Exotiskt och vanligt på samma gång


Dela artikeln:


Älgens horn

Det finns två typer av älghorn, stång- och skovelhorn. Skovelhornen är större och påminner om stora skopor med taggar på. Stånghornen saknar ”skopa”.

Älgarnas horn är som störst då de är mellan sex till tolv år gamla. Det är bara älgtjurarna som får horn, och hornen byts ut varje år. De börjar att växa ut på våren, och täcks då av ett hudlager som kallas basthud, som förser hornen med näring medan de växer. Älghorn växer snabbt – upp till nästan 2 centimeter per dag som mest. Så småningom skaver älgen av basthuden genom att gnugga hornen mot träd. I slutet på augusti eller början på september är hornen färdigutvecklade, och älgtjurarna använder sig av dem sedan under brunsten. Då visar de upp hornen eller slåss med dem.

Älgarna tappar sedan hornen under vintern, tidpunkten varierar beroende på hur gammal älgen är. Ju äldre desto tidigare, medan ungtjurarnas horn kan sitta kvar till långt inpå vårkanten.

Källa: Wikipedia

I Sverige har vi naturen kring knuten, men få har sett Skogens Konung på nära håll. Älgparkerna utgör en egen nisch bland landets djurparker. Djurens naturliga miljö finns överallt, och ingen savann eller djungel behöver simuleras för att de ska trivas.

Bananerna gör succé – älgarna Mosippa och Morberg slukar dem hela. Och när spannmålspelletsen forsar in genom ett rör är det ingen hejd på frosseriet. På andra sidan stängslet står lille Teim från Ockelbo och tittar fascinerat på djuren, med mamma inom tryggt avstånd.

– Våra älgar är bortskämda, de får bananer och godsaker. De börjar med efterrätten, skojar Lars Arkesjö, som driver Älgparken i Mo strax norr om Ockelbo.

De stora, brunpälsiga djuren – som de flesta svenskar bara sett genom bilrutan eller på avstånd i skogen – gör verkligen skäl för namnet Skogens Konung. Men kronan har de tappat – och det händer varje år. Det är bara älgtjurarna som får horn. I naturen kan hornen trilla av redan i november eller december, men i fångenskap sitter de kvar till februari eller mars eftersom de får i sig mer näring än i det vilda, berättar Lars Arkesjö. Om älgarna tappar hornen i det fria blir dessa uppätna av smådjur, som vill åt den näringsrika märgen. Men på Älgparken i Ockelbo hamnar de på en vägg i närheten av entrén, där gästerna kan titta närmare på dem. Fem-sex tusen besökare om året hittar hit.

– Det här med älgar, det är ju en turistdragare. Men det är inte så mycket utlänningar som man tror. Det är många som fastnar nere i södra Sverige, säger Lars Arkesjö.

I parken finns nio älgar uppdelade på två hägn – det lilla är 5500 kvadratmeter och det stora 70 000 kvadratmeter. Det är gott och väl över Jordbruksverkets minimikrav på 3000 kvadratmeter per hägn, och Ockelbos älgpark är bland Sveriges största till ytan, säger Lars Arkesjö. Hägnen består mestadels av skog, älgens naturliga miljö. Och även om ytan är väl tilltagen märks det att älgarna sliter på miljön – marken i hägnen är ganska nedtrampad.

Djuren verkar inte ta någon notis om oss på andra sidan stängslet, men Lars Arkesjö är noga med att påpeka att det är viktigt att komma ihåg att älgar är vilda djur. Speciellt älgkalvar kan vara oberäkneliga och sparkas – framåt, till skillnad från en häst som sparkas bakåt. Därför är det nolltolerans på besök inuti hägnen i Ockelbo, till skillnad från hos vissa andra älgparker.

– Om det händer någonting, så är det jag som står ansvarig. Jag skulle aldrig ta in barn i älghägnet, säger Lars Arkesjö.

Matpausen är över. Även om älgarna har gott om yta att röra sig på, räcker inte vegetationen till för att täcka deras energibehov. Förutom pellets och bananer får älgarna björksly, som Lars Arkesjö klipper längs vägkanterna, och tallgrenar att äta.

– En älg äter mellan 25 och 30 kilo per dygn, under sommarmånaderna. Så vi skulle få nerbetat totalt i våra hägn om vi inte skulle stödge dom käk, säger han.

Det finns över 30 älgparker i Sverige. En älgpark räknas som en djurpark – och trots att älgparker känns väldigt annorlunda från djurparker med tigrar och elefanter, så lyder de under samma lagar. Det betyder bland annat att det krävs tillstånd att driva den, att djuren ska ha tillsyn och foder varje dag och att de ska ha möjlighet att få utlopp för sitt naturliga beteende.

Men reglerna är inte alltid till för djurens bästa – och det fick Lars Arkesjö erfara den hårda vägen. Sommaren 2009 hittades en föräldralös älgkalv, bara några dagar gammal, på en refug på en riksväg i Hälsingland. Älgkon var borta. Mannen som hittade den ringde till polisen, berättar Lars Arkesjö.

– Antingen avlivar du den eller också tar du den till en älgpark, säger polisen som svarar. Men det var fel. Sen så slutade det här i ett elände för mig. Jag tog hand om kalven, födde upp den och han mådde väl och vi skulle ha honom här i hägnet. Men det får man inte göra.

Lars tog emot kalven, i tron att det skulle gå bra att låta honom leva i Älgparken. Han bodde till och med i en stuga i parken i några veckor för att ta hand om Kalle, som han döpte kalven till.

– När vi började med honom så tog det oss 20 minuter att få i honom en deciliter råmjölk. Efter tre veckor så tog det 20 sekunder att få i honom fyra deciliter. Han var så tam, han var mer tam än taxen hemma.

Men regelverket är tydligt. Bara älgar uppfödda i fångenskap får hållas på älgpark. Och trots att älgparker längre norrut i landet enligt Lars Arkesjö ofta får dispans för att kunna ta hand om just trafikskadade älgar, var Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Gävleborgs län stenhårda. Kalle skulle avlivas.

– Det bevisar hur vi har byråkratiskt krångel i Sverige. Helt vansinnigt hur det är, säger Lars Arkesjö.

Han berättar att Länsstyrelsen meddelade honom att han riskerade att förlora sitt tillstånd för att driva älgparken, om han inte gav dem kalven. Och trots att människor engagerade sig för Kalle – en facebookgrupp startades som fick 4500 medlemmar på en vecka – och lokaltidningen skrev om fallet, valde Länsstyrelsen att avliva honom. Den 17 juni 2009 kom veterinär och polis för att ge honom en spruta, och han somnade in för gott.

– Det myndigheterna försvarade sig med var att det inte finns någon rehabiliteringsplan på en älg – ”om du släpper ut den där älgen så kommer den springa bland husen och vara ivägen för bilarna”. Ja men det förstår väl jag också, jag är väl inte dum, sa jag. Men Kalle ska bo kvar här, för det är jättefint för Sveriges älgparker att få in nytt friskt blod utifrån.

Eftersom alla älgar i landets älgparker ska ha fötts upp i fångenskap finns det ett avelsregister, för att förhindra inavel. Det fungerar bra, tycker Lars Arkesjö, som har två blodslinjer i parken. Men Kalle hade ändå varit ett bra tillskott för att variera generna.

Nu, i början på maj, är några av parkens älgkor dräktiga och ska snart föda. Lars Arkesjö brukar sälja kalvarna, men vissa behåller han. Det behövs för återväxten i parken – efter 10-12 år i hägn börjar älgarna bli gamla, och behöver avlivas. Än så länge har det bara behövts två gånger i Ockelbo – en älg fick åldersproblem med höfterna, och skickades till slakt. En annan – döpt efter Ockelbos stolthet Prins Daniel – fick en tumör och behövde avlivas.

Men Daniels partner – Viktoria – lever kvar, och hon är en av Lars Arkesjös favoriter.

– Hon är en trevlig individ, men hon är ju uppfödd på nappflaska.

I det vilda lever älgar kanske fem-sex år. Trafiken och rovdjuren, till exempel björnar som vaknat ur sitt idé, tar sina offer. Och så människans älgjakt – 80 000 älgar skjuts av jägare varje år. Men inte av Lars Arkesjö, inte sen han öppnade parken.

– Jag jagade från -79 till 2007. Och sen kunde jag inte hålla i bössan längre. När jag satt ute på pass så skakade det när jag siktade på en älg. Jag hade en kviga på 45 meters håll. Det slutade med att jag sa ”ge dig iväg, stick nu då” och satte ned bössan. Jag kunde inte, det bara darrade. Man blir väl kompis med dom. Det kändes inte rätt.

Micke Hanås

Vikarierande redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.