Älskad hundratusen gånger om

Matilda Eskil_fixadKärleken går inte att ta miste på mellan Eskil och matte Matilda som gör allt som står i hennes makt för att han ska bli bra igen. Foto: Elsa Frizell

Dela artikeln:


En standardoperation med komplikationer. En utdragen vård och 100 000 i kostnader. En älskad hund och en förtvivlad matte.  Papillionen Eskil och matte Matilda har haft ett tufft år.

Patella luxation , att knät hoppar ur led, det är egentligen ganska vanligt hos papillionhundar. När Eskil drabbades  beslutade matte Matilda Johansson att operera. Först  på det ena bakbenet och sedan det andra. En rutinoperation skulle det vara men i juli förra året startade en utdragen vårdprocess, med komplikationer, otaliga veterinärbesök och skyhöga kostnader.

Jag träffar Eskil och Matilda i Bagarmossen centrum . Hon har just hämtat Eskil från den nya dagmatten. Det har fungerat bra, där ska han nog få stanna. Det har varit svårt för Eskil att vara hos en vanlig dagmatte för han får gå max 700 meter, annars får han för ont. Det är därför Matilda bär honom i en väska när hon kommer ut från tunnelbanan.  Simma däremot är bra, då får han cirkulation utan att belasta och nu är han på väg till rehab på Bagarmossens djursjukhus.

Det började med att operationen gav en inflammation inne i benet, det läkte inte som det skulle.
– Han fick antibiotika och sedan opererades han om. Han fick istället skenor och stift satta i benet. De där stiften var man tvungen att lägga om varje dag  så jag åkte in på morgonen ett par gånger i veckan under en lång period. När de tog bort bandagen efter operationen så tyckte jag att stiften såg ut att ligga för nära huden men veterinären försäkrade mig att det nog såg ut som det skulle. Det tog bara ett dygn sedan hade han skavt sönder hål på huden och jag fick åka in akut. Han bara skrek och skrek och jag fick inte vara nära honom.

Problemen forsatte, något var fel. Matilda berättar om paniken och maktlösheten, om stressen, oron och ångesten över hur ofta de åkte in.
– Jag slutade räkna efter ett tag för att härda ut. Som mest var det 15 gånger per månad. Det var hysteriskt, berättar hon.

På våren visade det sig att Eskil hade inflammation i stiften som sattes in under operationen. Det gjordes en ny operation där plantaten i båda knäna plockades ut. Ju längre tiden gick, ju mer muskler förlorade Eskil eftersom han var bandagerad  hårt och var begränsad i sin rörlighet.
– Nu har han fått jätteont i framtassarna, det är där det är värst nu. Han har fått massa antiinflammatoriskt och gått på provtagningar för att utesluta borrelia och andra färstingrelaterade sjukdomar. Vi vet inte vad det är för något som gör ont i framtassarna men troligtvis är det någon form av förslitning för att han har belastat de mer då bakbenen varit opererade.

Hopplöst har det känts emellananåt, fruktansvärt. Särskilt nätter då Eskil inte kunnat sova och haft ont och Matilda inte kunnat kommunicera till honom att det kommer att bli bättre. Men hon har inget val än att kämpa på säger hon. Att hon måste tro att det kan gå, hon tar dag för dag och är glad för små saker som när Eskil är glad.

Tankarna har funnits där. Att det bästa för alla kanske skulle vara att avsluta detta här och nu och inte dra ut på det.
– Samtidigt har jag fått jättemycket skamkänslor när jag har tänkt så. Är det för att inte jag orkar mer eller är det för hans bästa som jag tänker de här tankarna? Det är svårt att sortera. Det etiska ansvaret  som djurägare är svårt. När är det dags att avsluta ett liv? Han är ung, han skulle kunna leva länge till, han är förhållandevis glad, allmäntillståndet är okej men benen fungerar inte. Vad är ett värdigt liv, hur mycket ska han tåla, är han lycklig?, frågar sig Matida.

Hon har ställt in sig på att hans hundliv inte kommer bli som andras.
– Men, papillioner blir ungefär 17-18 år och om han då har ett tråkigt år eller två så får det ju vara värt det i långa loppet. I ett större perspektiv är det inte så farligt.

Att ha haft vänner som är djurägare har varit skönt tycker hon.
– Ibland kan man känna sig så löjlig över att man har så mycket ångest och oro, det blir väldigt emotionellt kring djuret och det påverkar ens vardag och resten av livet. Det är skönt med människor som förstår att det är på allvar, som inte förringar eller som säger att det bara är en hund.

Det cirka femtio besök hos veterinären som Eskil haft det senaste dryga året har kostat drygt 100 000 kronor.  Av det har försäkringen täckt 60 000.
– Jag vill inte ens tänka i termer av ekonomi när det gäller Eskil,  att det ska påverka en eventuell avlivning eller vilka vårdinsatser han ska få. Det ska inte spela någon roll vad det kostar men verkligheten är något annat. Det ska ju trollas fram pengar.

Det är en dubbel stress förklarar hon. Både om han någonsin ska kunna bli bra  och ekonomisk.  Att hon haft ångest över vad det ska kosta att hämta ut honom när det varit akut och hur hon önskat i slutet av månaden att han ska hålla ihop några dagar till så att lönen ska hinna komma.
– Ändå har jag många gånger tänkt att, va skönt att jag är medelklass med ett någorlunda välbetalt jobb, med en familj som jag har kunnat låna pengar av och ett kreditkort som jag har kunnat belasta. Annars hade det aldrig gått, säger Matilda.

Matilda tycker att hon är i en utsatt position som djurägare. Hon tycker det är svårt att veta vad hon  ska fråga om, vad det är man ska vara uppmärksam på och  vad man som djurägare har rätt att kräva.
-Jag känner Eskil och ser när han mår dåligt men jag har inte någon koll på vilka blodprov som man ska ta eller inte. Jag kan känna att är jag bara är en jobbig människa som ringer hela tiden om min hund, säger Matilda

Hon känner en bristande trygghet och en frustration över att det blivit som det blivit.
– Jag gör allt jag kan och följer minsta anvisning till punkt och pricka. Samtidigt klandrar jag mig själv också. Kanske var det att jag lyfte honom fel som han fick ont eller kanske halkade han när jag inte såg. Det blir ett konstigt mentalt tillstånd. Jag har ju brutit ihop några gånger. Det var inte det här jag väntade mig när jag skaffade hund, säger Matilda.

 

 

 

 

 

Elsa Frizell

Redaktör för Tidningen Djurskyddet.
Det här inlägget publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.