Ängelholms änglar

MillaLiggande-webbDjurskyddet Ängelholm-Bjäre tar ofta på sig krävande fall där det krävs både dokumentation och hårt arbete innan djuren kan få hjälp. Men de ordnar även mjukare aktiviteter, som hundpromenader på stan för att samla pengar och sprida budskapet. Då är Milla, 7 år och föreningens yngsta medlem, ofta med.

Dela artikeln:


Djurskyddet Ängelholm-Bjäre vill helst hjälpa människor att själva ta hand djuren. Men ibland krävs tuffare tag. Tack vare föreningen avslöjades Knorrevångens svartslakt och ett vanvårdsfall med över hundra hästar.

Hallandsåsen ramar in de duggregnsvåta, bruna åkrarna där gårdarna avlöser varandra. På Bjärehalvön finns många djur och Djurskyddet Ängelholm-Bjäre saknar sällan sysselsättning. Vi träffas hemma hos Annie Andersson. Maria Knutsson, Lilian Brandt, Anna Lingmark och Sandra Bohman är också där, alla styrelsemedlemmar och mycket aktiva i föreningen. Arbetet på fältet, som de själva kallar det, är den största delen. Det handlar om att ta hand om övergivna katter och mata hungriga änder men också att ta reda på sanningshalten i missförhållanden folk ringer till dem om.

– Oftast är det någon som har sett ett djur som far illa och vill att vi ska anmäla till länsstyrelsen. Men vi måste alltid åka ut och se med egna ögon, säger Anna.

Annie poängterar att de alltid försöker samarbeta med människor. Att de inte är ute efter att sätta dit någon.

– Vi vill hjälpa och öka djurägarens kunskap. Ofta har människorna vi möter en tuff situation och vi försöker hjälpa dem att lösa det, säger hon.

– Alltså jag är ju på djurens sida, säger Lilian.

– Men vi är inte emot människor, säger Annie.

– Kan man nå människor så kan man nå djuren, säger Sandra.

Men det finns de fall där samarbete blir svårt, där ägaren faktiskt inte bryr sig. Som med de över hundra Connemarahästarna där många av dem var vanskötta. Framförallt kämpade föreningen för en grupp på tjugo skrämmande magra hingstar som året runt stod i hagar utan mat och vatten med vanskötta hovar. Mannen hade tillstånd för 66 hästar men föreningen hade bildbevis på att han hade 106 hästar i hagarna. När Djurskyddet Ängelholm-Bjäre tog tag i fallet hade det redan varit ett djurskyddsfall på länsstyrelsen i fem år.

– Vi satte blåslampa på och anmälde. Vi lät honom inte komma undan en enda dag utan att hästarna hade mat och vatten och vi tvingade länsstyrelsen att agera, säger Annie.

Föreningen drev frågan under två år. Varje dag var de ute och inspekterade hästarna och dokumenterade med film och foto. Hans tillstånd för hästarna gick ut i december 2013.

– Det var samma med Knorrevångens slakteri. Länsstyrelsen visste sedan länge att det pågick svartslakt där. Det var min polisanmälan som gjorde att det fick sådant fokus, säger Lilian.

Det började med den försvunna hästen Ametist som Lilian läste om i kvällsposten. Hon började undersöka fallet närmare. Följde efter hästar som skulle avlivas och såg att de istället kördes till slakteriet där köttet sedan såldes. Hon parkerade bilen utanför slakteriet och iakttog dem och fick utstå både knytnävshot och en hund som bussades på henne. SVT:s Uppdrag granskning drog uppmärksamhet till fallet och till slut väcktes åtal på fyra punkter. Ägaren till Knorrevångens slakteri fälldes senare för djurplågeri.

– Det är få gånger det blir tuffa tag men vi behöver definitivt en Lilian-bulldozer i föreningen, säger Anna och förklarar att de alla fyller olika roller med sina olika kunskaper och förmågor.

Och ibland behövs riktig taktik. Föreningen fick en anmälan på en gård med många djur och taggtråd i hagarna. Främst handlade anmälan om en häst som hade farit illa i en hage och som sedan förvunnit.

– Vi ville se om den var i stallet och hur den mådde. Men vi visste att ägaren var en riktig tuffing. När vi klev ur bilen så lågade ögonen på honom och han blåste upp sig. Lilian stod tyst med armarna i kors och jag pratade vänligt och erbjöd honom gratis kattkastrering. Han slappnade av och berättar allt. Berättade om sina får, taggtråden och att han sålde kaninerna som mat. Så öppnade han sitt stall och där stod hästen i en mörk box, berättar Annie.

Inom två dagar kunde föreningen omplacera hästen till den gamle ägaren. Mannen var nöjd att de hjälpte honom med det. Samtidigt fick föreningen tillräckligt med information så att de kunde göra en anmälan om hans får, kaniner och taggtråd.

– Han hade ett problem och visste inte vad han skulle göra av de, så han blev hjälpt och djuren blev hjälpta.

– Många är faktiskt väldigt tacksamma, säger Sandra.

Samarbetet med länsstyrelsens djurskyddsinspektörer är bra. Ofta har de lyckats dokumentera missförhållandet vilket gör det lättare för länsstyrelsen att göra något.

– Det är flera av inspektörerna som har sagt till mig att det är synd att vi ska behöva göra deras jobb men att de är tacksamma för att vi gör det, säger Annie.

Av föreningens drygt 100 medlemmar är det elva som är aktiva i föreningens verksamhet och ibland kör det ihop sig.

– Men vi är väldigt tillåtande mot varandra när någon har för mycket annat. Då täcker vi upp för varandra så att vi inte kör ut oss. För vi har varit på gång flera av oss, säger Annie.

Och det är inte konstigt. Alltför stor börda läggs på det ideella. Det tycker Maria och menar att utan de ideella föreningarna så hade Sverige inte gått runt.

– Vi skulle ju kunna jobba dygnet runt. Det är många som vill att vi ska lösa deras problem åt dem, säger Maria.

De är alla överens om att det måste förändras. De har alldeles för mycket att göra.

– Vi går mer och mer in för att hjälpa folk att göra själva. Annars blir det så begränsat vad vi hinner med, säger Annie.

– Jag brukar uppmana folk att knyta näven i fickan och våga stå upp och polisanmäla. Var inte rädda! säger Lilian.

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.