Så jobbar länsstyrelsen med kontrollerna

Länsstyrelsen i Stockholm får varje år ungefär 1 500 anmälningar om djur som far illa. Det är fler än man hinner åka ut och kontrollera. Tidningen Djurskyddet träffade Andreas Johansson och Lisa Svensson på länsstyrelsen i Stockholm för att höra hur de arbetar.

Telefonen ringer. En person misstänker att grannes hund aldrig får komma ut. Vad händer sedan?
– Det beror på. Först måste vi bedöma uppgifterna vi får, 35 procent av alla anmälningar är obefogade. Vi försöker få så mycket uppgifter som möjligt. Sedan gör vi en prioritering. Just när det gäller hundar som inte rastas då kan det många gånger bli att vi skickar ett brev, ägaren får återkoppla och så har man en diskussion, säger Andreas Johansson som är länsveterinär och samordnare på länsstyrelsens anmälningsgrupp.

Länsstyrelsen i Stockholm får varje år ungefär 1 500 anmälningar. Alla behandlas och det görs en hård prioritering eftersom det inte finns resurser och personal att åka ut och kontrollera alla anmälningar. I vissa ärenden ringer man upp djurägaren, ibland skickar man brev och i de allvarligaste fallen läggs ärendet för kontroll.
– Magra djur till exempel ser vi alltid allvarligt på, säger Lisa Svensson som är djurskyddshandläggare på anmälningsgruppen.

Jag träffar Andreas Johansson och Lisa Svensson på deras kontor på länsstyrelsen. Jag får inte fota inne i byggnaden på länsstyrelsen och de vill inte heller vara med på kort på grund av att de ibland utsätts för hot från människor som de gör kontroller hos.

Idag har de en innedag på kontoret. Då skriver de rapporter, förelägganden, omhändertaganden, ringer och skriver brev till djurägare. De dagar det blir kontroller åker de ut en eller två handläggare och ibland med polis om det är hotfullt, eller om någon inte vill öppna. Hur mötet med djurägaren ser ut skiftar.
– Alltifrån någon som är snäll och trevlig och som tycker det är bra att vi kommer till de som vägrar att öppna, skriker, kastar grejer, berättar Lisa.

I Stockholm är det vanligt med samlarna och missbrukarna. Ofta finns det psykiskt sjukdom bakom ett djurskyddsärende.
– De kan ha bott i sin lägenhet i ett, två år utan att gå utanför dörren och utan att ha släppt in någon. De samlar sopor från golv till tak och pratar aldrig med någon. Djuret far ofta illa under sådana förhållanden. Bedömer vi att också människan far illa, då gör vi en orosanmälan till socialtjänsten, berättar Lisa.

De flesta djurskyddsärenden handlar inte om människor som vill djur illa, förtydligar Andreas.
– Det är nästan alltid en mänsklig tragedi som ligger bakom, säger han.

För att effektivisera arbetet har länsstyrelsen i Stockholm organiserat den särskilda anmälningsgruppen som tar emot anmälningar. På så vis har det blivit lättare att bedöma de uppgifter som kommer in så att man åker ut och kontrollerar rätt ärenden.
– Tyvärr är det relativt vanligt att folk anmäler varandra i grannfejder, därför är det viktigt för oss att fråga så mycket vi bara kan. Vi måste bena ut i anmälan om det skulle kunna vara en grannfejd och om man misstänker det så kan man börja med att skicka ett brev, säger Andreas.

Både Andreas och Lisa uppmanar människor att prata med varandra som ett första steg istället för att anmäla direkt. Kanske skulle det kunna minska storleken på högen med kontroller som de behöver åka ut på. För kontrollhögen blir väldigt stor emellanåt berättar Lisa. Och det är svårt att hinna med alla ärenden.
– Det kan bli så att ett ärende läggs för kontroll, men så går tiden utan att vi hinner åka ut och då blir anmälan inaktuell. Antingen har djurägaren flyttat, djuret har dött, eller så är det en missbruksperson vars problematik går i vågor. Även om anmälan är obefogad när vi kommer så kanske det inte var det när anmälan gjordes, säger hon.

Andreas menar att de behöver mer resurser.
– Men det behöver också många andra aktörer i samhället och det är tätt förknippat. Skulle psykiatrin och socialen ha mer resurser så skulle det förmodligen bli mindre arbete för oss, säger han.

De får ofta höra att länsstyrelsen gör för lite när djur far illa, att det inte händer någonting.
– Det händer väldigt mycket hela tiden kan jag säga, säger Andreas.

Vi gillar ju inte heller att det ligger anmälningar så länge, menar Lisa.
– Vi jobbar ju här av en anledning, vi vill ju att djuren ska få det bättre och brinner för det jobb vi gör. Sedan kan man förstå att anmälaren inte tycker att det händer någonting för anmälan kan bli liggande i sex månader. Men då måste man ha i åtanke att den anmälan man gjort ligger bland 1499 stycken andra. Det är tyvärr den bredden på anmälningar och vi är inte så många som jobbar med dem.

Både Lisa och Andreas vill vara ute mer på fältet och göra kontroller.
– Det är där vi ska vara. Där känner man att vi gör skillnad på riktigt, att vi faktiskt kan göra något här och nu, säger Lisa.

Men handläggningen av ärenden tar mycket tid.
– Det är sällan så att man bara åker ut och tar djuren, det kan vara så om det är riktigt allvarligt. Ofta vill man ge djurägaren en chans. Vissa får ett föreläggande, vissa får tre. Människor måste få en möjlighet till rättelse. Vi arbetar på en myndighet och rättssäkerhetsaspekten, den får man aldrig tappa bort. Rättssäkerheten kan, och måste få, ta tid, säger Andreas.

Att omhänderta djur är alltid den sista utvägen. Målet är att alla djur ska kunna få det bättre hos sin ägare.
– Det är klart att inte alla uppskattar vårt besök. Ibland kan man ha en bra dialog ändå. Vissa når man fram till och de bättrar sig och man kan avsluta ärendet. Vi vill att de själva ska åtgärda bristerna och vilja göra det och förstå varför, säger Lisa