Det som är Djurskyddet Sveriges styrka är att vi både är röstbäraren som skapar opinion och utföraren som hjälper djurindivider. Det säger Åsa Hagelstedt, generalsekreterare i Djurskyddet Sverige.
Ett riksförbund med lokala föreningar kompletterar varandra och är starka tillsammans. Det menar Åsa Hagelstedt.
– En ensam lokalförening kan hjälpa ett stort antal individer men har svårt att ensamt förändra en lag. Det kan man om man är ett helt förbund men å andra sidan kan förbundets kansli inte ta emot hemlösa djur, säger Åsa.
Långsiktigt måste Djurskyddet Sverige jobba för att förändra människors attityder till djur och öka resurser till kontroller och att förbättra lagstiftningen. Men under tiden måste organisationen såklart hjälpa djuren här och nu, menar Åsa. Hon poängterar dock att ansvaret för djurskydd ska ligga på enskilda djurägare och på stat och myndigheter som kontrollinstanser. Hon tar exemplet att om organisationen skulle arbeta mer för att påverka barns attityd till djur skulle man på sikt få ett samhälle som brydde sig mer om djur.
– Där har ju Djurskyddet Sverige värdegrundsmaterialet REDE och Mini-REDE men det blir ju svårt att hinna med det om det finns djurindividier som behöver föreningens hjälp här och nu, säger Åsa.
Och det blir en ond cirkel när djurskyddsföreningarna löser en uppgift som egentligen är statens ansvar.
– Vi kan bli myndigheternas stöd men vi ska inte göra deras arbete. Om vi slapp ägna oss åt sådant som myndigheterna ska sköta så kunde vi lägga mer krut på att förändra situationen för djur på sikt.
Hon menar att det finns en stor fara med att lösa en uppgift som egentligen är statens eller den enskilda djurägarens ansvar för då kommer det inte finnas någon vilja att lösa frågan.
– Därför är det så viktigt att hela tiden påminna staten att den här uppgiften egentligen inte är vår. Och sprida kunskaper till djurägarna. Annars kommer det aldrig ske någon förändring och vi kommer aldrig att räcka till!
