Från mus till människa

Joseph Garner, professor Stanford University.

Dela artikeln:


TEMA. Alla nya läkemedel måste ha provats på djur innan de får användas på människor. Men omkring 90 procent av resultaten inom biomedicinsk forskning går inte att överföra från djur till människa, visar studier av professor Joseph Garner, Stanford University. 

Värdet av djurförsök blir allt mer ifrågasatt. Joseph Garner är en av världens mest framstående forskare inom välfärd för möss i djurförsök. De senaste åren har han studerat ”experimentdesign”, alltså själva utförandet som djurförsöken har.

Joseph Garner har länge varit kritisk till att mössen får för lite berikning. Detta faktum tillsammans med att försöken inte utförs på rätt sätt gör att de vetenskapliga resultaten
alldeles för ofta blir missvisande, förklarar han när vi gör vår intervju via mejl.

I den nyligen  publicerade artikeln ”The significance of meaning” belyser Joseph Garner hur liten del av de försök som görs på djur som verkligen kan appliceras på människor. – 90 procent av resultaten från biomedicinsk forskning är inte överförbara på människor.

Detta beror till stor del på att sättet man designar försök på skiljer sig så fundamentalt mellan försök på djur och studier på människor. Dessutom blir möss som hålls i otillräckligt berikade burar inga bra djurmodeller för läkemedel som ska ges till mentalt friska människor.  Joseph Garner arbetar i USA och har stor insikt i hur det fungerar på olika anläggningar där. Han betonar att det finns skillnader i regelverken mellan Sverige och USA i synnerhet kring bomaterial. I Europa är det lag på bomaterial som berikning. – När möss ges berikning kommer det att förändra djuren, och de kommer att ändras till det bättre. Deras stress minskar.

Går det att utnyttja de stressade mössen för försök som rör psykiska sjukdomar?
– Jag har studerat stereotypier hos laboratoriemöss, och försökt relatera dessa beteenden till mänskliga syndrom som autism, tourettes och trichotillomania.   Trichotillomania innebär att en person impulsmässigt rycker ut ett hårstrå eller flera från sin kropp. Även om du kan använda stereotypier hos möss för att modellera stereotypier hos autistiska patienter så har autistiska människor sociala brister vad gäller kognitiva processer. Möss verkar inte ha det. Så jag tror inte att möss någonsin kommer att bli en användbar modell av de sociala brister som kännetecknar autism. Det går inte att modellera avsaknaden av särskilda sociala kognitiva förmågor hos djur som aldrig ens utvecklat dem.

Varför började du forska om just mössens välfärd?
– Jag ville veta hur det var att vara en mus. Som professor Marian Dawkins en gång sa: ”Dessa är de svåraste frågorna att besvara inom vetenskapen”. Jag skulle vilja lägga till: ”Och därför de mest intressanta”. Rätt berikning är oerhört viktigt för djurs välbefinnande och för att vetenskapen ska kunna leverera meningsfulla resultat.

Vad innebär dina resultat för den forskning som redan gjorts där djurförsök varit en bärande del?
– Det har länge varit mycket svårt för forskare som utmanar normer eller påvisar att det handlar om ”kejsarens nya kläder” att få sina resultat publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Men problemet måste lyftas. Som exempel kan jag nämna att vi har fler än 200 olika undersökningar som visar positivt resultat för musmodellen APP i alzheimerforskningen, men ingen som visar någon effekt på människor.

Hur tror du att försöksdjurs välfärd utvecklats om tio år?
– Det har redan skett en hel del förbättringar, till exempel har vi tydligt påvisat vikten av och börjat använda bomaterial även i USA och löst problemet med ulcerös dermatit. Jag skulle vilja se forskare lägga mer fokus på den positiva välfärden, än att enbart säkerställa frånvaron av dålig välfärd.

Text: Katarina Hörlin
Foto: Privat

Det här inlägget publicerades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.