– Jag trodde faktiskt att gränsen för vad vi kunde göra för att få fram osunda utseenden var nådd. Då kom hundrasen Exotic Bully, i pocket size!
Så avslutade Emma Brunberg, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige, djurskyddskonferensen Med fokus på djurskydd: Hur påverkar genetik och avel djurvälfärd? som hölls i slutet av förra året.
Kan djur som fötts upp i djurparker återutsättas i naturen? Hur påverkar genetik och avel hundens beteende? Vilka egenskaper avlas det på för att skapa en god välfärd i ekologisk grisproduktion? Ska djuren anpassas efter reglerna eller reglerna efter djuren? Det var bara en bråkdel av alla ämnen som diskuterades när Djurskyddet Sverige höll sin årliga djurskyddskonferens i fjol.
– Det är lätt att tänka att genetik är något statiskt som man inte kan göra någonting åt, men vi påverkar ju djuren enormt mycket genom ett medvetet avelsarbete, inledde Åsa Hagelstedt, generalsekreterare hos Djurskyddet Sverige konferensen, som hölls i ABF-huset i Stockholm.
I hundarnas, katternas, hästarnas och kaninernas fall vill uppfödarna ta fram utseenden som många tycker är gulliga.
– Men utseendet kan göra så att djuren inte kan andas ordentligt, få sjukdomar eller svårigheter i relationer till andra djur. Det har vi struntat i för vi tycker att de blev gulliga. För lantbruksdjuren påverkar människor aveln så att de ska producera mer: Kycklingar ska växa snabbare så att fler kan skickas till slakt, så att man får ut mer pengar. Kor ska leverera mer mjölk. I de här fallen är det helt klart att människan inte påverkar aveln för djurens skull, utan för vår. Vad gör man när man märker att det inte fungerar? Då slutar man inte med aveln, utan ändrar ibland istället reglerna och djurskyddslagarna för att anpassa dem efter de här sönderavlade djuren, sa Åsa Hagelstedt och lyfte det aktuella exemplet med betesfrågan.
– Där säger man att vi kan inte ha djuren ute på bete: om de ska producera så mycket mjölk som vi vill behöver de vara inomhus så att vi kan utfodra dem tillräckligt. Självklart finns också positiva exempel på hur man använder aveln för djurens skull. I dag vill vi titta på vad man egentligen gör.
Den danska zoologen Bengt Holst som fram till pensionen 2020 var vetenskaplig direktör vid Köpenhamns zoo, och mest känd utanför djurparkssfären för att ha låtit obducera unggiraffen Marius inför publik, berättade under sitt föredrag om avelsarbetet med de utrotningshotade gyllene lejontamarinerna.
På 1960-talet fanns bara 150 individer kvar i det fria. De levde i Brasilien. 1972 började djurparker att föda upp tamariner. Aveln gick bra. Djurparkerna hade långsiktiga strategier för att hindra inavel. Men när de första tamarinerna placerades ut i naturen 1983 överlevde bara få av dem. De flesta kunde varken hålla sig kvar i träden när det blåste eller skala frukterna de skulle äta. Miljöträningen hade missats.
– Tamarinerna togs tillbaka och hölls i träd vars grenar gungade i vinden och djurparken slutade servera uppskuren frukt. De fick lära sig att skala. Sedan placerades de ut och klarade sig!
Därefter gjordes så med alla tamariner.
– Djurparkens tillvaro är förutsägbar och fylld av rutiner. Miljön måste bli komplex och oförutsägbar, som i det fria, för att djuren ska klara sig i naturen!
Nu finns det cirka 4 500 gyllene lejontamariner i världen.
På publikfrågan hur Bengt Holst kan motivera att ungar som används av djurparker för att locka publik avlivas när de blir äldre, fastän de är friska, svarade han att det speglar vad som händer i det vilda.
– När de blir tonåringar skiljs de från sina föräldrar och får klara sig själva. Då sker många dödsfall. Vi kan inte hålla alla. Skulle vi kastrera föräldradjuren hade en viktig del av deras naturliga drivkrafter försvunnit.
Han fick flera frågor om avlivningen av giraffen Marius. Hör hur han svarade och se alla de andra föreläsarna på filmen här Med fokus på djurskydd: Hur påverkar genetik och avel djurvälfärden?
Vi kastar oss in i slutsamtalet, som fördes av Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet, Emma Brunberg, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige och Katja Nilsson, forskare vid SLU.
De påminde om att vid all avel alltid tänka på artens ursprung.
– Ta djuren inom pälsdjursuppfödningen. Vi har haft minkar i fångenskap i bara lite mer än hundra år. Vissa menar att vi på den tiden har hunnit domesticera dem så mycket att de älskar att bo i en bur på 0,8 kvadratmeter utan badvatten. Det faller ju på sin egen orimlighet. Däremot kan man förändra dem på en massa andra sätt genom avel, sa Per Jensen och tog ett exempel med en annan djurart som hålls i trånga burar inom finsk pälsproduktion: fjällräven. Eller blåräven som den kallas i pälsuppfödningssammanhang.
– Där har man avlat fram djur som är så groteskt stora att de har svårt att röra sig. Det har man gjort för att man ska kunna få mer päls av varje djur. Men med det kommer naturligtvis tusen olika hälsoproblem, allt ifrån ben- och fotproblem till eksem och hudbesvär.
Det går att förändra djur på ganska kort tid, konstaterade Per Jensen och tillade att det går att förändra beteendet också. En rysk genetiker försökte för femtio år sedan se om man kunde få rävar på pälsfarmar att bli mer tama. Man selekterade på tamhet. Det gick alldeles utmärkt.
På mindre än tjugo generationer blev rävarna nästan lite hundliknande i sina beteenden.
– Varför kunde man då inte ha dem i pälsproduktionen? För att deras pälskvalitet försämrades. De fick en massa andra problem kopplade till detta, som man inte alls hade tänkt. Så även om man selekterar på en specifik egenskap följer andra med, det finns inte en oberoende egenskap. Men hur tama de här rävarna än var så tyckte de inte om att bo i en bur i alla fall, sa Per Jensen.
Har aveln gjort något bra?
– Absolut. Sjukdomsresistens, många djur som hålls av människan är robusta, annars skulle de inte klara att leva i de miljöer som vi erbjudit dem, enades panelen om.
– Man kan också säga att aveln har gett oss alla våra husdjur. Vi tenderar att tala om avel i ett kort tidsperspektiv – vad som hänt de senaste decennierna. Men husdjursaveln har pågått i kanske 20 000 år för hundarna och kanske 10 000 år för de flesta av våra lantbruksdjur. Aveln har varit inriktad på att djuren ska fungera och må bra i de miljöer som vi erbjuder tillsammans med oss människor. Men de senaste decennierna har aveln intensifierats och man har kanske ensidigt fokuserat på enstaka egenskaper och inte tittat på helheten.
En annan aspekt på aveln för specifika egenskaper är att skilja mellan hur långt vi kan gå jämfört med hur långt vi vill gå.
– Där verkar det inte finnas några gränser överhuvudtaget, sa Emma Brunberg och tog katter som exempel.
– Katter är en art som man tänker ska hänga på gårdar, fånga råttor och vara en… katt. Men nu har det kommit raser som inte alls kan bete sig som en katt längre. Vi har scottish fold, med hängande öron, för det tycker vissa är jättegulligt. Men broskdefekten som gör att öronen hänger orsakar smärta och andra problem.
Därför är det förbjudet i Sverige att avla på scottish fold. Ett förbud det bryts mot.
– Nu har det också avlats fram katter som är kortbenta. Vi har nakna katter. Vi har american curl, katter med hårda krulliga öron. Som om inte det här var nog satte man ihop de här utseendena till en enda ras! Vi har alltså kortbenta nakna katter med krulliga öron! Hela tiden strävas det efter att göra utseendet mer och mer speciellt! Nyligen tänkte jag att nu är väl ändå gränsen nådd åtminstone vad gäller hundar? Då kom Exotic Bully i pocketsize! Det verkar inte som att vi har något stopp, vi människor.
– Vår art. Vår märkliga art, instämde Per Jensen.
Text Katarina Hörlin
Foto Katarina Hörlin, iStock & Oikeutta eläimille.
