TEMA: AVELNS AVIGSIDOR. I århundraden har människan försökt påverka hur djurens avkommor ska bli. Förr i tiden var det viktigt att lantbrukets djur var fogliga. Idag är deras förmåga att producera central. När en specifik detalj får för stort fokus i avelsarbetet kan djurets hälsa bli lidande. Det gäller både för lantbruksdjur och sällskapsdjur.
Levande varelser har fortplantat sig på jorden i miljarder år. Gener för egenskaper som varit viktiga för artens överlevnad har förts vidare från generation till nästa. Så har djur och människor utvecklats, allt enligt det Charles Darwin kallade naturlig selektion i sitt klassiska verk ”Om arternas uppkomst”.
När utredaren Eva Eriksson antog uppdraget att ta fram ett förslag till en ny svensk djurskyddslag var en av uppgifterna att utreda vad som behövs för att vända utvecklingen inom aveln i en mer djurhälso- och djurskyddspositiv riktning ”så att målet i första hand är att avla för fysiskt och mentalt friska och sunda djur”.
I kapitlet ”Avel som medför lidande för djur” skriver hon på sidan 554 att det vi idag kallar avel egentligen är ”artificiell selektion som innebär att människan bestämmer vilka djur som ska fortplanta sig och sprida sina gener och egenskaper vidare.” De stora djurskyddsproblemen inom aveln är, enligt utredningen:
”För sällskapsdjuren är problemet extremaveln. Fysiska egenskaper har prioriteras på bekostnad av djurets förmåga att fungera normalt fysiskt eller psykiskt. Problemen finns främst inom hund- och kattaveln men även hos andra sällskapsdjur som fiskar och en del hästraser där en viss färg eller teckning eftersträvas.”
För lantbrukets djur är avelsproblemen ofta kopplade till tillväxt och andra produktionsfaktorer. Förr fokuserade troligen uppfödarna på foglighet och hanterbarhet, tror Eva Eriksson och slår fast att ”under de senaste 60 åren däremot har avelsprogrammen inriktats på produktionsegenskaper såsom mjölkavkastning, tillväxthastighet och antal ägg (- – – ) bland annat av konkurrensskäl och önskan om en bättre avkastning.”
Avel sker för att uppnå något speciellt i kommande generation: Starkare hästar, färggladare fåglar eller kor som producerar mer mjölk. Aveln har ett syfte. Ibland är huvudsaken att få fram ett speciellt attraktivt utseende.
– Vad vore rhodesian ridgeback utan sin ridge? Dalmatiner utan sina prickar? Mopsen utan sin platta nos? Taxen utan sin långa rygg?, frågar Emma Brunberg, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige och doktor i etologi.
Allt är exempel på när genetiken bakom ett önskat utseendet också kan leda till besvär.
– Frågan är hur vi ska se på vad som är en defekt. Historiskt sett har nog ingen menat något illa när de avlat fram hundar med ett visst utseende. Men vi får inte missa att aveln för utseende också får konsekvenser, säger Emma Brunberg.
För några år sedan utförde hon en vetenskaplig studie, som gällde just sambandet mellan en önskad detalj i utseendet och beteende.
– Det gick rykten om att silverfärgade hästar var mer svårhanterliga än hästar med andra färger. Jag ville undersöka om det var så.
En tidigare undersökning hade identifierat själva genen som styrde silverfärgen. Genen heter PMEL. Emma Brunberg fortsatte undersökningen med att se om det stämde att silverfärgade islandshästar var räddare än andra.
– Undersökningen utförde vi i ett ridhus som hästarna var vana vid. Vi ledde in hästen till en hink med foder. Lät den börja äta. Sedan skrämde vi den genom att dra en svart sopsäck bakom hästen för att se om de silverfärgade reagerade starkare än fuxfärgade eller svarta.
Försöket upprepades fem gånger med varje häst.
– Vi såg faktiskt inte de förväntade skillnaderna mellan färgerna i reaktionen på själva sopsäcken. Däremot registrerade vi om hästarna reagerade med rädsla då de kom in i ridhuset och därmed var svåra att övertala att gå fram till hinken med foder.
Här visade de silverfärgade hästarna rädsla i större grad än de fuxfärgade eller svarta.
– Vi visste att mutationer i PMEL ger olika ögonsjukdomar hos möss, fiskar och hundar, men vid tillfället hade det ännu inte kontrollerats på hästar. Min misstanke var ändå att det kanske kunde ha med syn att göra. Det skulle kunna förklara varför de var så rädda för att gå in i ett ridhus med en hink och en sopsäck, samtidigt som de inte reagerade så starkt på själva rädsletestet.
En senare undersökning vid Uppsala Universitet och SLU bekräftade att mutationen som ger silverfärg också orsakar en ögonsjukdom. Hästar som har mutationen i dubbel uppsättning, det vill säga är homozygota, blir till sist helt blinda, medan hästar som har en kopia av mutationen, det vill säga är heterozygota, får en mildare form med cystor.
– Även om det inte är helt klarlagt om cystorna påverkar synen, så är det inte uteslutet att osäkerheten i nya situationer hos silverfärgade hästar kan bero en viss grad av synnedsättning, förklarar Emma Brunberg, som publicerade resultaten i artikeln ”Icelandic horses with the Silver coat colour show altered behaviour in a fear reaction test,” i tidskriften Applied Animal Behaviour Science, i juni år 2013.
Mutationen i PMEL är inte det enda exemplet på gener som styr ett visst utseende och som också visar sig styra andra egenskaper som kan vara negativa för djurens välfärd. Kunskapen om hur olika gener som styr ett visst utseende samtidigt kan styra andra egenskaper är viktig för fortsatt avel, understryker Emma Brunberg.
– Vi måste alltid vara försiktiga och inte låta ett önskat utseende styra avelsarbetet. Djurens hälsa och temperament måste gå först. För det är en farlig utveckling om eller när vi blivit så vana vid att vissa utseenden ger vissa defekter och problem att djurägare och veterinärer ser det som ett rasdrag.
Text: Katarina Hörlin
Foto: iStockphoto
Rhodesian ridgeback. En ridge är den karaktäristiska kam som sitter på ryggen där pälsen växer mothårs. De gener som ger ridgen predisponerar, det vill säga gör dem mottagliga för, att få defekten dermoid sinus, en ihålig hudsträng i vävnaden, som kan bli infekterad. Hundar utan ridge får alltså inte sjukdomen, men ridgelösa Rhodesian ridgeback är inte önskvärda enligt rasstandarden.
Dalmatinern. Själva genen som ger det speciella utseendet med mestadels vit päls, men med väl avgränsade svarta fläckar, nedärvs ofta tillsammans med gener som styr dövhet. 15 – 30 procent av dalmatinerna drabbas och cirka fem procent av dem är döva på båda öronen.
Källa: UFAW, The Universities Federation for Animal Welfare.
