”Många pratar om hållbarhet just nu. Ofta pratar man om hållbart för människorna och klimatet, men glömmer djuren. Men hållbarhets-begreppet måste ju innefatta alla levande varelser! Så i dag lyfter vi in djurperspektiven”
Så sa Åsa Hagelstedt, generalsekreterare Djurskyddet Sverige och öppnade konferensen ”Med fokus på djurskydd: Hållbart, för vem?” som hölls i Stockholm förra veckan.
Det blev en coronarestriktionsanpassad konferens, som både kunde ses på plats i Stockholm och följas digitalt. Åhörarna som fanns i salen var placerade med stort avstånd mellan stolarna, enligt Folkhälsomyndighetens riktlinjer, och kunde från parkett följa hur djurperspektivet lyftes in i hållbarhets-sfären: från spårbara klassiska herrskor i läder och tredjepartscertifierad livsmedelsmärkning till hur djurvälfärden kan integreras i sociala livscykelanalyser.
Först ut var professor Linda Keeling vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, institutionen för husdjurens hälsa och miljö, som tog ett globalt grepp. Hon berättade om FN:s 17 globala mål och de 169 delmålen och lyfte det underliga faktum att djur som individer inte finns med i något av dessa mål.
– Djuren nämns, men inte som individer. Man måste vara imponerad av att 193 länder faktiskt fått ihop målen och enats om dem. Samtidigt måste man fråga hur kunde de missa djuren?
De 17 Globala målen är en del av Agenda 2030, som anger att FN:s medlemsstater tillsammans kan skapa en mer hållbar värld genom att exempelvis avskaffa fattigdom (mål 1) och hunger (mål 2), minska ojämlikhet (mål 10), skapa en hållbar konsumtion och produktion (mål 12) och bevara hav och marina resurser (mål 14). De globala målen har förts samman i ett gemensamt ramverk, som ska ses som en odelbar och universell enhet.
– Det är oundvikligt att inte kunna få med precis alla områden i dessa mål, med tanke på uppgiftens komplexibilitet. Men livsmedelsproducerande djur, sällskapsdjur, arbetsdjur och vilda djur är ju en väsentlig del av vår hållbara framtid, sa Linda Keeling.
Visst nämns djur, som fiskarna i mål 14, men aldrig som individer, utan i sin funktion som resurs, och då i frågor som rör förvaltning och överfiske. I mål 2, nämns de i frågor kring bevarande av genetiska resurser och produktivitet.
– Men inte heller här som individer.
Undersökningar har gjorts för att se om det finns ofrånkomliga länkar mellan målen och produktionsdjur. Det finns. Keeling berättade även om en grupp som gått igenom samtliga delmål och för 114 delmål kunde minst en deltagare länka delmålen till djurvälfärd. Fyra deltagare hittade 66 delmål kopplade till djurvälfärd. Åtminstone ett område av djurvälfärd hittades för varje delmål, ibland hittades flera.
Samtliga mål har även bearbetats genom att frågor ställts kring hur målet påverkar djurvälfärden, och vice versa; Hur påverkar bättre djurvälfärd målet.
– Vi gjorde det för alla 17 delmål, och tyckte att hållbarhetsmål skulle möjliggöra bättre djurvälfärd. I målen om att avskaffa hunger och hållbar konsumtion, skulle en förbättrad djurvälfärd kunna vara ett sätt att nå hållbarhetsmålen, sa Linda Keeling och konstaterade att:
– Verksamma inom djurvälfärdsvetenskapen behöver vara aktiva så att vikten av alla djurkategorier och deras välfärd tas med i beräkningen för hållbar utveckling.
Behövs ett eget mål för djurskydd? frågade en person i publiken.
– Ja, det skulle vara bra, men chansen är nog tyvärr noll. Det var så svårt att få till målen att jag tror det är omöjligt att starta processen igen med 193 länder som ska enas.
En annan publikfråga: Nämns en minskning av konsumtion av djur i de globala målen, det är ju omöjligt med en god djurvälfärd samtidigt som vi konsumerar djur i den utsträckning vi gör idag?
– Jag vet inte om det nämns specifikt som ett av målen, men definitivt i kringrapporterna att det är mycket mer effektivt för jordens resurser att vi direkt äter växten än ger växten till djuren och sedan äter djuren. Det är mycket mer resurseffektivt.
Därefter tog forskaren Elin Röös, från institutionen för energi och teknik, på SLU i Uppsala vid och berättade om sin forskning kring hållbar matproduktion. Under föredraget stod det alldeles klart att många övervägningar, ställningstagande och jämkningar måste göras för att djurvälfärden ska kunna mätas på ett bra sätt i hållbarhetssammanhang. Parametrar viktas och olika aspekter av indikatorer måste ställas mot varandra.
– Trots alla brasklappar så tror jag att det är viktigt att mäta djurvälfärden – den får en annan tyngd när det kommer med in i utvärderingarna.
Elin Röös har varit med och integrerat djurvälfärd i en livscykelanalys och gjort en variant av hållbarhetsramverket SAFA, som bygger på de fyra hållbarhetsdimensionerna: miljö, förvaltning, social och ekonomisk hållbarhet, där de integrerade djurvälfärden för grisar.
– När man gör en social livscykelanalys tittar man på hur en produktion påverkar olika aktörer. Vi tog in arbetare, jordbrukare, lokalsamhället, konsumenterna och grisarna. För en viss aktör, grisarna, i ett visst subsystem, grisgården, summerade vi ihop alla indikatorerna under den tid som grisarna befinner sig på gården.
Därpå lät de experter vikta hur viktiga de 21 olika indikatorerna (Tillgång till dagsljus? Hur stor plats har man som gris? Får man vara ute? Står man på spaltgolv? Finns berikningsmaterial?) var för grisarna på gården och på slakteriet.
– Sedan räknade vi ihop det för både grisarna i konventionell produktion och i ekologisk. Först tittade vi på tiden, hur många gristimmar som behövs. Eftersom de ekologiska grisarna lever längre blev deras tid längre. Sedan tittade vi på hur många av de 21 indikatorerna som var värre för de svenska grisarna än det europeiska genomsnittet.
Genom olika uträkningar kom de fram till att både konventionella och ekologiska grisar i Sverige hade en högre nivå än europeisk medel, och för de ekologiska grisarna var det högre än för de konventionella.
– Är det sedan tillräckligt? Kanske inte. Men det är ett sätt att sätta siffror på hur grisarna har det, sa Elin Röös.
– Om tjugo år kanske vi inte äter kött, sa näste talare: lantmästaren Adam Arnesson från Jannelunds gård. Kanske mest känd som @Ekobonden i sociala medier där han nyligen skrev ett inlägg som tog upp problemen med den industriella djurhållningen:
”Det finns stora problem med dagens industriella djuruppfödning, även i Sverige, och det händer alldeles för lite. Lagen måste skärpas och det behövs fler goda exempel, fler gårdar som låter djurens behov stå i centrum. Det är inte bara djurskyddsorganisationer som kan driva detta, vi bör göra det tillsammans. Jag vet att det finns många bönder som tänker som jag och jag vill därför bygga ett nätverk oss emellan. För att påverka, visa hur lantbruksdjur bör behandlas med respekt och sprida ordet. Dagens läge är under vår värdighet, och djuren förtjänar verkligen mer värdighet.”
På konferensen berättade Adam Arnesson om sin stora förebild: Karl Ludwig Schweisfurth, som en gång hade Europas största slakt- och charkföretag tills han började tvivla på den industriella djurhållningen. När han en dag såg en av företagets grisar i ögonen och grisens blick sa ”Vad gör ni med oss?” ändrade han helt inriktning och startade en gård med högsta djuromsorg i samklang med naturen.
Schweisfurth gick nyligen bort men hans visioner lever kvar och ett bevingat citat från honom efter att han bytt inriktning till ekologisk djurhållning är ”Mina grisar de skrattar”.
– Det är ju också ett sätt att mäta djurvälfärd på, skrattar grisarna är de glada! Det måste vi tänka på, sa Adam Arnesson och tryckte fram en bild på sin gris Kajsa på scenens filmduk.
Jannelunds gård har varit KRAV-märkt sedan 1994. Där finns grisar, lamm och får. Familjen Arnesson har drivit den sedan 1960. Men de ser sig främst som producenter av öppna landskap och ekosystemtjänster som biologisk mångfald, pollinering och bindning av kol, slår de fast. De betraktar alltså inte rollen som bönder som att vara producenter av kött.
”Däremot är vi uppfödare av djur och det är en viktig ståndpunkt. Vi ger våra djur namn, vi pratar med dem, klappar dem och tar bilder ihop med dem. Vi ser det som en garanti, både för oss själva och för dem som köper kött från gården, på att vi har gjort allt vi kunnat för att ge djuren ett bra liv. Ett liv utan stress, med utlopp för naturliga beteenden och tillgång till glädje – vad vi människor skulle kalla etiskt” skriver de på sin hemsida.
– Vi har 110 hektar jord, 90 tackor, 200 lamm och några kor, grisar och höns. Vi vill ha så få djur att vi kan ha en relation med dem så lösningen på att få gården att gå runt var inte att skaffa fler djur. Vi ville inte ha en djurfabrik. Jag funderade mycket på hur det skulle gå när jag mötte Elin Röös och Oatly som stöttade mig i en övergång till ekologisk produktion, sa Adam Arnesson.
Nu odlar han havre, bönor, ärtor och linser.
– De vanligaste grödor vi har i Sverige. När vi bearbetat skörden blir det alltid skalrens över och de äter grisarna upp. På det sättet berättigar de sin plats på gården. Och så har vi Kajsa, 1,5 år som föddes för liten med krokiga ben. De har rätat ut sig nu och hon finns på gården för att hon är Kajsa! Hon sprider glädje och vill klappas på magen.
Hur mycket kött skulle vi kunna äta om alla höll sina djur som du gör?
– Ganska lite. Allt hänger ihop med en minskad köttproduktion. Vi har börjat odla grödorna också just för att få mångfalden. Men kött ska man äta med stor respekt och vördnad, inte av slentrian, sa Adam Arnesson.
Kommer du ha ett eget gårdsslakteri?
– Det vill jag ha i framtiden. En stressfri avlivning kan man bara klara om man har ett slakteri själv. Det är vad jag ser som det mest nödvändiga att få till i min djurhållning.
Maria Dirke, expert på klimat och hållbarhet hos LRF, Lantbrukarnas riksförbund, talade om LRFs hållbarhets- och djurskyddsarbete. I början av året tog LRF beslut om nya hållbarhetsmål, vilka är uppdelade på tre miljömål, två ekonomiska mål och ett socialt mål.
– Friska djur är grundläggande. Även när vi talar om ekonomimålen, att öka lönsamheten och konkurrenskraften för de gröna näringarna, ska vi för att komma dit ”vidareutveckla våra verksamheter med fokus på god djur- och naturomsorg, för att säkra en lönsam och resurseffektiv produktion”, sa Maria Dirke.
Publiken ställde en fråga om beteskraven för kor: Hur ser du som hållbarhetsperson på att LRF driver krav på att kor inte ska gå ut?
– Betesfrågan inom LRF har varit med väldigt väldigt länge. 70 000 företagare är med i LRF och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar, men vi arbetar med det.
Samma dag som Djurskyddskonferensen hölls fattade LRF:s stämma beslutet att de vill verka för att avskaffa beteskraven för lösdriftskor, då stämman biföll en motion som föreslog att beteslagstiftningen skulle ses över.
”En snabb teknikutveckling, luftigare stallar och möjlighet till företagsutveckling” är anledningarna till att stämman biföll motionen, skriver LRF på sin hemsida, där även LRF:s ordförande Palle Borgström i ett uttalande säger att ”Till skillnad från 1980-talet bygger vi idag luftiga lösdriftsstallar och till den moderna koskötseln finns ett antal tekniska hjälpmedel för att säkerställa att varje individ mår bra, kor i lösdrift har olika transpondrar som bland annat mäter hur aktiv en ko varit”.
Sigills kvalitetssystem AB är LRF:s dotterbolag och härifrån kom nästa talare på konferensen: husdjursagronom Helena Hultborn, som arbetar med certifieringar för nöt, mjölk, lamm, kyckling, ägg och gris.
– Vi är ett tiotal medarbetare på Sigill som alla jobbar med en hållbar produktion av livsmedel och blommor. Vår vision är ett hållbart samhälle. Vår mission är att kvalitetssäkra det gröna näringslivet. Hur gör man då det? Vi erbjuder ett kvalitetssäkringssystem. För att få en ökad hållbar produktion så måste efterfrågan på hållbart producerade livsmedel och blommor fungera. Köpare och säljare måste lita på varandra. Vi underlättar med våra kvalitetssäkrings- och certifieringssystem. Det underlättar handeln.
Sigill har tre certifieringar. Grundnivån rör livsmedelssäkerhet och djuromsorg enligt svensk lagstiftning och branschöverenskommelser. Sigillnivån har därutöver kriterier som ställer högre krav inom livsmedelssäkerhet, djuromsorg och miljöansvar. Därtill finns en tillvalsnivå: en gäller klimpatpåverkan och en gäller naturbeteskött.
– Oberoende kontrollanter kontrollerar gårdarna. Djuromsorgen kommer före klimatet. Vi tar helhetsgreppet om hållbarheten, och djuromsorgen kommer alltid först, en god djuromsorg är en förutsättning för en hållbar produktion.
Publiken ställde flera frågor:
Hur kan något kvalitetssäkras för djurens skull när vi kan ha 25 kycklingar/kvm, hönor instängda i små burar och en gris per kvadratmeter?
– Vi har grundnivån som bygger på svensk lagstiftning men sen har vi Sigill-nivån och det är där vi kan jobba in regler som sträcker sig över den svenska lagstiftningen. Det är där vi kan påverka och på sikt lyfta lagstiftningen allt eftersom. Kring just kycklingar säger vi på Sigill att man ska ha en låg beläggningsgrad. När det gäller värphöns så tillåter vi inte burar. Slaktgrisar på en kvadratmeter, ja, det vi försöker jobba med då är att göra miljön de växer upp i så bra som möjligt och skapa sysselsättning.
Om du jämför Sigills märkning med KRAV och andra märkningar hur skiljer ni er?
– Jag kan inte gå in på hur andra märkningar ser ut, men vi är inte ekologiska och vi är inte heller konventionella. Vi är något mitt emellan skulle jag säga.
Ser ni generellt en ökad efterfrågan på märkningar?
– Ja, vi har en ökad efterfrågan på naturbeteskött, många producenter vill certifiera sig och många konsumenter efterfrågar det.
Kan grisuppfödning inomhus certifiera sig för Sigills märkning eller måste grisarna ha gått utomhus och fått böka i marken, alltså inte bara vara ute på en betongplatta?
– Vi har valt att låta det vara okej för grisarna att gå inomhus på Sigillnivån. Vi har inte krav på utevistelse, främst på grund av smittskydd, vi vill att det ska finnas ett bra smittskydd, det här är känsliga djur och det finns kanske inte bra smittskydd ute. När vi nu inte har krav på utevistelse för grisar försöker vi jobba desto mer med innemiljön med berikning och sysselsättning.
Kan du ge exempel på hur djuromsorgen går före klimatet för Sigill?
– Utrymmesmässigt försöker vi alltid jobba med låg beläggningsgrad. För foder vill vi att det ska vara en stor del grovfoder, man kan inte bara ge spannmål, fastän det kanske är mer klimatsmart att producera.
– Hur många här inne har läderskor? Hur många av er kan garantera att lädret i era produkter kommer från djur som haft ett bra liv?
Så inledde designern Josefin Liljeqvist sin föreläsning om vägen hon gått för att skapa ett företag som gör läderskor vars alla läderdetaljer går att spåra tillbaka till den tjur vars skinn det en gång varit. Den som köper skon ska kunna ta reda på att djuren haft ett gott liv.
Idén kom när hon började sin karriär som designer. Hon såg alla de provskor, som används för att testa en design, skor som sedan kastas, och ingen kunde svara på hur djuren vars skinn lädret kom från hade haft det.
– Jag vet inte om jag ville vara del av den här industrin om jag inte kan garantera att djuret haft ett okej liv.
Men istället för att lämna designvärlden valde hon att försöka ändra den.
– Frågan jag ställde mig 2015 var: Kan vi skapa skor som förbättrar det globala djurskyddet?
Svaret verkar vara ja. Den grundläggande utmaningen är att hitta gårdar som har en hög djurskyddsnivå och där lädret håller hög kvalitetsnivå. Josefin Liljeqvist erbjuder den som köper en lädersko designad av henne en kod som gör det möjligt att spåra varje läderdel som skon består av.
– Varje kund får en unik sexsiffrig spårbarhetskod för just sina skor och via hemsidan får man tillgång till bakgrunden för alla delar av skon och kan gå tillbaka till vilket djur det var på vilken gård. Hur gammalt var djuret? Hur levde det? Man ska få en känsla av att produkten har en historia som började långt innan du som köpte den.
I en klassisk herrsko ingår åtta djur och tio spårbara läderdelar, som exempelvis hälkappa och foder.
– Det gör det klassiska herrskor till den tekniskt svåraste spårbara läderprodukten ur ett djurskyddsperspektiv, men samtidigt blir det den perfekta utmaningen om man är lite nördig på djurskyddsutmaningar, sa Josefin Liljeqvist och berättade om hur hon utvecklat och skapat den klassiska herrskon Andrew – där varje läderdel är spårbar.
Priset för skorna är 28 000 kronor.
– Från början trodde jag att de skulle kosta 3 000 kronor. Men snart upptäckte jag att vi producerar våra skor per styck för 10 000 kronor. Hantverket. Logistiken. Allt kostar. Så skornas pris, 28 000 kronor ut till kund, blir en reflektion av hur långt ifrån industrin är att producera hållbart, för man kan inte ta 500 kronor för en hållbar sko, sa Josefin Liljeqvist, som hoppas att antalet djur på gårdarna ska minska, och att de som har få djur håller dem bättre så att de kan ta ut högre priser och hålla ett högt djurskydd.
Hon passade på att besvara den vanligaste fråga hon brukar få: Om er mission är att förbättra globalt djurskydd, varför använder ni då läder?
– 70 miljarder kor lever i världen, många slaktas för köttindustrin, vi vet att veganismen är en av de starkaste trenderna nu, men oftast är det något som bara I-länder har råd att satsa på. Vi vill att även de som har små gårdar, kanske också utomlands i framtiden, de ska ha möjlighet att ha ett mer hållbart alternativ innan vi säger att du har inte rätt att äta det här djuret, om det är den familjens enda levebröd. Så vi vill skapa en mer hållbar lösning som alla i världen kan ta till sig inom industriellt jordbruk.
Josefin Liljeqvist gav publiken ett avslutande råd:
– När ni går på restaurang fråga vilket land kommer den här kycklingen ifrån, var har djuren som gett oss köttet växt upp? Det skapar en bra diskussion med kyparen. Samma frågor kan man ställa när man handlar på ICA. Jag vill tipsa alla att göra samma när ni köper skor. Fråga i butiken: ”Hej vet ni om djuret haft ett bra liv?” Många kommer inte kunna svara på det. Men om alla gör det blir det ett tryck och de anställda för fram det till styrelsen. Tillsammans kan vi förändra.
Konferensen avslutades med en paneldiskussion om hur viktigt det är att ta med djuren i hållbarhetsmålen framöver och om vems ansvaret egentligen är för att höja djurskyddsnivån i Sverige. Läs mer om den delen i nästa nummer av Tidningen Djurskyddets papperstidning, ute i december.
Text Katarina Hörlin
Foto Sandra Rönnsved, Katarina Hörlin & iStock
