Martin ”E-Type” Eriksson har mycket tålamod, ett stort hundhjärta och hundar som ingen annan velat ha. På hans gård utanför Stockholm har hemlösa vovvar fått en fristad.
I en stor trädgård omgärdad med röda plankor leker ett gäng hundar. De jagar varandra, gnager på pinnar, biter på pipande leksaker. Fyra av dem har en gemensam nämnare, nämligen att de levt på Irlands gator men adopterats och fått ett nytt liv på landet några mil utanför Stockholm. Det är lugnt och harmoniskt i flocken. Så måste det också vara. För hemma hos Martin Eriksson finns två strikta regler: Hundarna får inte bråka och inte stjäla mat från bordet.
– I övrigt är jag en hippiehusse med hippiehundar. De får vara i soffan, sitta med vid matbordet och sova i min säng. Men jag tolererar absolut inget bråk eller stök. Vid minsta gruff så går jag in och bryter direkt, berättar han.
Ingen lär ha missat Martin Erikssons hitlåtar och spektakulära scenshower under artistnamnet E-Type. Mindre känt är nog att bakom kändisskapet finns ett stort hundhjärta och ett engagemang för hemlösa hundar.
– De är fantastiska djur. Man får så mycket tillbaka, tycker han.
Martin har alltid haft hundar omkring sig. Han berättar om sin morfar som fostrade grannskapets jyckar, om familjens west highland terrier och beaglen Beagles som var hans följeslagare under uppväxten. Och så Jeddan, den stora gatuhunden som fick Martins nedärvda hundintresse att slå ut i full blom.
– Vi höll på att spela in en skiva för några år sedan och behövde en paus. Min kompis föreslog att vi skulle åka till Drottningholm och fika. Organisationen Hundar utan hem arrangerade Gatuhundens dag i parken, minns Martin.
Hundar utan hem omplacerar både svenska hundar och hittehundar från Irland, som får nya hem i Sverige. I Drottningholmsparken träffades mattar och hussar med sina fyrbenta adopterade vänner. Organisationen presenterade också hundar som ännu inte fått någonstans att bo.
– Jag trodde inte mina ögon. Det fanns hundratals hemlösa hundar. Jag hade aldrig trott att det fanns så många jyckar som ingen vill ha.
Det dröjde inte länge förrän Martin fick frågan: Vill inte du ta hand om en hund? Han funderade lite. Och jo, det kunde han ju faktiskt göra. Förvisso hade han redan en hund men det fanns plats för en till. Fast han ställde ett speciellt krav. Han ville bara ta hand om en hund som ingen annan i hela världen någonsin skulle vilja adoptera.
– Det skulle vara en hund som absolut inte kunde få något hem annars. Att skaffa en valp från en kennel skulle inte vara aktuellt för den kommer ju ändå någon att vilja ha.
Just en sådan hund fanns på plats i parken: Jeddan, en stor luggsliten och risig blandras som saknade tår och med brutna revben. Den skulle ingen vilja ha. Men Jeddan hade blivit slagen av män och gillade inte killar, fick Martin veta.
– Så jag satte mig på gräsmattan en bit bort och väntade. Efter en liten stund kom den fram och började nosa på mig. Sen kröp den upp i mitt knä och somnade. Det kändes självklart. Jeddan flyttade in hos mig. Han bodde hos mig i några år innan han blev för gammal och fick somna in, berättar Martin.
Mötet i parken blev en ögonöppnare för Martin och början på ett intensivt engagemang för Irlands hemlösa hundar. Många har ett tufft liv på den gröna ön. De allra flesta har en gång haft en ägare men lämnats vind för våg när intresset avtagit, tiden inte räckt till eller när de inte hållit måttet på kapplöpningsbanorna.
– Det vill säga om de inte blivit ihjälslagna med en spade direkt på banan när de inte presterat tillräckligt bra. Hundarna lever i en fruktansvärd tillvaro. Det var som att livet stannade upp när jag blev medveten om det, säger Martin.
En gatuhund som fångas in förs till ett Dog Pound, ett tillfälligt förvar för upphittade hundar som drivs av kommunen, och om ingen ägare gett sig till känna inom en vecka så väntar avlivning. En del lyckligt lottade vovvar räddas av organisationer, såsom Hundar utan hem, som sedan letar efter ett nytt hem. Under flera år jobbade Martin hårt, la både tid och pengar på att hjälpa hundar. Bland annat startade han ett projekt för att kastrera gatuhundar.
– Jag gör så gott jag kan. Ingen kan göra allt men alla kan göra något.
Det gömmer sig något spännande under gräsmattan. Pinschern Vanda, som Martin fick i present för länge sedan, gräver så att jorden yr kring de små tassarna. Finix, som fick följa med hem efter ett besök på Irland, tittar intresserat på.
– Jag har haft Vanda sen hon var valp, men hon är den busigaste. Jag har nog inte fostrat henne så bra alla gånger. Hon är nog ett resultat av att jag inte kunde så mycket när jag fick henne, tror Martin.
Whippeten Eira följer det hela på avstånd.
– Eira är en helt fantastisk hund, väldigt speciell. Hon bodde tillfälligt på en gård utanför Stockholm i väntan på ett nytt hem. Jag var där och hjälpte till att isolera hundburar inför vintern. Eira följde efter mig hela tiden och när jag skulle åka hem så hoppade hon in i bilen. Så hon blev kvar, berättar Martin Eriksson.
Martins fjärde hund, Nessie, döpt efter Loch Ness-odjuret, kikar nyfiket ut genom de röda plankorna runt trädgården. Inget staket i världen kan egentligen hindra henne om hon vill ge sig av efter något av de vilda djur som ofta besöker ängarna utanför, berättar Martin.
– Hon är den nyaste i flocken och hon hade heller inget hem innan hon flyttade hit.
För några år sedan följde han med Hundar utan hem till Irland och besökte olika Dog Pounds. På ett av dem förvarades 20 hundar som skulle avlivas dagen efter.
– Vi köpte loss dem allihop och tog dem till ett tillfälligt hundstall. När vi kom dagen därpå och skulle betala för dem så var burarna fulla med nya hundar. Det finns så otroligt många gatuhundar.
På Irland träffade Martin också många eldsjälar, människor som ägnade sina liv åt hundarna.
– Många av dem hade ont om pengar men de gjorde ändå så gott de kunde. Alla som jobbar ideellt borde få en stjärna i himlen.
Nu och då höjs kritiska röster om att djur från andra länder kan föra med sig sjukdomar. Men det beror på varifrån hunden kommer, säger Martin.
– Jag adopterar bara från länder som Jordbruksverket rekommenderar. Då kan man vara trygg med att man inte för in några smittor i landet, förklarar han.
En vuxen hund som levt på gatan kan ha okända trauman i bagaget och ibland krävas en del jobb med oväntade problem och oförutsedda rädslor. Men det har aldrig fått Martin att tveka. En valp kräver också mycket arbete, resonerar han. Han känner sina hundar väl, kan se vad de vill eller om han gör något fel och de har en väldigt personlig kontakt, berättar han. Samtidigt som självförtroende är på topp är han ödmjuk med sina hundkunskaper.
– Jag är självlärd och det är på gott och ont. En del saker har jag gjort rätt utan att veta om det men jag gör också klassiska misstag. Till exempel ska man ju inte gå fram till en hund utan låta den komma istället. Jag vet om det men kan ändå inte låta bli att gå fram.
Hemligheten är att vara lugn, ha tålamod, inte höja rösten och ha ett bra handlag.
– Det gäller att ha ett stort hundhjärta helt enkelt. Då tror jag att man kan bli av med alla problem.
Vanda och Finix har gett upp grävandet och gett sig iväg på nya äventyr i trädgården. Ibland är hundarna ute hela dagarna. De går långa promenader i skogarna runtomkring, kommer in hungriga och somnar mätta och belåtna på mjuka sängar. Livet på gården utanför Stockholm är en stark kontrast till Irlands gator. Det ger så mycket att ta hand om en hund som annars inte skulle ha fått ett hem, tycker Martin.
– Hundarna är alldeles fantastiska. De blir så glada av att få leka, av att sova i sina soffor, de blir glada av allt. Det är en kick att se det och se tacksamheten lysa i ögonen på dem.
Text och foto: Angelica Berg
