”Känner lika starkt för djur som vänner och familj” – nu skriver Therese om de starka banden

Therese Lilliesköld och katten Pocahontas. Foto: Eva Lindblad.

Dela artikeln:


Hallå där, Therese Lilliesköld! I dagarna kommer din första bok ”Katt och människa emellan – en känslomässig faktabok baserad på verkliga händelser” ut. Hur känns det?
— Det känns förstås jätteroligt! Att skriva en bok tar ju sin tid och sedan är det formgivning, genomgångar och allt annat kringarbete som ska ske, så till slut är det lätt att tappa siktet på att boken faktiskt ska komma ut på riktigt.

Det är en underbar titel. Är dessa tre storheter, känslor, fakta och verklighet, svåra att balansera när det gäller djur?
— Jag tycker ju inte det, men jag upplever att det är ganska ovanligt att skriva så. Oftast består ju en faktabok enbart av just rena, vetenskapliga fakta. För mig framträder bilden av ett djur så mycket tydligare när man kompletterar detta med erfarenheter, egna och andras, och vågar skriva känslomässigt. Kanske är det lättare för mig eftersom jag är utbildad i ett tvärvetenskapligt ämne och även i min masteravhandling kunde använda mig av mina egna erfarenheter, som en av flera metoder (autobiografisk forskning).

Många människor vill djur väl, älskar dem och försöker hjälpa, men ibland finns en okunskap som gör att den i grunden godhjärtade handlingen leder till lidande för djuret. Som att ”hjälpa en tillsynes övergiven harpalt” genom att försöka ge den mat, när den ska ligga ensam i väntan på sin harmamma. Skulle du säga att brist på faktakunskap är större problem än brist på kärlek för djur?
— Jag håller med dig om att det kan vara ett problem med kunskapsbristen. Jag tror att man måste dela upp frågan, när det gäller djurägare som älskar sina djur är problemet oftare kunskapsbrist än känslor men i samhället i stort finns det ett stort fokus på fakta och stor avtrubbning i känslor för djur. Det märker man på barn som från början med självklarhet känner starkt för djur men med tiden skolas in i samhälleliga normer om att djur inte är personer, att vi har rätt att använda dem för egna syften, och så vidare.

I skrivande stund har din bok ännu inte kommit ut, men utifrån pressutskicket inser jag att den är väldigt personlig. Var det ett svårt beslut att våga vara så öppen?
— Det var faktiskt inte ett svårt beslut för egen del. Jag har nog kommit till en punkt där jag känner att det är viktigt att stå upp för vad det faktiskt innebär att känna för djur som vänner och familj. Många människor känner ju så men kritiseras för det: ”Det var ju bara en katt! Skaffa en ny”. Jag tänker att om det kan hjälpa någon att landa i att det inte är konstigt att känna så starkt blir det värt att våga vara personlig. Jag har tidigare i mitt liv brottats med att inte våga vara helt öppen med sådana här känslor eftersom jag växte upp med mycket ifrågasättande av mitt sätt att fungera, av lärare och andra vuxna. Jag hade nog inte tidigare vågat vara så här öppen.
— Sedan skriver jag ju också om min son Ruben, och det var däremot betydligt svårare att landa i. Han och jag hade många diskussioner och till sist fick jag välja att lita på att han själv kände att det var rätt för att han faktiskt är en ovanligt klok elvaåring. Jag ville också förmedla något som jag ser som ett problem, nämligen att autister ses som empatistörda i vårt samhälle. Det beror på att man inte i vardagligt tal skiljer på de olika delar som tillsammans kallas empati. Autister har svårt med den kognitiva empatin, att tolka sociala signaler, men många har faktiskt ovanligt stark känslomässig empati, förmågan att känna för och med andra. Ibland märks det tydligt just i relationen till djur.

Din katt Pocahontas hjälpte dig att få en smärtfri förlossning. Hur?
— En helt smärtfri förlossning är lite av en förenkling, det var en sexton timmar lång förlossning utan smärtlindring och det gjorde definitivt (väldigt!) ont emellanåt. Men Pocahontas valde att komma in i sista skedet av födseln och då spann hon på ett extremt kraftfullt sätt. Hon satt tätt intill mig och sedan började hon hoppa fram och tillbaka över mitt barns huvud medan han föddes! Hennes spinnande tog bort all känsla av smärta och istället var det enda jag upplevde kraft och ett stort lugn. Jag var rätt trött vid det laget så hon gav mig verkligen det jag behövde för att fortsätta.
När jag flera år senare fick chansen att göra en forskningsstudie om katter och smärta upptäckte jag att kattens spinnande har bevisat smärtlindrande och läkande förmågor. Det har från början en evolutionär poäng, jagar man som katten ensam är det livsfarligt att bli skadad och därför utvecklades en förmåga som hjälper katten själv att läka. Men tänk vad häftigt att katter idag väljer att använda detta på andra individer som de knutit band till, även människor!

Du berättar även i förhandsinformationen om hur katten har blivit en livsnödvändighet i din autistiske son Rubens liv. Hur visar det sig?
— De två har ett oerhört starkt band och hon hjälper honom väldigt mycket då han får ångest. Hon är fullkomligt självklar i att finnas där med honom och hon skräms aldrig av känslor. Hennes spinnande hjälper honom också genom att det gör att det utsöndras oxytocin, kroppens ”lugn och ro-hormon”.

Hela ditt arbetsliv handlar om djur. Du är antrozoolog, har arbetat på djurparker, föreläser om hur våld mot husdjur hör ihop med våld mot kvinnor och barn i en familj, har tagit fram fina övningar i Djurskyddet Sveriges värdegrundsmaterial REDE som vänder sig till förskolepedagoger som ska ge barn ett empatiskt förhållningssätt till djur och du skriver återkommande recensioner i Tidningen Djurskyddet, men framför allt har du arbetat med katter. Varför föll du för just katten?
— Pocahontas har lärt mig så mycket om hur katter faktiskt fungerar. Det i sin tur gjorde att jag fick upp ögonen för hur utsatt katten är i vårt samhälle. Men även hur synen på hur katter fungerar, att de inte knyter an så starkt eller att de är mer fästa vid sitt hem än sin familj, inte alls överensstämmer med verkliga erfarenheter. Det var min största vilja med boken, att förmedla en annan bild än den gängse stereotypen.

Vilken myt skulle du säga är störst kring katter?
— Den största är nog det här med att katten inte skulle bry sig särskilt mycket känslomässigt om andra än sig själv. Men den farligaste är den att katten klarar sig själv, som gör att katter fortfarande kan dumpas i tron att de ändå får ett hyfsat liv.

Vilka är de vanligaste misstagen människor som har katt gör gentemot katten?
— En väldigt vanlig missuppfattning fortfarande gäller katter som kissar eller bajsar inomhus, att de skulle göra det för att hämnas eller för att de är arga på sina ägare.

I pressutskicket står att ”Djur har så mycket större förmåga att fånga in och tolka saker än vad vi avtrubbade människor har”. Går det att komma ur sin avtrubbning och verkligen förstå sin katt eller hund?
— Det gör det absolut. Men i ett stressat samhälle med många intryck kräver det en del arbete för att hitta det lugn som krävs för att man ska kunna ta in saker utan att störas av alla tankar och stress.

Vad hoppas du att boken ska ge?
— Jag hoppas att den ska bidra till att stärka kattens status genom att förmedla vilka fascinerande och känslomässigt kloka varelser katter är.

Nu är vi tidigt ute, men vilken är din största djurskyddsönskan inför det nya året, 2020?
— Oj, vilken spännande fråga! Min största önskan är ju att vi fick ett samhälle fritt från våld mot djur och barn. Men en lite mer realistisk önskan är att de positiva förändringar som vi har börjat se, till exempel att man äntligen diskuterar ID-märkning av katt seriöst, ska inte bara fortsätta utan gå mycket snabbare.

Fotnot: Läs recension av boken ”Katt och människa emellan”  utgiven av Pugförlag i nya numret av Tidningen Djurskyddet, ute den 13 december. Där finns även en artikel om Therese Lillieskölds arbete för att påverka reseledare att undvika researrangemang där elefanter och delfiner plågats i turismens tjänst.

Text Katarina Hörlin
Foto Eva Lindblad

Det här inlägget publicerades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.