Att hålla katter i grupp verkar inte medföra så många synliga negativa konsekvenser på svenska katthem som internationella studier av grupphållning tidigare visat. Det konstaterar Elin Hirsch i sin avhandling ”Feline stress. Methodological considerations for non-invasive assessment of cats housed in groups and singly” som nyligen lades fram vid SLU. Här delar hon med sig av sina slutsatser.
Tamkatten är det vanligaste sällskapsdjuret i Sverige, och även i stora delar av västvärlden. Tyvärr innebär denna popularitet att antalet oönskade katter ökar. Katter som har blivit övergivna av människor lämnas in pådjurhem för omplacering eller för avlivning, och i vissa fall blir de en del av världens förvildade (ferala) tamkatter.
En vanlig anledning till avlivning eller att man lämnar katten till djurhem för omplacering är att katten har beteenden som för ägarna kan vara oönskade, till exempel urinmarkering eller aggression mot människor eller andra djur i hemmet. Dessa beteenden har genom tidigare studier visat sig ofta vara kopplade till att katterna bor i en otillräcklig eller olämplig miljö. En vanlig orsak till både urinmarkering och aggression är stress och rädsla som ofta beror på den sociala miljön.
Tamkatten härstammar från den Afrikanska vildkatten, en ensamlevande opportunistisk jägare. Det finns fortfarande stora likheter i beteendet och behoven hos tamkatten jämfört med vildkatten. Detta innebär att till skillnad från exempelvis hunden som härstammar från en socialt levande art så är det inte självklart att katter trivs med att leva ihop med andra katter.
Syftet med min avhandling var att närmare undersöka hur katter påverkas av livet i grupp och hur vi i så fall kan avgöra detta utan att störa eller negativt påverka katten. Studierna är utförda på djurhem för katter (katthem) eftersom tidigare forskning har visat att katthem kan vara en extrem miljö för många katter. Med extrem miljö menas: närvaro av okända katter, högt smittryck genom trängsel samt nya rutiner och en ny miljö jämfört med tidigare. Dessa faktorer har tidigare studier visat kunna orsaka stress och rädsla hos katter.
I den första studien undersöktes genom en enkät hur vanligt det är med grupphållning på svenska katthem. Frågorna berörde även vanliga problem som kan uppstå på katthem, såsom förekomst av sjukdomar. Dessa problem har i tidigare studier från andra länder varit vanliga. Det visade sig att majoriteten (82 %) av katthemmen hade någon form av grupphållning. Trots detta upplevde de flesta katthem få problem. Förekomsten av sjukdomar var låg, även infektionssjukdomar kopplade till stress, jämfört med resultat från tidigare studier från andra länder.
Stressen undersöktes vidare under den andra studien, där besök utfördes på elva av de katthem som deltagit i enkätstudien. Vi samlade in en kindsvabb och ögonsvabb från katterna på katthemmen för att undersöka förekomst av vanliga sjukdomar kopplade till grupphållning och stress hos katter. Vi samlade även in salivprov och blodprov för att försöka avgöra om salivprov, som anses vara mindre stressande, kunde ersätta blodprov för mätningar av stresshormonet kortisol. Endast hos 5 katter (av 89) fann vi någon infektionssjukdom. Det var svårt att få tillräcklig mängd saliv vid salivprovtagningen och endast ett fåtal prover (11 av 89) innehöll tillräcklig mängd för att göra individuella analyser.
Ett flertal prover visade sig även innehålla små mängder av blod. Spår av blod i saliven berodde sannolikt på att katterna hade problem med munhälsan, till exempel inflammation av tandköttet. Detta i kombination med svårigheten att samla in tillräcklig mängd saliv påvisade svårigheterna med att använda saliv för utvinning av kortisol hos katt under liknande upplägg av studier. Därför valde vi att inte gå vidare med salivprovtagning i de senare studierna.
För att ta fram en ny metod för att avgöra hur katter trivs med att leva i grupp utarbetades ett beteendeprotokoll baserat på tidigare protokoll. Detta protokoll kan liknas vid en bedömningsmall med beskrivningar av katters beteende. Syftet med protokollet är att kunna avgöra om katten uppvisar tecken på stress eller inte. Under den tredje studien observerades katter som hölls i grupp respektive ensamma på ett katthem i USA, enligt det omarbetade protokollet. Syftet var att koppla katternas beteenden till den tid de blev kvar på katthemmet innan de adopterades. Flera av de beteenden som fanns med i protokollet observerades aldrig, framförallt hos de katter som hölls ensamma. För både katter i grupp och ensamma fann vi beteenden som kunde kopplas till både kortare och längre tid till adoption.
Dessa beteenden användes sedan i den fjärde studien. Eftersom alla katter levde i grupp i den fjärde studien undersöktes endast stabiliteten för de beteenden som i tredje studien kopplades till tid till adoption hos katter i grupp. I den fjärde studien undersöktes om de beteenden som vi fann i studie 3 var stabila, det vill säga om de uppvisades ofta eller aldrig hos en och samma katt som hölls i en stabil miljö. Med stabil miljö menas en miljö utan förändringar i varken sammansättning av grupp eller den fysiska miljön. Detta studerades för att bedöma om beteendena är pålitliga mätvärden för att fastställa en påverkan av miljön eller inte.
Flera observationer påsamma katter utfördes över flera dagar. På detta sätt kunde vi avgöra om beteenden var desamma hos en katt eller förändrades från dag till dag. Beteenden som förändrades räknades inte som stabila. Av de beteenden som undersöktes var majoriteten (15 av 19) stabila hos minst 75 % av katterna. Skillnaden mellan katterna, med avseende på om ett beteende var stabilt eller ej, kan förklaras i form av individuella skillnader i hur katter hanterar sin miljö, så kallade copingstrategier. Hur detta påverkar en bedömning av stress hos katter behöver undersökas vidare.
Resultaten från studierna som min avhandling bygger på tyder på att påverkan av att hålla katter i grupp inte behöver ha stora negativa konsekvenser för katterna, även under mer ”extrema förhållanden” som på katthem. En viktig faktor verkar vara vilken typ av miljö som erbjuds i form av antal resurser (antal liggytor, gömslen, kattlådor med mera) och hur katthemmet sköts gällande rutiner kring karantän och hur grupperna av katter sätts ihop.
Kopplingar mellan fysiologiska mätningar av stress, till exempel nivåer av stresshormonet kortisol, och beteenden relaterade till stress har i tidigare vetenskapliga studier varit svåra att hitta på katt. På grund av detta, samt problematiken med salivprovtagning i den andra studien, valde vi istället att leta efter beteenden som kan kopplas till tiden på katthem fram till adoption. Vi hittade flera beteenden som kopplade till tid till adoption hos både katter i grupp och ensamma. Majoriteten av dessa beteenden verkar vara stabila över tid, vilket visade sig under upprepade mätningar hos katter i grupp i en koloni som hölls under stabila förhållanden.
Resultaten från studierna användes för att vidareutveckla ett beteendeprotokoll för att avgöra hur en katt sannolikt kommer att hantera vistelsen på ett katthem. Genom att titta på beteenden, och förstå hur de hänger ihop med tid fram till adoption, har vi även tagit fram ett förslag på ett verktyg som ger information om huruvida katten mår bra eller inte även i ett tidigt skede.
Hur en katt hanterar miljön på ett djurhem bedöms genom sannolikheten att det kommer ta kort eller lång tid tills katten blir adopterad. Ett förslag på ett nytt protokoll, kallat Cat Behaviour and Well-being tool (CatBeWell) togs fram för grupphållna katter på katthem. Syftet med CatBeWell var att erbjuda en objektiv metod för att bedöma om en social grupp eller miljö är kattvänlig eller inte och om katterna riskerar att bli kvar en längre tid på katthemmet innan adoption.
Etolog Elin Netti Hirsch, vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa, SLU. Avhandlingen ”Feline Stress. Methodological Considerations for Non-Invasive Assessment of Cats Housed in Groups and Singly” lades fram 2016 på SLU. Katten heter Luzen.
Ladda ner avhandlingen i sin helhet här: Feline Stress
