Kattkalender, e-postmedlemmar och noga kontroll av vilken myndighet som ska stå för vad – så får Djurskyddet Huskatten i Västerås ekonomin att gå ihop.
Det är full fart hos Yvonne Blomgren och Marita Åberg på Djurskyddet Huskatten i Västerås. De har precis korrekturläst nästa års kattkalender och skickat iväg den till tryckeriet. Nu ska de fotografera kattungarna Tuva och Teddy och deras mamma Tindra till föreningens hemsida.
– Två fina lurventussar! Söta, men busiga. Det lär ta en bra stund innan jag fångar ulltottarna på bild, säger Yvonne.
Kattkalendern trycks i 1500 exemplar. Den är en viktig inkomstkälla för föreningen.
– För många här i Västerås har det blivit en tradition att ha Huskattens kalender varje år och vi står på ICA MAXI Hälla och ICA MAXI Erikslund under Djurens Dag och Kattens Dag och säljer den. Arken-butikerna i stan säljer också vår kalender. Det är väldigt roligt och jag tipsar andra föreningar att ge ut en kalender, säger Marita.
– Det enda problemet är att det är för få månader på ett år! Det räcker inte till alla våra katter, trots att vi kör collage i juli och december med många kattbilder på samma månad! säger Yvonne och skrattar.
Många av katterna som inte får plats i kalendern hamnar på julkort och vykort istället. Djurskyddet Huskatten i Västerås är en aktiv förening. Den använder sig av alla tillgängliga kanaler, inte minst sociala medier, för att nå ut. Hemsidan uppdateras varje dag.
– Vi lägger ut bilder på alla våra katter, och uppdaterar när någon blivit tingklar, tingad eller flyttat till nytt hem. Det gäller alla ”våra” katter, också dem i jourhem.Vi länkar ofta till hemsidan via vår Facebook. Utan att ha exakta siffror får vi många intresserade kattköpare via våra sociala medier.
Yvonne ansvarar för hemsidan. En av de mest populära avdelningarna är ”Vad hände sedan?” Här läggs en bild och kort text om katten ut.
– De allra flesta upphittare av katter vill veta hur det går för katten, sedan den kommit till oss. Vi lämnar naturligtvis aldrig ut namn på kattköpare eller upphittare, men vi berättar att katten fått det bra. Vi ber alla kattköpare att skriva och berätta hur det gått, vilket många också gör.
Varje år ger föreningen 100–150 vanvårdade och hemlösa katter nya hem. Både Yvonne och Marita är födda djurvänner.
– Man har det i sig sen barnsben. Precis när jag flyttat hit till Västerås mötte jag en trebent katt som kom gåendes. Den ville jag hjälpa. Så det var slumpen som gjorde att jag gled in på katter. Yrkeslivet har inte alls handlat om djur – jag är gammal statstjänsteman! konstaterar Marita.
Vi gör intervjun via högtalartelefon. Just nu är de hemma hos Marita, som även fungerar som jourhem för katter. Tiden flyger och skratten ur högtalartelefonen är många. Samtidigt finns mycket sorg i att arbeta på ett djurhem. Avlivningar är ibland oundvikliga.
– Vi på djurhemmen vet ju att det, tyvärr, händer att vi måste avliva ett djur. Det görs med sorg i hjärtat, men som djurvän kan man inte se ett djur lida. Vi måste lära oss att se det som en kärleksgärning. Efter alla år på katthemmet har jag lärt mig det, men det gör ändå ont i hjärtat varje gång, berättar Marita och fortsätter:
– Förutom sorgen så innebär avlivningar stora kostnader. Nu har jag förstått att det finns djurhem som själva betalar dessa avlivningar. Men det ska ni inte göra! Det är Polisen som ska stå för avlivningskostnaderna!
Inför intervjun har Marita sänt mig ett brev som Rikspolisstyrelsen skickade den 1 mars år 1994 till Jordbruksverket. Rubriken är ”Angående kostnadsansvar för avlivning av djur enligt 30 § djurskyddslagen.” Sista stycket lyder:
”I övriga fall är det är Rikspolisstyrelsens uppfattning att kostnaderna för avlivningen av sådana husdjur vars ägare ej är känd eller kunnat spåras skall betalas av polismyndigheten från dess förvaltningsanslag. Samråd har skett med ekonomibyrån, Rikspolisstyrelsen.” Ärendet har dnr POB-226-3738/92.
– Som gammal statstjänsteman vet jag att brevet finns i Riksarkivet eftersom det gått så pass många år, men alla kan be om en kopia via Rikspolisstyrelsens hemsida. Det är en offentlig handling, så det ska inte vara några problem att få en kopia. Det tycker jag att alla föreningar ska begära ut!
Förutom att rädda enskilda katter är insatserna för att påverka samhället en viktig drivkraft för Marita och Yvonne. Någon dag innan vår intervju har Marita kontaktat alla veterinärer och veterinärkliniker i Västerås via brev. .
– Jag skrev om vikten av kastrering, ID-märkning och registrering, samt att det är ett brott mot lokala ordningsstadgan, § 18, här i Västerås att låta sin katt gå ute utan att vara ID-märkt så att en ägare kan kontaktas. Tyvärr vet inte alla veterinärer och deras personal detta. Just i detta fallet är Västerås en bra kommun, alla har inte samma regler. Men förhoppningsvis blir det lag på kastrering, ID-märkning och registrering när den nya djurskyddslagen kommer.
Har veterinärerna svarat?
– Ja! Jag har redan fått svar från två kliniker. De tackar för påstötningen och kommer att se över sina rutiner kring detta. Det känns bra! Det går att påverka. Det går att förbättra!
Läs mer här om Djurskyddet Huskatten i Västerås
Text: Katarina Hörlin
Foto: Yvonne Blomgren
