Det finns en påtaglig risk för lidande för grävlingar som användas i grytanlagsprov. Lidandet kan både uppkomma under korta men upprepade moment och sträcka sig över lång tid, under hållande, infångande och transport.
Det konstaterar SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd i ett yttrande.
Grytanslagsprov utförs för att se om jakthundar är lämpliga för att jaga i gryt. Testerna görs i konstgryt med en levande grävling, som annars hålls i ett hägn och blivit van vid att hanteras av människor. När det är dags för provet sätts grävlingen i en kittel, en metallbehållare, där en av väggarna består av galler.
I konstgrytet leder olika gånger fram till kitteln. Hunden, ofta terrier eller tax, ska på max 15 minuter via gångarna ta sig fram till gallersidan och markera att den hittat grävlingen. Hunden och grävlingen kommer inte i fysisk kontakt med varandra eftersom gallret skiljer dem åt. Max en timme får grävlingen sitta i kitteln.
Grävlingar som hålls i hägn omfattas av djurskyddslagen. § 17 säger att
djur inte får tränas för eller användas vid tävling så att de utsätts för lidande. När den nya djurskyddslagen trädde i kraft för drygt ett år sedan trodde många som arbetar inom djurskyddsvärlden att lagen skulle följa det utredaren Eva Eriksson uppmanat: Fasa ut användandet av grävling i grytanlagsprov, eftersom det inte kan vara förenligt med djurskyddslagen.
Fast när den nya djurskyddslagen trädde ikraft 2019 gjordes undantag för just levande grävling i grytanlagsprov och till dess en ny utredning presenteras är det tillåtet att använda levande grävlingar i dessa prov. Men en ny utredning är på gång. Den görs av Naturvårdsverket och resultatet ska presenteras om några veckor, senast den 1 juli.
Som ett led i utredningen begärde Naturvårdsverket ett yttrande av SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd över grävlingarnas lidande utifrån en sammanställning av den forskning som finns. I det 26-sidiga yttrandet drar rådet slutsatsen att: ”Sammantaget föreligger en påtaglig risk för lidande, som inte är obetydligt, för grävlingar som används för grytanlagsprov.”
Grävlingar beskrivs som försiktiga djur som ytterst sällan reagerar aggressivt mot människor. Ofta blir de skrämda redan vid lukten av en människa, skriver rådet och fortsätter: ”Att vara instängd utan att kunna kontrollera eller undkomma situationen kan vara något av det mest stressande som ett vilt djur kan utsättas för” ( – – – ) ”grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen ökar stressen och lidandet.”
Rådet tar också upp det faktum att det finns få studier på levande grävling och stress och i de som finns är antalet djur ofta litet. Men resultaten indikerar att även till synes lugna grävlingar kan vara stressade. Det lyfter även fram det faktum att grävlingar gjort utfall mot hundar i provgryt och när de fångats i fällor har de försökt fly.
Trots att grävlingen vid grytanlagsprovet numera separeras från hunden med ett galler saknar grävlingen möjlighet att komma undan eller kontrollera situationen. Hunden uppfattas också sannolikt som predator av grävlingen, skriver rådet och konstaterar att ”Även en tam eller inte helt vild grävling kan vara rädd för hundar. Grävlingens hundvana eller rädsla för hundar kan vara svår att bedöma eftersom även en till synes lugn grävling kan ha ett stresspåslag. Grävlingens situation och lidande måste bedömas inte bara under själva grytanlagsprovet och träningstillfällena utan under hela grävlingens liv, då den oftast tillbringar 8-10 år i hägn”
I yttrandet betonas att ”lidande kan förekomma under kortvariga men upprepande moment, exempelvis under tiden i provgrytet, eller vara utsträckt över lång tid, exempelvis under hållande, infångande och transport”.
Graden av lidande för grävlingen beror på flera olika riskfaktorer såsom grävlingens oförmåga att kontrollera eller komma undan situationen, bristande tillvänjning, tidigare erfarenheter och förväntningar, samt hundens agerande i provgrytet, enligt yttrandet.
Sammantaget, slår rådet fast, föreligger en påtaglig risk för lidande hos grävlingar som hålls i fångenskap för att användas för grytanlagsprov.
I uppdraget från Naturvårdsverket ingick även att väga det lidande som grävlingarna vid grytanlagsprov riskerar att utsättas för mot de eventuella negativa effekter som kan uppstå av icke genomfört grytanlagsprov med levande grävling.
”Sådana eventuella risker är oklara men det finns redan idag alternativ till prov på levande grävling i form av prov med attrapper, vilket har möjlighet att utvecklas”, skriver SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd i yttrandet, som går att läsa i sin helhet här: Om grävlingarnas lidande vid grytanlagsprov med levande grävling
Naturvårdsverket kommer att senast den 1 juli presentera sin utredning för regeringen om lidande för levande grävlingar som används i grytanslagsprov.
Text Katarina Hörlin
Foto Vincent van Zaling, Unsplash.
För och emot – Så har argumenten låtit
Genom åren har flera argument att behålla grytanlagsprov med levande grävling
lyfts fram.
Några är: Grävlingen verkar lugn. Det är nödvändigt med testerna för
att selektera fram de hundar som fungerar i jakt. Tack vare testerna skonas flera vilda
grävlingar som inte attackeras av olämpliga jakthundar. Hundar måste användas
i gryt vid eftersök på mårdhund, räv och grävling. Tiden grävlingen befinner sig i kitteln är begränsad. Grävlingen har inte fysisk kontakt med hunden.
Argumenten emot grytanlagsprov med levande grävling är minst lika många.
Några är: Grävlingar är nattaktiva så redan det faktum att grytanlagsproven
utförs dagtid är stressande. Oavsett om grävlingen utsätts för lidande i kitteln är
det oetiskt att sätta ett rovdjur i en plåtburk utan möjlighet att fly eller kontrollera situationen, som en länsstyrelse skrev 2004 i ett yttrande till Jordbruksverket.
Läs mer om jakthundsträning på djur i hägn
Pappersversionen av Tidningen Djurskyddet hade i nr 3, 2019 temat ”Träning på vilda djur i hägn”, där redaktionen förutom grävlingarnas situation även granskade björnarnas och vildsvinens.
Ladda ner tidningen gratis som PDF här: Tidningen Djurskyddet nr 3, 2019
Det ska nya grävlingsutredningen visa
I somras fick Naturvårdsverket i uppdrag av regeringen att utreda grävlingens lidande vid grytanlagsprov. Utredningen ska beskriva för- och nackdelar med grytanlagsprov med levande grävling, visa hur grävlingarnas välfärd påverkas, om det finns alternativa metoder till levande grävling och vilka konsekvenser det får om det ej ska vara tillåtet.
Som ett led i utredningen begärde Naturvårdsverkets projektgrupp in ett yttrande från SLU:s vetenskapliga råd för djurskydd där rådet skulle göra en samlad bedömning av grävlingarnas lidande.
Bedömningen skulle göras med ”utgångspunkt i dels äldre underlag,såsom betänkandet Ny djurskyddslag (SOU 2011:75) och Statens veterinärmedicinska anstalts (SVA) studie ”Fysiologiska reaktioner och beteende hos grävlingar i grytanlagsprov och i andra situationer (Jo2004/468)”, dels genom en sammanställning och bedömning av eventuell ny kunskap och nytt underlag om grävlingarnas lidande som tillkommit efter nämnda utredningar.”
Rådet skulle i sitt yttrande beskriva graden och varaktigheten av grävlingarnas lidande och hur detta påverkar djurens välbefinnande. Rådet skulle också lämna övrig information vad gäller grävlingarnas lidande som Rådet bedömer att Naturvårdsverket och Jordbruksverket kan ha nytta av för att utreda behovet av grytanlagsprov med levande grävling i relation till de samhällsintressen som kan motivera att proven ska få genomföras” skrev Naturvårdsverket.
