Om lagstiftningen som styr aveln

Vad är egentligen flexibel lagstiftning, frågar Frida Lundmark, doktor i Husdjursvetenskap. Foto: Fredrik Hedman.

Dela artikeln:


Djurskyddslagstiftningen kring avel är tydlig. Avel som medför lidande är onödigt lidande, det vill säga oacceptabelt och olagligt. Så säger Frida Lundmark doktor i husdjursvetenskap. Här reder hon ut lagstiftningen som styr aveln i Sverige.

Avel med sådan inriktning att den kan medföra ett lidande för djuren är förbjuden, enligt 29 § Djurskyddsförordningen.
Samtidigt visar trubbnosuppropet (som kom ifjol, vilket vi skriver mer om i kommande artiklar) och Eva Erikssons djurskyddslagutredning SOU 2011:75 att när det gäller avel med vissa hund- och kattraser finns en inrikt­ning på aveln som innebär ett stort fokus på vissa specifika egenskaper: ”Detta fokus kan i vissa fall leda till att djuren utsätts för en ökad risk för skada eller sjukdom samt kan öka risken för inavel.”

Räcker lagstiftningen, Frida Lundmark, doktor i husdjursvetenskap?
– Med utgångspunkt från djurskydds­lagstiftningen är det tydligt att det inte är tillåtet att avla på djur om man vet att det riskerar att medföra lidande för djuren. Lagstiftarna anser uttryckligen att avel som medför lidande är onödigt lidande, det vill säga oacceptabelt och olagligt. Det finns ju många andra sammanhang när ”nödvän­digt lidande” accepteras och är lagligt, men så är alltså inte fallet med aveln, utan här handlar det snarare om att lagstiftningen inte lyckats implementeras. Frågan man kan ställa sig då är om samhället i stort an­ser att denna typ av avel är ett nödvändigt lidande för att vi människor ska få nöje och nytta av våra djur?

Kan det bli ändringar i den nya djurskydds­lagen?
– Det skulle det kunna bli om nuvarande regering tar hänsyn till djurskyddsut­redningens förslag. Ett förslag var en ny skrivning:
”3 kap. 14 § – Avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för moderdjur eller avkomma är förbjuden. Djur ska avlas på ett sådant sätt att de naturligt kan föda fram sin avkomma. Avel ska ha sådan inriktning att den ger avkom­man normala kroppsfunktioner såsom att kunna andas och röra sig obehindrat och kunna använda sina sinnen utan att det medför lidande.”
Går den igenom blir det delvis ett klargörande vad lagstiftarna an­ser sig mena: begreppet ”normala kropps­funktioner” är nytt och kanske tydligare än att enbart använda ”naturliga beteenden”.

Anser du att det behövs förändringar i lagstiftningen?
– Eftersom dagens lagstiftning inte fung­erar särskilt bra när det gäller hantering av avel som medför lidande för djuren, så kan det behövas specificeras vad man menar mer exakt. Det kanske också kan ha viss statuseffekt att höja upp huvudparagrafen om avel till djurskyddslagen, idag finns den nämligen i förordningen. Samtidigt, att förändra lagstiftningen tror jag dock endast är en liten del för att få till större förändringar. Avelsparagrafen i L102 är ju tydlig vad gäller hund och katt.

Kunskapen om de lidandeproblem viss avel ger måste spridas i samhället, understryker Frida Lundmark. Inte minst eftersom efter­frågan på vissa av dessa raser verkar vara stor. Okunskapen gäller även lantbruksdju­ren, betonar hon.
– Många konsumenter har ingen aning om den avel som ligger bakom den köttbit de äter. Samti­digt är mycket av aveln, både på sällskapsdjurs-och lantbruksdjurssi­dan, internationell, och svenska regler gäller bara i Sverige, så en­samma kan vi inte vända skutan.

Vad kan vi i Sverige göra?
– Förutom att eventuellt förtydliga lagstiftningen behöver vi hitta verktyg och tillvägagångssätt för att kunna efterleva den lagstiftning som finns. Kontroll-
myndig­heterna behöver stöd i hur de ska hantera lagstiftningen när fall av avel som medför lidande upptäcks. Problematiken med avel som medför lidande måste även lyftas
in­ternationellt. Ett bidragande problem är ju hur rasdomare av exempelvis hund väljer att tolka de egna rasstandarderna. Det är de som sätter nivån för vad som är det eftersträvansvärda och ”rätta”, säger Frida Lundmark.

Text Katarina Hörlin
Foto Fredrik Hedman

Så kan skyddet förbättras
Flera förslag på förbättringar i lagstiftningen finns före­slagna i utredningen SOU 2011:75. Här är några:

  • Se över djurskyddsföreskrifterna på avelsområdet och gör dem tydliga nog för kontroll­myndigheterna ska kunna vidta rättsliga åtgärder.
  • Rapporteringsplikt för veterinärer gällande ärftliga defekter hos sällskapsdjur, förlossningssvårigheter, andningsproblem och andra liknande defekter till Jordbruksverket som i sin tur ska tillhandahålla dessa uppgifter till länsstyrelserna.
  • Krav på rasspecifik avelsinformation vid försäljning av hund, katt och häst.
  • Kompetenskrav inom djurvälfärd för hund- och kattdomare. Hunddomar­nas beslut bör kontinuerligt utvärderas av SKK ur ett djurvälfärdsperspektiv.
  • Inrikta aveln på slaktkyckling mot att få bort de ärftliga faktorer som ligger bakom benproblem och ”plötslig död”- syndrom. Utredningen konstaterar samtidigt att det behövs mer forskning på detta område.

Just nu är betänkandet om en ny djur­skyddslag under beredning inom regerings­kansliet och planeras presenteras under år 2017.

Snabbguide genom lagstiftningen
Här kommer en exposé över de lagar, föreskrifter och förordningar som styr avelsarbetet i Sverige.

Föreskrifter och råd om hållande av hund och katt; SJVFS 2008:5, L 102,
§
24 Djur får inte användas i avel om

  1. de har sjukdomar eller funktionshinder som kan nedärvas,
  2. de är eller med stor sannolikhet är bärare av recessivt anlag i dubbel uppsättning för sjukdom,
  3. de är eller med stor sannolikhet är bärare av enkelt recessivt anlag för sjukdom såvida inte parning sker med individ som är konstaterat fri från motsvarande anlag,
  4. parningskombinationen utifrån tillgänglig information ökar risken för sjukdom eller funktionshinder hos avkomman,
  5. de uppvisar beteendestörningar i form av överdriven rädslereaktion eller aggressivt beteende i oprovocerade eller för djuret vardagliga situationer, eller
  6. de saknar förmåga att föröka sig på ett naturligt sätt.

I Djurskyddslagen 12 kap 2 § står: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela före­skrifter om villkor för eller förbud mot avel med sådan inriktning som kan medföra lidande för djuren eller påverka djurens naturliga beteenden.

I Djurskyddsförordningen 29 § skriver regeringen att Jordbruksverket får meddela föreskrifter om förbud mot eller villkor för avel med sådan inriktning att den kan påverka djurens naturliga beteen­den. Samt att: Avel med sådan inriktning att den kan medföra lidande för djuren är förbjuden.

Jordbruksverkets föreskrifter om hål­lande av hund och katt L102 25 § säger: En tik eller en honkatt som har förlösts två gånger med kejsarsnitt får fortsättningsvis inte användas i avel.

I föreskrifterna rörande övriga säll­skapsdjur 4 kap 3 § L 80 står: De djur som nedärver missbildningar, eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga funktioner, får inte användas i avel.

Föreskrifterna om avelsarbete L 115: Nötkreatur, svin, hästar, får och getter, som visat sig nedärva letalanlag, defek­ter eller andra egenskaper som medför lidande för avkomman eller negativt påverkar avkommans naturliga beteende eller som med stor sannolikhet nedärver sådana anlag, defekter eller egenskaper, får inte användas för reproduktion.
§ 5 L115: Renrasiga avelsdjur av nötkrea­tur, svin, får och getter samt hybridavels­svin, som godkänts för avel efter prövning som utförts enligt gemenskapsbestäm­melser i annat land inom EU, ska anses som godkända för detta ändamål också i Sverige.

Text Katarina Hörlin

Det här inlägget publicerades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.