Hundens hälsa måste sättas först

Hon har träffat hundratals uppfödare och tusentals hundägare. Nu delar djurskyddsinspektör Linnea Stålhandske med sig av sina erfarenheter. Här är hon tillsammans med sin hund Tilda. Foto: Niclas Tilosius.

Dela artikeln:


Många av oss väljer hund på samma sätt som vi väljer statusvaror. Vi åsidosätter våra annars så starka djurskyddskrav och väljer efter färg, form, mönster, storlek och ”attityd”. Problemen uppstår när hunden har som syfte att tillfredsställa vårt produktbehov och vi slutar att sätta deras hälsa och välmående först.
Så skriver djurskyddsinspektör Linnea Stålhandske. Läs hela hennes krönika här.

Text: Linnea Stålhandske.
Foto: Niclas Tilosius.

Hundraser är fantastiska. Det är hundvänligt med raser. Det är fantastiskt att vi lyckats avla fram hundar som älskar att utföra de tjänster vi behöver hjälp med. Att vi kan välja hund efter syfte gynnar nog hunden ännu mer än det gynnar oss. Sund avel och välavvägda hundköp leder till både en lycklig hund och en lycklig hundägare. Men det finns allt för många olyckliga hundägare och hundar. Hundarna är en så stor del av våra liv och vårt sätt att leva att de ibland får lida för vår arts behov.

Vi vill bli omtyckta och uppskattade, ibland avundade. Vi vill vara speciella, absolut inte vanliga. Vem vill vara precis som alla andra? Jo det finns någon som vill vara just det, nämligen hunden. Här uppstår problemen. Just vårt behov av att vara unika är inget bra epitet att tillskriva en hund. Många vill inte längre bara ha en ”hund”, man vill ha en hund med attribut. Foton på sällskapsdjur invaderar sociala medier, ju mer unika och ”gulliga” desto mer uppskattade. Och vi vill så gärna bli sedda. Vi mår dessutom så bra av att omge oss med en vän som är personlig, unik och väldigt ”gullig”.

Hur stor djurvän är du? När du sist köpte hund ställde du då krav på djurskydd? Hade du nolltolerans för kroppsligt och psykiskt lidande? Eller valde du först en hundras eller korsning och accepterade det lidande och de problem som var ”normalt för rasen” just för att du inte ville backa från ditt begär att äga just en sådan hund?

Vi som vill vara djurvänner försöker medvetet varje dag att välja rätt i djungeln av djurprodukter. Vi köper svenskt kött, gärna ekologiskt, och vill gärna att hönsen ska gå fritt och att kor skall få vara ute. Vårt hundköp styr marknaden som ”producerar” hundar på precis samma sätt som när vi väljer mjölk i mejeridisken. Kräver vi konsumenter friska hundar, fria från missbildningar, som kommit till världen utan regelmässiga kejsarsnitt och som i bagaget har inga, eller väldigt få och ovanliga ”rassjukdomar”? Är det så vår hundmarknad ser ut idag?

Trots att det är svårt att se sig själv som en hundkonsument, (vill ju vara deras bästa vänner!) så väljer många av oss hund på samma sätt som vi väljer statusvaror. Vi glömmer plötsligt bort, eller åsidosätter, våra annars så starka djurskyddskrav. Vi väljer efter färg, form, mönster, storlek och ”attityd”.

Nya färger och nya drag är alltid intressanta. En del har sett en hund, eller träffat en, som de tycker är fin och känner en längtan efter att ha en likadan. Andra har alltid haft en typ av hund och håller sig till samma ras eller korsning livet ut. Vill till varje pris hålla sig till rasen oavsett kända problem. Konsumentbeteendet går att översätta rakt av till andra varor, en del handlar på impuls och andra är märkestrogna livet ut. Så vad är problemet? Jo, problemen uppstår när hunden har som syfte att tillfredsställa vårt produktbehov och vi slutar att sätta deras hälsa och välmående först.

Eftersom vi konsumenter ”glömmer bort” våra djurskyddskrav så är hundmarknaden inte 100 procent frisk. Vi har många sunda hundraser och korsningar, men långt ifrån alla. Frågorna vi måste ställa oss är:
Är det okej att vi har nått målen kring hur alla hundraser ska se ut, vi har kommit så långt att vi numer bara förfinar utseendena utan att vi har lyckats uppnå friska raser? Är det okej att utseendet är så viktigt?

Vi umgås kring våra hundar. Det är inte ovanligt att vi umgås med människor som har liknande hundar. När man gör besök i rashundsvärlden så upptäcker man ganska snart att det finns en vokabulär och ett språk som är unikt för varje hundras. Det är både bra och dåligt.
Givetvis är det ovärderligt med kunniga människor, men det är farligt med normalisering som går för långt. När bekymmer, sjukdomar, åkommor och veterinära ingrepp blir ”normalt” och vardagsmat. Men det är inte bara vår kultur kring utseendeintresse som kan leda till en frontalkrock med hundens behov. Det är också ett problem när vi, i vår mänskliga hundvärld, uppfinner nya behov eller avskriver grundläggande behov hos hunden för en ras, i syfte att förminska betydelsen av de sjukdomar den lider av eller för att förstärka den sociala status vi vill tillskriva rasen.

Jag upplever att hundägare på så sätt har kulturella och rasbiologiska förklaringar till varför djurskyddslagstiftningens grundläggande krav inte passar deras hund. Jag har träffat tusentals hundägare och hundratals uppfödare. Mitt jobb har varit att ställa varierande och specifika frågor för varje hem och verksamhet kring hur hundar sköts och hur de mår. Men ofta får jag bara en enda fråga tillbaka. Den förenar så många hundägare utan att de ens är medvetna om att de ställer den. Frågan leder som en röd tråd genom en stor del av hundvärldens djurskyddsproblem. Den brukar dyka upp någonstans i mitten av mötet, när vi samtalar kring vad som behöver rättas till för att hunden, eller hundarna, ska må bättre. ”Men… Vet du egentligen vad detta är för ras?”.

Rasfrågan är fullständigt oviktigt när det gäller djurskydd och djurvälfärd för hundar. Lagstiftningens krav är nämligen alldeles för lågt ställda för att vara rasspecifika. Kraven handlar om att hundars mest basala behov ska tillgodoses och att de ska skyddas mot lidande. Ändå får jag ofta förklarat för mig varför just den aktuella hunden inte kan hållas i enlighet med djurskyddskraven. Det kan vara alltifrån att rasen inte har behov av sällskap eftersom den ju bara vill vakta, till att det inte går att ha en upphöjd liggplats eftersom dess knä hoppar ur led på den när den ska hoppa ner. Eller att den inte ska motioneras eftersom lederna inte klarar det. Eller att det är en lättstressad hundras som mår bra av att regelmässigt förvaras i bur när den ska ”koppla av”.

Återigen, hunden drabbas av vår kultur, av felaktig avel eller av bådadera. Det är inte rasavelns ”fel” att det finns kultur inom hundvärldens rasmänniskor som gör att hundar far illa. Det finns ingen annan att klandra än oss själva. Det är bara vi. Vi skulle kunna ställa allt till rätta idag. Det finns en väg ut ur de genetiska återvändsgränder som vissa hundraser nu befinner sig i. Det är så enkelt och juridiskt korrekt att det är genant att säga det högt. Sluta avla på hundar som inte är 100 procent friska. Det räcker inte att hunden är ”frisk för rasen”, att den är en bra individ i jämförelse med andra inom samma ras. Det räcker inte att hunden bara har lite rastypiska problem och i övrigt är väldigt frisk.

Det är heller inte okej, eller lagligt, att avla på en hund som råkar vara fri från de sjukdomar som hälsoprogrammen fokuserar på, men som råkar ha en annan åkomma. Det är heller inte okej att avla när en veterinär intygat att det som avviker på hunden är normalt för rasen. Och sist men inte minst, det är inte djurvänligt, lagenligt eller etisk korrekt att avla på en hund som inte är 100 procent frisk. Även om motivet är att bevara rasen.

Vi lever med våra raser lika mycket som vi lever med våra hundar. Vi älskar dem och vi vill bevara dem. Men ingen pratar om det mest grundläggande av allt, nämligen hundens intresse för vår raskultur. En hund som lider av sina rastypiska problem och sjukdomar har den ett intresse av att rasen bevaras? Inte ett dugg. Den vet givetvis inte ens om att den tillhör en ras. Med dagens forskning kan vi inte längre argumentera att den är omedveten om sina handikapp.

Finns det då ett kulturellt värde som försvarar djurlidandet som rasbevarandet ibland innebär? Jag tycker inte det. Vi talar om 150 års hundavelsarbete under hundens 10 000 år vid vår sida. I de fall vi lyckats förstöra 10 000 år av hälsosamt hundtypsavlande och nu har för få 100 procent friska individer kvar är min orubbliga inställning att det är dags att ge upp, stå upp för hundarna och följa lagstiftningen.

Så hur besvarar jag frågan ”Vet du vad detta är för ras?”?
– Ja jag känner till rasen. Vet du om att du har en hund?

linnea_foto-maja-brand_webb

 

Linnea Stålhandske är djurskyddsinspektör vid Länsstyrelsen i Skåne och ledamot i Djurskyddet Sveriges styrelse. Hennes arbete tillsammans med kollegornas vid Länsstyrelsen i Skåne ledde till en prejudicerande dom år 2014 som förbjöd avel på hundar med ögonsjukdomen entropion och på de som eyetackats (fått ögonlocken uppsydda) i förebyggande syfte. Foto: Maja Brand.

 

Det här inlägget publicerades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.