TV-serien Djurskyddsinspektörerna gjorde succé hos tittarna. Mattias Gårdlund berättar om uppmärksamheten, moraliska dilemman, och att jobba med ett TV-team i släptåg.
Dramatiken är slående. En vit text på svart bakgrund, ”Ärende: Kontroll av hundimportör” för tankarna till agenter på uppdrag. Djurskyddsinspektörerna Mattias Gårdlund och Malin Larsson går mot huset iklädda sina uniformsliknande Länsstyrelsen-jackor medan spänningsladdad musik når tv-tittarens öron. De knackar på ytterdörren. Ingen svarar, men gläfsande hundvalpar hörs inifrån. Malin och Mattias går runt huset och tittar in genom ett fönster.
– ”Oj! Titta hur det ser ut där inne. Kolla skiten där. Aj! Här måste vi in.”
Tittaren får en skymt av några hund-valpar genom ett fönster men lämnas än så länge nyfiken. Vad är det som de sett? Historien med hundvalparna i första delen av TV4-serien Djurskyddsinspektörerna blev den mest uppmärksammade i hela programserien, berättar Mattias Gårdlund när jag träffar honom i ett vårslaskigt Malmö. Det hela började med att han och kollegan Malin gick igenom tullprotokoll och märkte att en hundimportör nästan hade kommit upp till gränsen för hur många hundar hon hade tillstånd att importera. Mattias och Malin åkte dit för att kontrollera så att djurhållningen var bra och att hundimportören inte hade för många hundar.
Vad TV-tittaren inte får se är produktionsteamet som följer efter inspektörerna. En fotograf, en ljudtekniker och en producent är med. Det var viktigt att de som blev kontrollerade kände sig bekväma med TV-teamet, berättar Mattias.
– Vi var ganska tuffa mot dem. Vi jobbar, ni följer med. Ni stör oss inte. Ni presenterar er för dom vi kommer till vem ni är, det är inte vi som ska göra det. De lärde sig ganska snabbt en naturlig plats. Vi ville inte drabbas negativt av att dom var med.
Varje person som fick besök fick frågan om det var okej att teamet filmade, och fick valet att vara öppen med sin identitet eller att vara anonym genom att vara ”blurrad” i TV-rutan. Om personen inte gick med på någotdera tog TV-teamet helt enkelt ned sina kameror, raderade det de redan hade hunnit filma, och så gick djurskyddsinspektionen på som vanligt.
– När man gör en sån här typ av dokumentär är det ju ett förtroende. Vi öppnar upp oss ganska mycket för dom, och då krävs det att man får ett ömsesidigt förtroende tillbaka. Och det kändes rakt igenom, säger Mattias.
Kvinnan med hundarna fick motta en hel del kritik från människor via sociala medier och ångrade sin medverkan i programmet. Men i sista programmet medverkade hon igen och var glad över att hon hade fått vara med, säger Mattias. Han menar att produktionsbolaget skötte sig bra och alltid respekterade de medverkandes val.
– Det fanns dom som var med, som sa ja och sen hoppade av på vägen. Det finns en man som vi har omhändertagit ett stort antal djur hos för flera år sedan, som är åtalsanmäld, det är en lång historia. Då åkte produktionsbolaget ut till honom för att få höra hans historia. Han ställde upp framför kameran och spydde galla över oss myndigheter och så vidare. Och sen så fick vi ge vår version av det hela. Det la vi en hel arbetsdag på, och det var nog ett av de starkaste programmen och hade nog varit ett av de bästa avsnitten. Men senare hörde han av sig och ville inte vara med, och då tog man bort det.
Många som missköter djur kanske har psykiska problem eller går igenom livskriser, och behöver stöd i det istället för offentlighet?
– Visst kan det vara så. Men samtidigt har de rättigheten att ha vården över djur, och har man full rättighet att ha djur i sin vård då har man fått ett väldigt stort ansvar. Det är lite som att du är omyndigförklarad, men du får gärna ta hand om 200 djur. Det rimmar inte riktigt rätt.
TV-teamet filmade hela säsongen på 15-20 arbetsdagar, och de reste ner från Stockholm i omgångar. Vissa dagar hände det mycket – andra dagar var det svårt att få fram spännande storys, berättar Mattias.
– Jag tror att produktionsbolaget hade trott att det var mer som att följa med Animal Rescue, att det var klick, klick, klick – Mattias knäpper med fingarna – sån här puls hela tiden, men vi är ju händelsestyrda, det är ju dagar som är skittråkiga, andra dagar som kan vara hur häftiga som helst, om man nu vill ha puls.
Ibland var det stressigt att hinna med både filmningen och arbetet. Tidsramen för filmningen var lite väl tajt, tycker Mattias.
– Det gjorde ju att det var jäkligt påfrestande under perioder då man arbetade, dels så skulle man jobba hela dagen med det här, och alla ärenden, och sen skriva kontrollrapporter, business as usual. Och det slet ju. Men själva filmningen, det var ju inte så att man stod framför spegeln och funderade på hur man ser ut, utan man var som vanligt. Men det är klart att det kunde vara jobbigt att man skulle göra samma sak sextiotre gånger ibland – ”gå fram till bilen en gång till”, men det lärde man sig ganska snabbt.
De fick inte granska programmen innan de sändes, utan bara se det färdiga materialet. Men Mattias tycker att TV-serien speglar verkligheten. Framförallt är han nöjd med att de fick föra fram sin bild av hur deras arbete är. Annars finns det många åsikter om hur djurskyddsinspektörer är och hur de arbetar – både från näringshåll och djurrättsorganisationer, från anmälare och de som blir kontrollerade.
– Alla de här har olika syn på hur vi arbetar. Vi är militanta, vi är hårda, vi tar djur. Eller från andra sidan – att vi inte gör nånting. Och då fick folk bilda sig en egen uppfattning.
På senare tid har det blivit populärt med dramatiserade TV-serier om yrkesgrupper. Sveriges TV-tittande befolkning har fått följa poliser, räddningstjänst och vårdarbetare.
Ser du nån fara i om myndigheter måste börja marknadsföra sig såhär?
– Jag ser väl inte en fara i det, men vårt samhälle har ju kommit dit. Och med tanke på sociala medier och allting – de som vill sprida onda saker har ju fri tolkningsrätt, och kan skriva vad de vill och vara oemotsagda. Vad vi än gjort så har vi gjort fel. Och folk hade egentligen ingen kunskap om vad en djurskyddsinspektör arbetar med.
Efter programmet har inspektörerna fått ett helt annat bemötande, tycker han.
– Det som är den största behållningen är den responsen man får när man träffar människor ute nu, det är ju helt fantastiskt, alla ryggdunkar man får, alla som mailar, alla som är glada och trevliga och säger ”ni gör ett fantastiskt jobb”.
Även de som ni kontrollerar?
– Ja. Vi har fått en helt annan relation med våra ”objekt”, både där det är bra och där det är dåligt. Och vi får mail från våra kollegor från hela Sverige som säger att det är så mycket lättare nu, för nu när vi kommer ut så vet de vad vi jobbar med, vi behöver inte förklara det här längre.
Men det finns baksidor med uppmärksamheten. Mattias berättar att han fått både hotbrev och stalkerbrev hemskickade till sig. Och den massiva uppmärksamheten, även den positiva, kan lätt bli överrumplande. Efter första programmet vällde det in kommentarer och reaktioner från människor. På frågan om det är skönt att programserien är över, svarar Mattias både ja och nej. Produktionsbolaget ville göra en säsong till, men fick nobben.
Varför tackade ni nej?
– Dels för energin som det krävs för att göra det här, vi måste fokusera på vår huvudverksamhet. Och sen så tycker vi att vi har fått visa upp det vi arbetar med. Det finns inget mervärde i att göra det en gång till. Då hade det blivit en dokusåpa, tycker jag.
Han tycker att programserien speglar djurskyddsinspektörernas arbetsvardag ganska bra. Men det finns en sak som han önskar att det funnits tid att göra oftare, och visa upp för TV-tittarna.
– Det man skulle vilja visa är bra svensk djurhållning. Men det var egentligen ingen av näringen som ville ställa upp på det, förutom ett slakteri. Det var både att vi inte fick tillgång till det och dessutom så hinner vi inte göra såna kontroller. Vi jobbar bara med anmälningsärenden, vi hinner nästan inte åka ut på det man skulle vilja – att åka ut på normalkontroller och säga ”vilken fin produktion du har, men har du funderat på att göra det där och det där”. Men vi får väldigt sällan åka ut på sådana ärenden.
