”Det var självklart att vi skulle ta med vår katt när vi flydde, hon är som en familjemedlem.” Det berättar Olha, som flytt från kriget i Ukraina till Sverige tillsammans med sin dotter och sin katt.

När bomberna föll över staden Charkov i Ukraina tog Olha det käraste hon hade – 17-åriga dottern Lika och katten Yasia – och sprang till ett skyddsrum. Allt de fick med sig från sin lägenhet var passen.
– Vi trodde att vi skulle kunna komma tillbaka. Men medan vi satt inne i skyddsrummet så bombades vårt hus, berättar Olha som bott hela sitt liv i Charkov.

Olha och Lika bestämde sig för att fly till Polen, för att sedan ta sig vidare till Sverige. Det var aldrig någon tvekan om att Yasia skulle få följa med. De beskriver henne som en medlem i familjen.
– Vi hittade henne på gatan när hon var en liten kattunge. Det var för fyra år sedan, säger Olha och kupar händerna för att visa hur liten Yasia var.

Den lilla familjen flydde i bil till Polen och Yasia höll sig mest i sin rödvita transportbur. Ibland ville hon komma ut, och då satt hon troget i Ohlas eller Likas knä.
– Vi fick lite kommentarer om att det var konstigt att katten inte sprang ifrån oss, men hon ville bara sitta hos oss när hon var ute ur buren, säger Olha.

Att få tag på mat under flykten var svårt, såväl människomat som kattmat. De fick leta i olika butiker. Vid gränsen till Polen blev allt lättare, mycket tack vare volontärer som hjälpte flyktingar.  
– Yasia fick till och med en burk tonfisk, alla var så hjälpsamma, säger Olha.

Familjens lägenhet förstördes i bombningarna så Olha fick inte med sig någon dokumentation om Yasia. Olha hade dock gott hopp, eftersom hon hört att man kunde passera gränsen och fixa ett pass till sitt djur i Polen. Och väl där fick Yasia ett chip för identifikation samt vaccin mot rabies.

I slutet av mars tog familjen en färja från Polen till Nynäshamn. Tidningen Djurskyddet fanns på plats när Olha, Lika och Yasia precis stigit av båten. Alla tre var trötta och slitna, men Yasias päls glänste i vårsolen när Lika lockade fram henne ur transportburen. Trots den långa resan såg Yasia ut att må bra.

Varför flydde ni till Sverige?
– Vi har en släkting som redan flytt till Sverige, till Huddinge. Och det är lättare att överleva när man är med familjen. Mina föräldrar är kvar i Ukraina. Även min syster och hennes man är kvar, de kunde inte fly eftersom deras son är över 18 år. Vi håller kontakten med alla via mobilen, säger Olha.

I Nynäshamn undersöktes Yasia av veterinär i nära anslutning till färjeterminalen. För att vara säkra på att hon inte skulle föra med sig rabies in i Sverige fick Olha och Lika beskedet att Yasia skulle sättas i karantän i Örkelljunga i Skåne.

Det blev ett tårfyllt farväl. Lika kramade länge sin älskade katt. Att varken Olha eller Lika pratar engelska gjorde veterinärbesöket än svårare, men tack vare mobiler, översättningsappar och god vilja bland såväl myndighetspersoner som volontärer på plats fick Olha och Lika till slut information som de förstod.
– Det kändes hemskt, hon är som mitt barn, så det var en stressfylld situation för oss alla, berättar Olha.

Nästa gång vi träffar Ohla och Lika har det hunnit bli april och de bor hos en värdfamilj i Huddinge. Den lokala ideella organisation Livets hjälp i Huddinge hjälper dem i kontakten med myndigheterna, både vad gäller dem själva och Yasia, som fortfarande sitter i karantän.

Hur var det att komma till Sverige med katt?
– Det gick bra, det var inga svårigheter förutom att vi inte hade någon dokumentation till katten eftersom vår lägenhet förstörts. Yasia är fortfarande i karantän, och vi vet inte exakt hur länge till, säger Olha.

Olha har fått ett brev med information om att hon inte får besöka sin katt under karantänstiden, för säkerhets skull. Hon tror att hon kommer få hämta Yasia i juni eller juli. Både hon och dottern längtar till dess.
– Vi är oroliga att Yasia tror att vi övergivit henne. Det gör ont i hjärtat. Vi önskar att hon var här, säger Olha medan ögonen tåras.

Olha hoppas att kriget ska ta slut. Att familjen ska kunna återvända till Ukraina. Men tills dess vill hon lära sig svenska och skaffa sig ett jobb. Och hon hoppas att Lika kan fortsätta sina studier här i Sverige. Fler släktingar har också kommit till Huddinge, Olhas kusin med katt har dykt upp. Den katten ska inte till isoleringen i Skåne utan i stället spendera två veckor i hemisolering i Huddinge.

Ohla och Lika är tacksamma för all hjälp de fått. De känner sig välkomnade till Sverige.
– När man flyr så vet man inte vart man ska ta vägen eller var man ska bo, man bara önskar att det ska vara tyst och tryggt. Jag trodde aldrig att det kunde bli krig i vår tid. På ett ögonblick förändrades livet och plötsligt vet man ingenting. Det är jättesvårt, säger Ohla.

Text & foto Ida Svartveden

Läs mer om djuren som kommit från Ukraina

Myndigheterna söker fler isoleringsplatser för djuren från Ukraina