Det finns miljontals oönskade djur i världen. De omplaceras, lämnas bort eller avlivas. ”Aggression” och ”förändringar i familjen” är vanliga skäl. Problemen har tydliga kopplingar till rädslor och hade kunnat förebyggas genom socialisering, skriver Elin Hirsch och Maria Andersson.
ESSÄ. Majoriteten av djurägare som tillfrågats i olika studier beskriver sitt sällskapsdjur som en familjemedlem. Bland annat i en undersökning utförd 2019 av YouGov. Här svarade 88 procent av ägarna att deras djur var en del av familjen. Trots detta upplever många djurägare i dag problem med sitt djurs beteende.
Problem som riskerar att förstöra relationen och öka risken för att djuret lämnas bort, överges eller avlivas. Att ge upp sitt djur är för många svårt. Ett beslut som ofta växer fram över lång tid. Vad händer då med dessa djur? En del säljs, andra överges, och många fångas förr eller senare upp av djurhem. Djurhem som flödar över av oönskade djur, främst katter och hundar. Denna situation ser vi inte bara i Sverige, utan i stora delar av världen. Tidigare studier har visat att många katter och hundar lämnas bort, överges eller avlivas, på grund av oönskade beteenden. Det vill säga beteenden som upplevs som problematiska av djurägaren. Oönskade beteenden som vi i dag vet har en tydlig koppling till en individs tidiga erfarenheter och uppväxtmiljö (studie av Marta Amat och kollegor från 2009).
✽ ✽ ✽
Så, varför är en individs tidigare upplevelser så viktiga? Jo, för att dessa tillsammans med genetiska förutsättningar och nuvarande miljö skapar de beteenden vi ser hos djuret. Men även de beteenden vi kan förvänta oss av djuret som vuxen individ. Orimliga, eller felaktiga, förväntningar på djurets beteende och roll i familjen ökar risken att djuret lämnas bort. Detta kan förhindras främst genom ökad kunskap hos djurägaren. Men även genom att ge djurindividerna de tidiga erfarenheter som krävs för att leva tillsammans med människor. I en människocentrerad värld.
Hos de flesta arter finns en period då ungarna är som mest mottagliga för nya erfarenheter. Där ibland sociala erfarenheter. Hos kattungar infaller denna period, enligt kontrollerade studier av Eileen Karsh från 1988, mellan vecka 2 och 7. För hundvalpar infaller perioden från 3 till 12 veckors ålder. Men hos hundar verka perioden sedan fortsätta över en längre tid. Hos kattungar utvecklas sociala beteenden fram till 4 månaders ålder då dessa stabiliseras. Hur beteenden formas och utvecklas hos individer är komplext. Men, erfarenheter som kattungen och hundvalpen får med sig från dessa veckor lämnar större, och mer långtgående, avtryck än senare upplevelser. Vi vet också i dag att det allra första intrycket bevaras. Därför är det viktigt att en individs första upplevelse av en situation är positiv. Detta kan förhindra uppkomst av rädslor vid liknande situationer i framtiden.
✽ ✽ ✽
Vill vi ha stabila individer som inte bara hanterar utan även trivs tillsammans med människor måste vi börja här. Att se till att en katt, eller hund, får med sig erfarenheter av framtida dagliga situationer redan som små. Situationer som ingår i ett liv tillsammans med oss människor. Och att erfarenheterna är övervägande positiva. Det är ju nu vi lägger grunden för framtiden. Genom en korrekt utförd, och fullständig, socialisering kan vi förebygga rädslor och stress i vardagen. Samtidigt minskar vi risken för många vanliga oönskade beteenden. Detta kan i praktiken innebära att kattungen får positiva erfarenheter av barn i olika åldrar, träffa lugna hundar och lära sig åka i transportbur. Att hundvalpen lär sig att hantera möten med okända hundar och människor, vistas i bullrig stadsmiljö och att katter varken är farliga eller bytesdjur.
✽ ✽ ✽
Vi upplever att många djurägare är medvetna om att socialisering, och miljöträning, är viktigt. Framför allt av hundvalpar. Men, förståelsen för de allvarliga och långtgående konsekvenserna en avsaknad innebär verkar glömmas bort. Dessa omfattar inte enbart de synliga delarna – det vill säga oönskade beteenden – utan även orsakerna bakom, att djuret blir rädd och stressad. Rädsla och stress som djuren ofta döljer men som kan innebära ett kroniskt lidande för individen.
Men VILKA erfarenheter, och NÄR under socialiseringsperioden de ska införas, saknas det fortfarande forskning kring. Framför allt på kattsidan. Men det finns några ledtrådar i tidigare forskning. Rachel Casey och John Bradshaw visade 2002 att kattungar på katthem, som får en utökad socialisering, bland annat uppvisar färre rädslor i kontakt med människor. Denna utökade socialisering omfattade mer hantering under vecka 2 till 6 samt utökad lektid vecka 5 till 9. Men, studien omfattade bara 37 kattungar varav 17 fick en utökad hantering. Så mer forskning behövs. Genom att socialisera hundvalpar, utefter ett strukturerat program, får vi tryggare hundar som uppvisar mindre oro och problem med separation. Detta är tydligt i en publicerad studie av Helen Vaterlaws-Whiteside och Amandine Hartmann från år 2017. Så vikten av en genomtänkt, och väl utförd, socialisering kan inte nog betonas.
✽ ✽ ✽
Vi behöver nu tillsammans fundera över vilka erfarenheter kattungar och hundvalpar får med sig i dag. Och hur vi kan genomföra den här miljöträningen ännu bättre, så att den hänger ihop med den miljö vi förväntar oss att de vuxna individerna inte bara ska hantera, utan även trivas i.
Om vi vill förhindra att djur blir omplacerade och övergivna så måste vi förebygga med en god socialisering. Att från grunden skapa goda förutsättningar. Förutsättningar för våra katter och hundar att växa upp till stabila individer som trivs tillsammans med oss människor. I miljön vi skapat. För bara kärlek verkar inte räcka till.
