I konstnären Jan Lööfs värld har djuren en självklar plats

Berättelsen ”Ta fast Fabian!” om den lille apan som absolut inte vill tas tillfånga och fara till djurparken är redan en barnbilderboksklassiker. Denna och flera andra av Jan Lööfs barnböcker befolkas av djur. Här skriver Jan Lööf om vilken betydelse djuren har för honom.

”Är vi människor också djur? Svaret är självklart ja men där finns en avgörande skillnad. Vi tillhör primaterna och våra närmsta släktingar är schimpanser. Skillnaderna, de rent biologiska, genupp­sättningar med mera, är inte så stora. Många hävdar att vårt komplexa språk är avgörande men primater och andra grupper av djur har också ett språk. Den stora skillnaden som gör människan unik är att det är vi som har makten. Och så har det alltid varit.

Det spelar ingen roll om vi är svaga rent fysiskt. En bergsgorilla eller en afrikansk elefant ger ett mäktigt in­tryck på nära håll men befinner sig i evolutionens bakvatten. Dom är på väg att dö ut. Medan vi har vårt öde i egna händer. Tyvärr gör vi många gånger felaktiga val som får katastrofala följder. Om man tar en titt på vår nutidshistoria och vad människan sysslade med under stora delar av 1900-talet så framstår hon inte som en av planetens många djurarter utan mer som ett odjur.

Människan räknas som ett flockdjur men jag vet inte om det passar in på mig själv. Jag har aldrig varit anställd och aldrig ingått i något kollektiv så jag är lite av en ensamvarg. Min fru är likadan. Vi har inga barn men ett antal kära vänner. Fast vi träffas inte ofta. Jag bor en stor del av året i Grekland och det är där jag sitter och gör mina böcker. Precis som min fru och jag är samtliga vänner också djurvänner. Föredrar vi djur framför människor? Det kan verka så men det är ingen kulturell påverkan som gör att vi automatiskt räddar en främ­mande baby framför vår egen kära katt i livshotande situationer som eldsvådor eller översvämningar. Det ligger i våra gener att prioritera människor framför djur.

Hoppas jag i alla fall.

Människor har som bekant inte alltid varit människor. Jag delar ett specialin­tresse med två vänner. En är läkare och den andre arkeolog. Ämnet är pa­leoantropologi. Ingen av oss är specialist men det generar oss inte. Antropologerna själva är ytterst osäkra på hur det hela började. Så våra gissningar och spekulationer är nästan lika goda som deras.

Vad vi kallar våra förfäder har ingen betydelse men beteckningen ”Homo Erectus” har använts i över 100 år. Homo Er­ectus har rakryggad gått omkring på två ben i flera miljoner år. Vi vet som sagt inte mycket om denna varelse mer än att vi har en god uppfattning av hur hon eller han såg ut. Dom lik­nade oss. Hannarna kunde vara betydligt större och grövre byggda än män. Medan honorna var små. Utseende, fick jag lära mig av min mamma när jag var liten på 40-talet, har inte någon större betydelse. Hur du ser ut, vad du har för kläder och var du kommer ifrån säger ingenting om dig som människa, var hennes budskap. Det är med förvåning jag konstaterar att det numera har en stor betydelse. Det har med identitetspolitik att göra och i och med det är rastänkandet tillbaka.

Begreppet ras har för mig enbart med avel att göra. Som ett exempel kan vi ta tysken Friedrich Dobermann som levde på 1800-talet. Han var hundfångare och av hans infångade hundar avlades det fram ett djur mer av en slump som kom att kallas Dobermannpincher. Detta är en hundras med ett visst utseende och vissa egenskaper.

Vår hund Ludvig var en blandras. En blandning av slädhund och border collie. Han hade egen­skaper uppskruvade till max. Alltså både draghund och vallhund. Draghundsegenskapen fick man känna på när man försökte lära honom att gå i koppel. Det var som att gå med en jordfräs. Var det folk i huset ville han helst ha alla sittande framför teven så han kunde hålla koll på flocken. Han var den gladaste av dom glada och överförtjust i alla levande varelser. Jag tror han utgick ifrån att alla var hundar. Sorkar var små hundar som han viftade på svansen åt. Hästar var stora hundar som han sprang ut och ville hälsa på. Ludvig blev besviken när hästarna fick panik och klapprade iväg längs asfalten. (Ekerö är Sveriges hästtätaste kommun.) Men vi kunde inte behålla Ludvig.

– Han är ingen sällskapshund, sa chefen för hundskolan på ön.
– Ni kommer aldrig att få någon ordning på honom. Han vill jobba, helst hela dan.

Numera bor Ludvig på Arholma och i vårt hus regerar i stället katter. En mamma och två döttrar. Alla är steriliserade. Men ibland är dom fyra eller fem. Det beror på kattluckan. Främlingarna som kommer in är okastrerade hannar. Ibland blir det ett förfärligt liv i huset mitt i natten. Då är det en nyanländ hanne som flickorna instinktivt ogillar och han ska omedelbart köras ut. Men jättekatten Dogge var så snäll och försynt att han fick stanna. Han låg alltid och sov bredvid min dator. Efter tre månader drog han vidare. Jag saknar honom fortfarande. Vad är då katter för slags djur? Vi måste ha överseende med gamla människor som ger sina husdjur mänskliga egenskaper. Men en katt är som en utomjording, en fullkomligt främmande varelse som inte har någon som helst likhet med oss. Den härstammar från gamla ökendjur och är inget flockdjur.

Den europeiska vildkatten ser visserligen ut som en norsk skogskatt men är inte släkt med våra huskatter. Man kallar vildkattshannarna för världens ensammaste däggdjur. En gång om året träffar han en hona, bara under någon halvtimme. Sedan strövar han omkring helt ensam i Pyrenéernas skogar. De enda djur han träffar är dom han äter upp. Honorna däremot har väninnor och fost­rar sina barn tillsammans. Man kan känna ett visst vemod när man tänker på honom. Sittande ensam på en bergstopp, spanande ut över landskapet.

Hörde någon gång att Sverige hade världens strängaste lagar angående djurskydd vilket lät alldeles utmärkt. Jag vet inte hur det är idag men 1975 åkte jag omkring i USA. I staten Washington högst uppe i nordväst stannade jag till vid ett litet vildmarkshotell med restaurang. Utanför ingången stod en bur och inne i den satt en stor katt. När jag kom närmare såg jag att det var en liten katt. En halvvuxen pumaunge. När jag passerade buren tittade den inte upp utan satt med hängande huvud och darrade. Skulle väl föreställa en slags turistattrak­tion. Mycket har förändrats till det bättre när det gäller människans förhållande till djur.

Ofta ligger enskilda personers initiativ bakom ett nytt tänkande, nya lagar. Men livsmedelsindu­strin, djurhållningen, transporterna och slaktandet är fortfarande en skam. Men jag är optimist. Det kommer att ändras. Själv gillar jag korv, skinka och leverpastej. Men i framtiden äter vi inte längre kött.”

Text: Jan Lööf