Mindre yta per kanin än tidigare, och ändå är uppfödarna missnöjda. Kaniner som föds upp för kött och päls borde i själva verket ha större ytor och bättre grävmöjligheter, menar Djurskyddet Sverige.
Den 15 juli börjar de nya reglerna för kaniner som används för kött, päls eller ull att gälla. Men branschen är kritisk – man menar bland annat att burarna är för stora.
– Vi kommer säkert att överklaga till nästa instans, vi kan inte acceptera de här reglerna. De stärker inte kaninens liv på något sätt, det enda de gör är att försvåra och fördyra, säger Gösta Johnsson, uppfödare och ordförande för Sveriges kaninproducenters förening, till Aftonbladet.
Då är ändå minimikravet mindre för produktionskaniner än för sällskapskaniner – en kanin på två och ett halvt kilo som hålls som sällskap har rätt till 0,35 kvadratmeter buryta. Men en kanin som föds upp för produktion har bara rätt till 0,3 kvadratmeter. Det är Jordbruksverket som har tagit fram nya föreskrifter, och bland andra Djurskyddet Sverige har varit remissinstans till de nya reglerna. Tidigare har samma regler gällt som för sällskapskaniner.
Den snålt tilltagna burytan per djur är ett av problemen med de nya föreskrifterna för produktionskaniner, menar Katarina Lingehag-Ekholm, styrelseledamot i Djurskyddet Sverige. Hon anser att ytorna är för små.
– Kaniner rör sig över jättestora områden, så egentligen är de för kaninernas välbefinnande för små som de är. Man ska absolut inte krympa det, säger hon.
Fördelen för kaniner i produktion är att de slipper vara ensamma. Trots att burytan är mindre än för sällskapskaniner menar Katarina Lingehag att det ändå är bättre att slippa vara ensam.
– Problemet med sällskapskaniner är ofta att de sitter ensamma. De måste nästan ha sällskap för att må bra mentalt. Fördelarna med att ha sällskap överväger, men å andra sidan måste de vara väl invanda grupper, säger hon.
Produktionskaninerna behöver inte ha tillgång till utomhusvistelse, trots att gräva gångar är ett naturligt beteende för fria kaniner. Produktionskaninerna får bara lite strå där de kan simulera grävning, något som Katarina Lingehag-Ekholm är starkt kritisk till.
– Det är alldeles för dåliga grävmöjligheter. Det skulle finnas riktiga grävmöjligheter, säger hon.
