Lyssna mer på etologernas kunskap

Att stå på bakbenen och sniffa är en del i att utöva ett naturligt beteende för möss och råttor. Men många råttor har så låga burar att det inte kan ställa sig upp. Foto: Katarina Cvek.

Dela artikeln:


TEMA. Burar med berikning har blivit en miljonindustri. Men kunskapen om djurens naturliga beteende har inte alltid hängt med. Etolog Elin Weber forskar om mössens välfärd.  

Djurförsöksmössen har det rent, äter välavvägd föda, luftfuktigheten är kontrollerad och ventilationen god. Hygienen är rigorös. Inga smittor kommer in till dem. De får daglig tillsyn och så snart något inte verkar stå rätt till tillkallas veterinär. Men psykiskt mår mössen inte lika bra.

– De lever inte på ett sätt som motsvarar deras naturliga beteende, säger etolog Elin Weber, filosofie doktor vid Stanford University, där hon forskar om välfärden för försöksdjursmöss.

– Möss är nattaktiva djur. De vill ha det varmt. De klättrar. Idag blir det allt vanligare med burar helt i plast utan galler i taket, vilket gör att musen inte kan klättra. Ofta är temperaturen i djurrummen för sval för mössens bästa. Här i USA saknas ofta bomaterial eller så finns det i för små mängder. Allt detta gör att mössen inte lever på ett sätt som motsvarar deras naturliga beteende.

När djur inte kan utföra sitt naturliga beteende blir de frustrerade och stressade. De kan då utveckla onormala beteenden. Gnaga på gallret, springa runt i cirklar, ständigt gräva i ett hörn eller jaga sin svans och överdrivet putsande av sin päls är alla tecken på att musen försöker bemästra stress.

Även om det både i USA och i Sverige sker en daglig tillsyn av mössen är det inte säkert att dessa onormala beteenden upptäcks.
–  Det kan vara så enkla förklaringar som att personalen ofta besöker mössen på dagen, när de sover. Då syns inte stereotypa beteenden. Det kan också vara så att musen uppfattar människan som en predator, ett rovdjur, när hon tornar upp sig framför buren. Då försöker den gömma sig eller ligger blickstilla.

Under årens lopp har miljoner möss använts i försöksdjursindustrin världen över. Alla måste vara uppfödda för ändamålet. En del anläggningar avlar fram egna, men det vanligaste är att mössen importeras från kommersiella uppfödare. I sin avhandling ”Pupmortality in laboratory mice influence of maternal behaviour and housing environment” undersökte Elin Weber varför nyfödda möss på laboratorium dör.

”Vid födseln är musungar helt hårlösa, de väger bara ett gram och är helt beroende av modern för både värme och näring. Det är därför av stor vikt för överlevnaden att musungar föds i ett välbyggt bo för att de ska kunna hålla kroppstemperaturen”, skriver Elin Weber och fortsätter:

”Möss bör alltid ha tillgång till bomaterial. För dräktiga och digivande honor är det särskilt viktigt att de ges rikligt med bomaterial. Honor vars ungar överlevde ägnade sig mer åt bobyggnad, och honor som gavs en större mängd bomaterial byggde bon av bättre kvalitet.”

Miljön var avgörande för ungarnas överlevnad. Den rådande uppfattningen har länge varit att dödligheten beror på att musmodern föder för första gången eller att hon biter ihjäl ungarna. Men Elin Weber visade att det just handlade om miljön.
– Bomaterial, värme och möjlighet att vara tillsammans med andra möss är väldigt viktigt för deras välfärd. De ska inte bara ha tillgång till bomaterial utan också tillräckligt mycket för att kunna bygga ett helt täckt bo. Det finns invändningar mot att använda mycket bomaterial, eftersom  det försvårar tillsynen av mössen.

Att hitta rätt berikning är svårt, understryker Elin Weber. Viss typ av berikning kan öka beteenden som är skadliga för mössen.
– Jag tänker till exempel på att möss är sociala djur som bör hållas i grupp. Men håller vi en grupp hanmöss tillsammans är sannolikheten stor att de börjar slåss, och berikning har i vissa studier visat sig öka aggressionen. En av de vanligaste orsakerna till skador  hos försöksdjursmöss är slagsmål.

Det finns inga tydliga riktlinjer för hur aggression hos möss ska undvikas. Studier visar att den kan minska om kullsyskon hålls tillsammans, om grupperna är små och bomaterial flyttas över vid burbyte. Men det är inte alltid detta hjälper. Möss måste också ha möjlighet att dra sig undan gruppen.

– När nu burproducenterna tar fram burar som är lättskötta för forskarna och djurskötarna, men som saknar galler, blir följden att mössens möjlighet att klättra och komma undan försvinner. Burarna är bra för alla som arbetar med dem, men inte för mössen. Utöver djurskyddsperspektivet blir det ju också en förlust för forskarna, om försöksdjuren skadas eller avlider under pågående försök.

Vi pratar med Elin Weber över Skype. Det är tidig morgon i USA och Elin sitter i sitt rum på Stanford University. Här har hon varit sedan september förra året. Hon ingår i professor Joseph Garners grupp och arbetar just nu med att ta fram en ny sorts bur.
– Hela tanken är att varje mus får större möjligheter att utöva sitt naturliga beteende, säger Elin Weber. Ännu är det mesta kring buren hemligt, först efter sommaren kommer den att presenteras offentligt.

Är etologer ofta med i processen när företag tar fram burar?
– Jag önskar att etologernas kunskap kommer att tas tillvara mer i framtiden. Både bland både burproducenter och när nya berikningsprodukter tas fram. Idag finns inget utbrett samarbete. För mig som etolog är mössens välfärd viktigast, att se till att de får det djurskydd de har rätt till. Grundläggande är rätten att utöva ett naturligt beteende. Men, även ur ett forskningsperspektiv är det viktigt att mössen är friska, både fysiskt och mentalt. Stressade möss kan utveckla stereotypa  beteenden, som i sin tur påverkar deras reaktioner i testerna de utsätts för. Det fokus på ergonomi, renlighet och den fysiologiska hälsan inom forskarvärlden måste motsvaras av ett lika starkt fokus på  djurens psykiska hälsa, säger Elin Weber.

Ibland får hon höra kommentarer i stil med ”men det är ju bara möss”.
– Nej, det är inte ”bara möss”. Det är levande varelser. En stor pedagogisk utmaning är att få forskare att inse att det handlar om levande individer, inte bara ytterligare en mätsticka, säger Elin och tillägger:

– Jag hade helst sett att djurförsök inte behövdes, men i den tid vi lever i finns de och det finns lagkrav på att tester ska ske på djur innan exempelvis mediciner får testas på människor. Det bästa vi kan göra för dessa djur är att se till att de har det bra, att ta deras liv och behov på allvar.

ElinWeber portrait
Elin Weber, fil dr i etologi,
vid
Stanford University.

Text: Katarina Hörlin
Foto: Privat

Det här inlägget publicerades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.