Lycka är en katt som spinner

Stig foto elsa-mod-webbStig Dahlander är ordförande i Djurskyddet Nyköping. De har drivit katthem i Finntorp i sju år, men tvingas snart att flytta då kommunen ska sälja marken.

Dela artikeln:


Djurskyddet Nyköping ger alla katter den tid de behöver. Med stort hjärta får missar hjälp till nya hem.

Vägen skär genom industriområdets grå och fyrkantiga byggnader. Så ser jag vart jag ska, genom en öppning på ett rött plank försvinner en liten avtagsväg in. På ett ögonblick har jag förflyttat mig till en sagovärld från Astrid Lindgren. Här finns en stor gårdsplan, en jordkällare, ett hönshus och ett fint rött 1800-talshus med vita knutar. En inhägnad rastgård, skvallrar om husets nuvarande innevånare. Jag är framme vid Djurskyddet Nyköpings katthem Finntorp.

Med ett stort leende hälsar Ann-Märit Engstrand som är kassör i styrelsen. Ordförande Stig Dahlander och Linda Svensson som är anställd på katthemmet möter mig i köket där kaffet gurglar i bryggaren och både pepparkakor och hembakade smörgåsar är framdukat. Det enda som bryter av i bullerbyidyllen är den något oväntade stripteasestången på en scen i ena hörnet.

– Ja, det var en MC-klubb här innan med viss annan verksamhet, förklarar Ann-Märit, skrattar och nickar mot den blanka stången: Men det är så halt att katterna kommer inte upp där.

– Fast vi hade en katt som dansade runt, säger Linda.

– Vi får sy tyg till, så att de har något att klättra på, säger Stig.

Det var 2006 som föreningen fick flytta in i renoveringsobjektet Finntorp från en trång källarlokal. Med gemensamma, ideella krafter gjordes huset redo för att inhysa katter: Stor rastgård, femton burar, plus nio till i karantän. Dessutom finns ytterligare ett rum i karantänbyggnaden.

– Vi har tillstånd för 44 katter från länsstyrelsen men vi brukar ha runt 20, berättar Linda.

Huset hyr de från kommunen.

– Vi får själva betala pellets och el och lite underhåll men vi får 54 000 kronor i hyresbidrag från kommunen, säger Ann-Märit.

Dessvärre planerar nu kommunen att sälja marken och föreningen kommer att tvingas flytta.

– Det känns jobbigt. Vi har ju lagt ned så mycket pengar och tid på att göra det fint här men vi kollar på alternativa ställen, säger hon.

En svartvit katt hoppar smidigt upp på bordet och inspekterar pepparkakorna. När han inte blir erbjuden någon drar han istället en lov på diskbänken. Kino som han heter kom från ett omhändertagande från polisen.

– Han hade bott tillsammans med tretton andra katter och en hund i en lägenhet. När de hittade dem hade de inte fått mat på fem dagar. Men trots det är han väldigt trevlig och social så det märks att han har fått kärlek en gång i tiden, säger Linda.

Några katter per år kommer just via polisen som tagit hand om djur från vanvårdsfall. Annars tar katthemmet, i första hand in hittekatter som blivit övergivna eller som fötts ute.

– Vi ber alltid att de som ringer ska annonsera och sätta upp lappar så att det inte råkar vara någons katt. Först därefter tar vi in den hit, säger Linda.

I snitt en katt i veckan omplacerar föreningen. Pengar till verksamheten kommer från arv och gåvor och inackordering av katter.

– Vi har spargrisar ute i djuraffärerna och de sponsrar också mycket med kattsand från trasiga säckar, och andra saker, säger Ann Märit som har stenkoll på föreningens finanser.

Från rummet intill hörs ett idogt jamande.

– Det är Egg förklarar Linda. Hon är en omplaceringskatt och har varit ute hela förmiddagen, men hon vill vara med oss här inne, säger Linda och går iväg till Eggs bur för att prata lite med henne.

Det är svårt att få tag i volontärer som kan hjälpa till på katthemmet. Av föreningens drygt 100 medlemmar är det bara tio som är aktiva i verksamheten. Linda är anställd och är där fem dagar i veckan. Hon har full koll på alla katternas personligheter och det är med stor respekt och kärlek hon beskriver dem. De är också hon som bedömer vem som ska få köpa vilken katt och om de är lämpliga.

– De allra flesta som kommer hit är kattmänniskor men det händer att jag avråder från att köpa katt. Katten väljer ju också vem den vill vara hos, säger Linda.

Och så berättar hon om raskatten Shandi, en omplaceringskatt som ingen utom Linda fick ta i, som fräste och mest ville vara för sig själv.

– Så var det en kille som kom hit förra året. Han gick raka vägen fram till Shandi. Jag tänkte, hjälp, gör inte det, för hon kunde ju slå till. Men hon tittade på honom och sa liksom, hej. Han klappade och hon spann. Hon valde honom. Det var tufft när hon åkte härifrån, då rann tårarna. Men det är ju så, vissa katter tar ju mer plats hos en än andra, säger Linda.

Kino hänger med när vi går en runda och tittar på katthemmet. Här och där på golvet ligger små möss i tyg, ulliga bollar och andra leksaker till katterna. I badrummet hänger mopparna på rad. Att hålla rent är A och O för att inte få in smitta. Det vet Linda. För några år sedan fick de in kattpest i karantän.

– Vi fick in två sexmånaders kattungar fulla av bus. Plötsligt slutade den ena äta. Sedan den andra. De avlivades båda två. De är så tufft när man måste ta beslut om avlivning. Man vänjer sig aldrig! Sedan fick vi stänga i tre månader och sanera, sanera, sanera, berättar Linda.

Vi går ned till karantänshuset. Där bor det nu fem kattungar. Mizzie, Malva och Melvin som hittades i en kartong ute i skogen i Trosa. Och så Gollum och Gunvald, födda på katthemmet, vackert helsvarta och mycket intresserade av att leka med mitt anteckningsblock.

När jag frågar vad de får sin drivkraft till allt ideellt arbete är svaret snabbt: Att rädda katterna!

– Det är underbart att hålla en katt som spinner när man vet att den har haft det svårt, säger Ann-Märit.

Som Nizze. Han blev inlämnad av en djurskyddsinspektör som sett honom gå ute i över ett år.

– Han var väldigt osäker men han försökte aldrig någonsin bita eller riva. Men han ville inte komma nära och han kissade och bajsade på golvet, säger Linda.

Varje dag var Linda med honom i karantän och pratade med honom. Ofta låg han uppe på tvättmaskinen och jamade. Eller bakom. Så en dag hade han gömt sig bakom tvättmaskinen, Linda hade lagt sig ned på golvet och pratade med honom utan att titta. Då hörde hon hur det började prassla bakom tvättmaskinen.

– Så ser jag två tassar, och sedan ett huvud. Sedan kom han fram och strök sig mot några grejer som stod där i rummet. Han tittade på mig och så ramlade han omkull! Då tänkte jag, nej katten är sjuk. Men han reste sig igen. Och som jag har lärt mig sedan, jag låg ju på sidan, då visade jag att jag inte var farlig, så han gjorde likadant, säger Linda.

Efter den dagen gjorde han framsteg hela tiden. Han ville verkligen ha kontakt men visste först inte om han vågade, berättar Linda.

– Idag är han en helt annan katt, det tog många timmar men det var det värt, säger Linda.

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.