I mötet med människan är djuren nästan alltid förlorare. Maktbalansen talar sitt tydliga språk – människan gör valet, inte djuret. Ansvaret vilar tungt och det ställer höga krav på vår moraliska kompass.
Det finns vissa branscher – köttindustrin, pälsindustrin, läderindustrin med flera – där skygglapparna sitter som fastlimmade och exploateringen är hänsynslös. Men djur exploateras även inom forskningen. I jakten på nya botemedel för människor används 115 miljoner djur om året, enligt organisationen Forska Utan Djurförsök. Många av dem lever ett liv i fruktansvärda plågor.
Här blir det etiska resonemanget mer av ett dilemma – till skillnad från ovan nämnda industrier leder åtminstone djurens plågor till vissa framsteg i den medicinska forskningen.
Framsteg för människorna, för att förtydliga. Om aporna på Astrid Fagraeus laboratorium kunde välja är jag säker på att ingen av dem skulle ställa upp och offra livet för en annan arts skull.
De som utför djurförsöken borde därför vara öppna och ärliga inför det moraliska dilemmat – att djur utnyttjas, plågas och ses som en förbrukningsvara, men att de anser det vara värt priset. Jag tror att rädslan för att ”förmänskliga djuren” i själva verket är en rädsla för den egna medkänslan.
Forskning är liksom allt annat beroende av resurser. Om medkänslan tillåts komma fram, och om vi bestämmer oss för att djurförsök i framtiden ska vara lika otänkbart som människoförsök, kommer resurserna att läggas på att utveckla alternativ. Målet med EU:s nya försöksdjursdirektiv, som infördes vid årsskiftet, är att arbeta för att hitta alternativa metoder. Det är än så länge bara ord. Men det är åtminstone en början.
