Göran Greider, vänsterdebattör och chefredaktör för Dala-Demokraten, är aktuell med en ny kattdiktsamling. Tidningen Djurskyddet träffade honom för ett samtal om katters självständighet, om etik och ansvar för djurens villkor, och om bryggan mellan människan och naturen.
Du är aktuell med diktsamlingen ”Och mellan dessa känslor hoppade en katt in”. Vad är det som är så speciellt med just katter?
– Katter står utanför oss, de vill inte veta någonting om oss. De är inga sociala djur, som hundar eller människor. Det är nåt slags drag av anarkism över katter. De är laglösa, de lever utanför samhället kan man säga.
Hur ser ditt eget förhållande till katter ut?
– Jag har vuxit upp med katt. Nu skriver jag oavbrutet hela dagarna, och jag kanske skriver om något trist och så kommer katten och tittar på en, och man vet att den där katten vet ingenting om det jag håller på med, den är helt fri från det där. Det där tror jag är bra för känslolivet, att man har en levande punkt som inte är drabbad av människans göranden.
En av dina katter, Gustav, dog i en tragisk olycka.
– Ja, det var förra julen. Katten hade hoppat in i tvättmaskinen. Vi brukar alltid kolla, men nu råkade min fru sätta på den utan att göra det. Det är sånt som inte får hända. Det är intressant det där när ett husdjur dör, vilken sorg det är. Min dotter höll på att gråta ihjäl sig och vi var helt förstämda i veckor. Vi har en minnessten uppe i Dalarna för katten.
Hur påverkas en människa av att ha ett husdjur?
– Man påverkas väldigt mycket. Jag tror vi lastar på dem ganska mycket känslor, vi förmänskligar dem ju. När vi gör det räknar vi med att de har känslor och tankegångar och tillskriver dem ett medvetande, olikt vårt men inte så jäkla olikt egentligen. Förmänskligandet kan ju gå för långt så att folk sätter på hattar och klänningar på sina husdjur. Men i stort sett är det bra. Allt som har ett medvetande måste vi ju hantera moraliskt. Allt som kan känna smärta, lidande, glädje och nyfikenhet får ett starkare värde.
Hur skiljer sig synen på djur i Stockholm och i Dalarna, med vargen inpå knuten på ett annat sätt?
– Vargen har ofta gått genom vår by i Dalarna. Då tror man kanske att alla ska bli asförbannade och gå och hämta gevären, men så är det inte, även om det finns några stycken. Många bryr sig inte över huvud taget, för de vet att vargen inte är farlig. Men många känner sig lite hedrade och stolta över att vargen har valt att gå genom byn. En annan dag kanske hunden fryser till för att den känner lukten av björnspillning. Då känner man vördnad över att en så stor varelse vill vara där. På landsbygden tränger andra varelser in i ens medvetande på något sätt. Man blir inte lika ensam som art som man är i Stockholm.
Kan husdjur vara ett sätt att känna den gemenskapen även i staden?
– Det tror jag, särskilt katter då. Hundar är mer än förlängning av oss själva. Katter är en förlängning av naturen in till oss. De tillbringar en stor del av sitt liv utanför våran insyn.
Varför är det sådan skillnad mellan hur mycket enskilda människor bryr sig om djur och hur samhället behandlar djur?
– Det tror jag beror på penningens makt, helt enkelt. Vi hamnar i ett system som vi är beroende av, till exempel genom mathållning och livsmedelsindustri. Jag äter kött, och det har jag ofta dåligt samvete för. Det bygger på att jag förtränger. Om det vore glasväggar på slakterierna så skulle vi sluta äta kött, men det är det ju inte. Vi gör oss beroende av ett visst sätt att leva, och då orkar vi helt enkelt inte bryta oss loss. De flesta av oss vill inte veta av att den mat vi äter till stor del har skrikit sig till döds i ångest. Det skulle göra att vi mår ganska dåligt, och då svarar man istället med att till exempel förlöjliga kampen för djurs villkor.
Du är kritisk till det hur djur behandlas i köttindustrin. På vilka sätt är det okej att exploatera djur?
– Jag tycker det finns en poäng att vidmakthålla en massa biologisk mångfald genom att hålla får, kor och annat. Om dessa kor behandlas på ett bra sätt, är det då exploatering? Slutstationen är ju kanske slakt. Sen tycker jag det kan vara ok med jakt – de älgar som skjuts, många av dem har levt ett bra liv. Om någon ska äta kött så är det mer moraliskt att äta så kallat grönt kött än något som man köper i matbutiken.
Är djurens villkor samhällets eller individens ansvar?
– Det är bägges. Men min generella syn, eftersom jag är marxist, är att det i princip alltid är samhällets fel. Jag menar verkligen det, om det är ett problem nånstans, så är det ett samhälleligt, strukturellt problem. Men om den där strukturen ska brytas sönder så måste det ske via enskilda människors exempel, så det hänger ändå på att individer gör val. Men samhället kan också fatta beslut för att underlätta för oss individer att välja på ett bättre sätt.
Du har skrivit att det är lättare att kämpa för djuren än för till exempel arbetarklassens villkor, eftersom djuren inte lägger sig i hur kampen förs till skillnad från arbetare…
– Så är det. Det är en ojämlik relation – om man tar ställning för djur gör man det från ett överläge. Om du håller tal inför ett hundra katter kommer de inte ställa några kritiska frågor. Om du håller ett tal inför hundra vårdbiträden på ett fackligt möte och säger något som är fel kan du få veta att du lever.
Vad har djur för plats i ett vänster- respektive högersamhälle?
– Olika individer kan ju ha kärleksfulla relationer till djur, det spelar ingen roll om de är höger eller vänster. Men jag menar att idéerna om mänskliga rättigheter, om djurens rättigheter, i grunden är en slags vänsterhållning mer än vad det är en högerhållning. Jag inbillar mig att vägen till ett djurvänligt samhälle är längre om man går den högra vägen än den vänstra. Om du tittar på krav på ökat djurskydd är det inte precis högerpartierna som har drivit frågan – i riksdagen är det väl Vänsterpartiet och Miljöpartiet som idag är bäst på de här frågorna. På den högra kanten är de sämre.
Du skriver i boken ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” att det ”djurrättsetiska perspektivet anländer med en tvingande nödvändighet för de som tar sin vänsterövertygelse på allvar”. Är kampen för djurs rättigheter en naturlig fortsättning på kampen för människors rättigheter?
– Jag tror att det är så. När man först började tillskriva människor ett egenvärde, så gjorde man det på bekostnad av andra medvetanden. Första steget var: Vi är inte djur, vi står ovanför den övriga skapelsen. Men sedan utvecklas det. Om man har etablerat tanken att det ska vara jämlikhet, till exempel i rösträttfrågan, mellan fattiga och rika män så är det ganska naturligt att utvidga den tanken – varför ska inte kvinnor ha samma rättigheter? Om man blir varse ett förtryck så ser man oftast de andra förtrycken också. Det blir en slags moraliska cirklar, som hela tiden vill utvidgas. Då ingår till slut andra medvetanden än de mänskliga.
Hur långt ska dessa ”moraliska cirklar” utvidgas?
– Bra fråga. Var och en som står inför ett riktigt gammalt träd tillskriver ju det trädet en personlighet. Jag tror inte att träd har ett medvetande men det är på vippen att man tänker så. Man vill nästan utvidga cirklarna dit. Men var gränsen går till slut… för mig handlar det om i vilken grad något har ett medvetande. Och kan jag känna lika mycket för en mygga som för en katt? Det gör ingen av oss tror jag. Men ju mer vi kan öka vår sensibilitet inför allt levande desto bättre.
Finns det en motsättning mellan djurrätt och djurskydd?
– Det kan finnas en motsättning men de kan också gå hand i hand. Djurrätt är en radikal filosofi, medan djurskydd är ett praktiskt förhållningssätt som accepterar exploatering av djur, bara man gör det så schysst som möjligt. Som pragmatiker tycker jag det är viktigt, för vi kommer ha det så här under överskådlig tid. Man kan inte bara säga att antingen gör vi allt på en gång eller också ingenting – det är otroligt viktigt att man till exempel diskuterar hur stor yta en kyckling ska få röra sig på, trots att det i sig är rubbat. Jag är reformist, jag tror inte på revolutioner. Men det är viktigt att det över de reformistiska frågorna svävar ett utopiskt ljus, och det kan ju bara komma från djurrättsetiken. För att jämföra med socialismen, en fungerande arbetarrörelse måste ha nån sorts kompass som pekar på slutmålen. När vi vet detta så blir det lättare att veta vad vi ska göra i nuläget.
FAKTA: GÖRAN GREIDER
Ålder: 53
Gör: Chefredaktör för Dala-Demokraten, författare och samhällsdebattör med vänsterperspektiv
Född: Vingåker
Bor: I Årsta i Stockholm och i byn Hagen i Västerdalarna
Familj: Fru Berit, 59, och dotter Ellen, 17.
Husdjur: Katten Tess, 11, och hunden Stina, 4.
SJU SNABBA:
Läser just nu? – Lars Anderssons romansvit om Värmland.
Oväntad talang? – Jag är ganska bra på trädgårdsodling.
Djur som gör livet svårt? – Hästar, jag är lite rädd för dem.
Havet eller skogen? – Hopplös fråga, jag väljer nog skogen.
Vad vill du förbjuda? – Vinster i välfärden.
Laga hemma eller äta ute? – Laga hemma, det gör jag mycket.
Hund eller katt? – Kan inte välja, jag gillar båda. Hade jag haft en gris hade jag nog fäst mig vid den med.
