Uppdraget att sitta i en djurförsöksetisk nämnd är krävande. Inte sällan tärande.
– Du känner att det är ditt ansvar att försöka påverka hur alla de tusentals djuren i ansökningarna ska kunna få det bättre, säger en av de två djurskyddsrepresentanter, som i denna långintervju både berättar om svårigheterna och vad de ser som möjligt att förbättra.
Alla forskningsprojekt där djurförsök ingår måste få godkännande av en djurförsöksetisk nämnd. Nämnden består av forskare och lekmän, varav två av lekmännen representerar djurskyddssidan och nomineras av djurskyddsorganisationer. 1979 bildades de regionala djurförsöksetiska nämnderna, i dag finns sex stycken, i praktiken sju då Stockholms djurförsöksetiska nämnd är indelad i två avdelningar. Genom åren har olika problem i nämnderna lyfts.
Senast i fjol påpekade Djurskyddet Sverige i en skrivelse till Jordbruksverket att flera punkter måste förändras för att arbetet i nämnden skulle förbättras. Vägledning i både etiskt beslutsfattande och som komplement till Jordbruksverkets föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur, L150, var två av förslagen.
Pernilla Alpmo har varit djurskyddsrepresentant i sin nämnd i 14 år.
– Det är egentligen ett märkligt system som bygger på en slags hobbyverksamhet, ingen är anställd och ändå har vi samma krav på oss som andra myndigheter att fatta beslut inom fyrtio dagar. En vanlig myndighet med heltidsanställd personal hinner göra mer grundliga granskningar på den tiden men det är omöjligt för oss. Samhället verkar tyvärr inte prioritera den här verksamheten och det är förmodligen för att djuren inte kan protestera! säger hon.
Vad är svårast med uppdraget?
– Att det saknas kunskap om påverkan på försöksdjuren, hur djurens lidande ska bedömas och att det tar tid att sätta sig in i uppdraget och göra ordentliga prövningar.
Nämnden sammanträder en gång i månaden. Antalet ansökningar som ska bedömas kan variera från 10 till 25. Varje ansökan ska beskriva vilka djurförsök som planeras och varför. Graden av lidande för det enskilda djuret ska graderas i ringa, måttlig och avsevärd. Avbrytningspunkter för när försöket ska avslutas ska finnas och nämnden ska bedöma att de är rimliga. Forskaren ska i sin ansökan även visa att djurförsöken har prövats mot de 3R:n, replace, reduce, refine. Finns ingen möjlighet att få samma resultat med annan metod? Behövs så många djur i varje försök? Kan försöket förbättras så att djuren inte behöver utsättas för smärta eller lidande? Om det finns andra metoder ska nämnden avslå ansökan.
Ledamöterna i nämnden ska också bedöma om graden av lidande som det enskilda djuret utsätts för kan motiveras av den nytta samhället kommer att få av forskningsresultatet.
– Utöver dessa svåra bedömningar får vi även lägga onödig tid på formalia, säger Pernilla Alpmo och förklarar att det handlar om att se till att få handlingarna i tid, få in kompletta underlag för att nämnden ska kunna bedöma ansökan:
– Det tar tid att få in allt material.
– Som tur är fungerar allt sådant hos oss, säger etolog Angelica Åsberg, som började i sin nämnd hösten 2019.
Vi ses en tidig vårförmiddag via en digital mötesplattform. Båda är djupt engagerade och berättar att det kan bli en spänd stämning under sammanträdena mellan ledamöterna.
– Jag tror verkligen inte att någon vill vara elak mot djur. Men om man inte förstår vilket lidande ett försök faktiskt innebär för ett djur och en forskare lämnat in en ansökan där det står att djurets lidande vägs upp av nyttan som försöket ger så är det kanske lätt att tro på det och inte inse vad det egentligen innebär. Därför behöver vi verkligen få in ännu mer kunskap om djurens beteende i nämnderna, säger Angelica Åsberg.
Varje nämnd består av en ordförande och en vice ordförande, som båda ska vara jurister. Därutöver finns tolv ledamöter. Fyra är nominerade av politiska partier, två av djurskyddsorganisationer och övriga sex är forskare eller försöksdjurspersonal. Det är inte så att representanterna som är utnämnda av djurskyddsorganisationer ensamma ska bedöma försöken ur djurskyddsperspektiv, utan det är just detta som det är hela nämndens gemensamma ansvar att göra. Men många som nominerats av djurskyddsorganisationer har genom åren vittnat om splittringar och svårigheter att göra sig hörda i sina nämnder.
– Det skulle förbättra vårt arbete avsevärt om alla förstod att vi inte argumenterar för att vara jobbiga utan för att upprätthålla den lagstiftning vi har, så en gemensam utbildning hade varit mycket bra så att alla får samma insikt i vilka direktiv det är vi ska följa och känner till L150, säger Angelica.
– Jag är hela tiden tydlig med att hänvisa till paragrafer, så att alla ska förstå att jag inte tar upp dessa saker för att vara jobbig utan för att det är vårt uppdrag att pröva det som anges i ansökan mot lagen, säger Pernilla Alpmo.
– Det är väldigt snett vilken kunskapsinhämtning man har tillgång till. Forskarledamöterna har i kraft av sitt yrke tillgång till vetenskapliga artiklar och jag skulle vilja lyfta till Jordbruksverket att de måste ordna prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter så att vi lekmän också har möjlighet att söka kunskap i vetenskapliga källor.
– Precis, för när du börjar fundera på om det som står i ansökan stämmer, går det bara att göra på detta sätt? Då ska du också ha möjlighet att läsa in dig på ett ämne, säger Angelica Åsberg.
– Och det har man ju tyvärr inte tid till. Vi är väldigt utlämnade till sökandens kunskap, som ju kan vara begränsad. Vi har inte möjlighet att hämta in opartisk information från andra forskare. Den tiden finns inte eftersom vi ska göra detta på vår fritid, säger Pernilla Alpmo.
De önskar också att mössens och andra försöksdjurs tillvaro utöver försöken hade uppmärksammats mer.
– Hela deras existens innebär ju i viss mån ett lidande, när de medvetet avlas fram med genetiska fel, och i flera fall hålls på anläggningar där arbete med berikning och hantering inte ges de resurser som skulle krävas för att erbjuda en bättre välfärd. Försöksdjurens miljö är anpassad för personalen, inte försöksdjuren. Omgivningstemperaturen på djurhusen är ofta för låg, ljudnivån är ofta för hög, burarna inte sällan stimulansfattiga, de kan inte utföra naturliga beteende. Djurhållningen och skötseln av dem har brister på många ställen. För att veta om djuren har rätt gener ska deras DNA undersökas och man topsar ju exempelvis inte försöksdjuren, utan man klipper öron, svans eller tår.
Sveriges 3R-center har nyligen presenterat råd för hållande av mushanar. Ett steg i rätt riktning?
– Jo, samtidigt fick jag en chock när jag förstod att det fortfarande är många som lyfter upp möss i svansen. Kunskapen om hur stressande det är för ett bytesdjur att bli uppdragen i svansen är ju känd. Det blir som att ett rovdjur tar dem. Stressade djur påverkar ju också försöksresultaten, säger Pernilla Alpmo.
Det finns så mycket kunskap om berikning och hantering av försöksdjur, som Pernilla Alpmo och Angelica Åsberg hade velat se lyftes fram.
– En kanadensisk studie från 2014 visar att många bytesdjur inte visade smärtsignaler när det fanns manlig personal i djurrummet. Studien fascinerades över hur olika beteende mössen visade utifrån vilka personer som fanns i rummet. Det räckte att en man glömt sin tröja i rummet för att mössen inte skulle visa hela sin smärtrepertoar. Det här betyder ju att merparten av försöksdjur lider mycket mer än vad de visar och att lidandet gått väldigt långt när djuren väl visar smärtpåverkan, berättar Pernilla Alpmo.
– Just när det gäller smärta så är det också ganska vanligt att forskare skriver att man inte behöver ge postoperativ smärtlindring eftersom djuren går upp och äter. Men vi vet ju att möss har så snabb ämnesomsättning att trots att djuren har extremt ont så går de går upp och äter efter de här operativa ingreppen. Det finns en väldigt bristande kunskap hos många forskare om hur man ska bedöma djurens smärta, hur man uppfattar de subtila tecken som djuren visar.
Angelica Åsberg tar upp elstötar, en metod som ibland används för att djuren ska röra sig.
– Det finns ju studier som visar att djuren presterar bättre när de springer om de vet att de inte får en stöt. Det är en stress att hela tiden veta att det kan komma en elstöt. Det har ju betydelse för forskningsresultaten och i enlighet med 3R skall mer djurvänliga metoder användas när sådana finns och el är därav varken förenligt med etisk forskning eller lagligt.
– Samma sak med ensamhållning, det finns anläggningar där ensamhållning är praxis medan andra förespråkar grupphållning vilket borde vara en självklarhet. Här måste man fråga sig hur forskningsresultaten egentligen blir i försök där sociala djur isoleras och upplever en konstant stress över detta. Går resultat som tagits fram på socialt depriverade individer verkligen att applicera på verkligheten sedan? Just detta skulle jag vilja se en utökad diskussion om framöver.
Har ansökningarna blivit lättare eller svårare att bedöma?
– Både och. Vissa forskare lägger ner stort arbete på att tydligt visa att de inte tänker använda djurförsök som inte är nödvändiga och att det inte finns andra metoder. Andra stoppar in så många försök och så många varianter som möjligt för att täcka in så mycket de kan i förväg. Det blir omöjligt att följa djuren genom alla försök. Vissa ansökningar är på 45–50 sidor! Det är svårt att få en översikt, hur många injektioner får det här djuret i slutändan? Kommer djuren utsättas för samtliga åtgärder i ansökan?
– Tidigare gällde ansökningarna i tre år, 2013 ändrades det så att tillstånden gäller i fem år och en kostnad tillkom. Det kan leda till att vissa ansöker om tillstånd för alla möjliga tänkbara åtgärder som kanske eventuellt kan användas någon gång i framtiden. Då får vi sitta och granska försök som kanske aldrig blir av och ställer mängder med frågor som de inte kan svara på, eftersom de inte riktigt tänkt igenom varje försök då de inte ens vet om de ska göra alla tester de ansöker om, säger Pernilla Alpmo.
Mycket av det som är centralt i bedömningarna är kompetens som ofta saknas i nämnderna, säger de båda.
– I min nämnd finns ingen som arbetar med alternativa metoder. Det är helt omöjligt att ifrågasätta om forskaren påstår att det inte finns någon djurfri metod som kan ersätta den hen vill använda. Om vi ska undersöka om det finns alternativa metoder, ja då måste vi ju ha någon som kan alternativa metoder också. Vi ska också bedöma djurens lidande. Vem kan göra det? Etologer och veterinärer. De saknas i de flesta nämnder. Forskarsidan borde bestå av just etologer, veterinärer och forskare som arbetar med djurfria metoder. För det är ju betydligt lättare om vi får in en ansökan som gäller tumörforskning att be någon annan expert på tumörer om hjälp i stället för att fråga en etolog om djurens påverkan för varje ansökan, säger Pernilla Alpmo.
2020 kom totalt 602 ärenden in till alla sex nämnder. 443 godkändes, 150 godkändes med villkor och 9 avslogs. 2019 avslogs 5 ärenden av 528.
– Det är tungt, du känner att det är ditt ansvar att försöka påverka hur alla de tusentals djuren i ansökningarna ska kunna få det bättre. Det tär på dig, säger Angelica Åsberg.
Vad är tyngst?
– Att man får kännedom om allt lidande försöksdjuren utsätts för, varje dag, varje timme, varje minut, säger Pernilla Alpmo.
Vad är bäst med ert uppdrag?
– När man vet att nu har de här 5 000 individerna fått det bättre och det beror på mitt arbete. Känslan att i dag har jag gjort extremt stor skillnad för många individer, säger Angelica Åsberg.
Vad önskar ni framöver?
– Mer utbildning från Jordbruksverket av hela nämnden om vilka direktiv och föreskrifter vi ska se till följs. Anställda sekreterare och handläggare till nämnderna som kan ta ansvar för formalia och förbereda handläggning av ansökningarna, så som andra myndigheter fungerar. Prenumeration på vetenskapliga tidskrifter så att vi kan uppdatera oss. Fler etologer och veterinärer i nämnderna. Mer tillsyn från länsstyrelsen på djurhusen. Mer regelbundet stöd för oss som sitter i nämnderna som djurskyddsrepresentanter, till exempel via digitala möten. En enkel manual i hur man ska läsa ansökningarna, vad man ska sikta in sig på som är viktigt för djuren.
Tidningen Djurskyddet kontaktar Jordbruksverkets försöksdjursenhet för att höra hur de ställer sig till dessa förslag på förbättringar. Niklas Persson, tillförordnad enhetschef, vid försöksdjursenheten på Jordbruksverket svarar att de i grunden givetvis är positiva till kompentenshöjande åtgärder.
– Vi skulle dock behöva titta närmare på hur möjligheterna till sådana prenumerationer ser ut.
Planerar ni att förändra nämndernas sammansättning eller att tillföra den efterfrågade kompetensen?
– Förändring av de etiska nämndernas sammansättning skulle sannolikt kräva en förordningsändring (som regeringen beslutar om, reds anm). Vi planerar att genomföra utbildningsinsatser, dessa kommer sannolikt att vara webbaserade, till hösten/vintern för att öka ledamöternas kompetens och får utvärdera efteråt vilka ytterligare insatser vi behöver genomföra för nämnderna. Enskilda nämnder har även bjudit in föreläsare för att öka sin kompetens på vissa områden, något som vi ser mycket positivt på, svarar Niklas Persson.
Text Katarina Hörlin
Foto iStock
Läs mer om reglerna som styr nämndernas uppdrag
I det sjunde kapitlet i L150, Statens jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om försöksdjur, beskrivs de regionala djurförsöksetiska nämndernas tidsram för hur snart beslut ska fattas efter att en ansökan nått nämnden.
5 § En regional djurförsöksetisk nämnd ska fatta beslut i ärendet senast 40 arbetsdagar efter att en fullständig och korrekt ansökan har kommit in till nämnden. Nämnden får förlänga tiden i första stycket med ytterligare 15 arbetsdagar om ärendet är så komplext att det behövs. Nämnden ska meddela och motivera skälen för förlängningen till den sökande inom de första 40 arbetsdagarna.
Allmänna råd till 5 § första stycket
En ansökan bör anses vara fullständig när nämnden har fått tillräckligt underlag för att kunna göra den etiska prövningen.
Källa: L150 7 kap. § 5 Klicka på länken och läs föreskrifterna och råden i sin helhet.
