”Jag ser det som en del av min yrkesroll att anmäla”

Publicerad den 12 oktober, 2022

En aspekt av veterinärbristen uppmärksammas sällan: Det är viktigt att minska efterfrågan på djursjukvård. Ett sätt är att inte föda upp djur med hög risk för sjukdom, skrev flera veterinärer i somras. Jonna Johansson var en av dem.

– Vi veterinärer hjälper varje individ, det är självklart, men de här extremavlade sällskapsdjuren skulle aldrig ha behövt födas in i sitt lidande. Det är ju en olaglig avel och ett brott mot djurskyddslagen. Vårt ansvar som veterinärer handlar om att anmäla de djurägare som vi misstänker bryter mot djurskyddslagen. Vi har en anmälningsplikt, och den plikten är en självklarhet för mig att följa. Vi har inget val, säger Jonna Johansson, som gjorde den första anmälan till länsstyrelsen i fallet som tidningen tidigare refererat i ”Avelsförbud – och strålande utställningsresultat”.

Varje år gör Jonna Johansson några anmälningar, hon vet inte exakt hur många.
– Anmälningarna tas på väldigt stort allvar, både av polis och länsstyrelsen. Jag följer inte upp fallen så jag vet inte vad som händer senare, men jag har varit i tre rättegångar, medverkat i polisförhör, blivit kallad som vittne. Så när man som verksam veterinär väl anmäler negligeras det absolut inte. Det utreds.


Jonna Johansson, veterinär.

All djurhälsopersonal som misstänker brott mot djurskyddslagstiftningen, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående, ska anmäla det till länsstyrelsen, som får utreda om misstanken stämde.
– Vanvårdsärende och våld mot djur är nog självklart för alla att anmäla, men det här långsiktiga arbetet i att anmäla den som genom olaglig avel utsätter djuret för livslångt lidande är inte lika självklart att anmäla.

Hon har aldrig varit konflikträdd och tänker att det inte är personligt.
– Inte mot de jag anmäler, inte mot mig, utan det är sakfrågor i min yrkesverksamhet som jag inte kan välja bort. Jag har inget val. Jag har alltid sett mitt jobb som att jag har en myndighetsutövning. Redan på skolan tyckte jag att det förmedlades ganska tydligt att vi har det ansvaret.

Som student anmälde hon SLU:s Lövsta till länsstyrelsen för misstanke om vanvård/brott mot djurskyddslagen och hade rätt i uppmärksammade brister som åtgärdades under överseende av länsveterinären. En internutredning av händelsen visade senare att flera lärare på veterinärutbildningen som varit på anläggningen med studenterna under perioden inte kände till sin anmälningsplikt som djurhälsopersonal, berättar hon.

– Det blev en bekräftelse på att så länge man har djurens bästa för ögonen måste man agera. Samtidigt fick vi under utbildningen lära oss att det är viktigt att ta hänsyn till andra omständigheter än djurets bästa.

Djurskyddslagens 2 kapitel §11 slår fast att det är förbjudet att utföra sådan avel som kan medföra lidande för avkomman eller föräldradjuret.
– Det är inte olagligt att ha en individ, som har ett lidande, som får adekvat veterinärvård och man gör det man kan för att lindra det, men det är olagligt att avla på individen.

Konflikter med djurägaren, stress, lojalitet till klinikägaren, svåra avvägningar (som att ägaren har ju ändå har kommit in, även om det var försent) kan vara faktorer som hindrar veterinärer att anmäla.
– Det är så mångfacetterat. Som kliniskt verksam veterinär sitter man på flera stolar, framför allt inom smådjursvärlden och tävlingssporten. Du har både patienterna, djuren, de du ska värna om, och du har människorna, ägarna, dina kunder. Om du inte äger kliniken, vilket vi är få som gör, kan det bli ganska stora konflikter med minskad kundnöjdhet. En klinik förlorar ju pengar om uppfödarna väljer att inte göra sina kejsarsnitt på kliniken, inte komma och göra sina valpbesiktningar, inte rekommendera kliniken till sina valpköpare. Jag tror att det ligger en ganska stor ekonomisk aspekt bakom att man tänker sig för innan man anmäler uppfödare.

Rädsla att bli hotad eller uthängd på sociala medier kan vara andra skäl.
– Risken är nog större om man arbetar på en mindre ort där man själv bor. Jag har det lättare som i dag arbetar på många olika ställen i Sverige som konsult och bor någon annanstans.

När Jonna Johansson under sina konsultationer får in en individ med anatomiska avvikelser som ger ett lidande, frågar hon alltid om den är tänkt till avel, om den är kastrerad eller inte. Hon har som standard att föräldradjuret är med på valpbesiktningen.
– Är valpen brakycefal skriver jag på besiktningsprotokollet att den här individen rekommenderas inte till avel. Jag är väldigt noga med det, för jag anser att det är ett förebyggande arbete. Då får också uppfödaren en fingervisning ganska direkt om vad som är acceptabelt och vad som inte är det.

På en arbetsplats förbjöds hon att göra valpbesiktningar av mopsar och franska bulldoggar.
– Det kan bli konflikter och man måste förstå att de inte är personliga, men jag tror att många veterinärer inte ens vågar testa. Därför väljer man att vara passiv i stället för att se det som ett tillfälle att utbilda och upplysa ägaren.

Samtidigt är 8-veckorsbesiktningarna svåra.
– Valparna är inte färdigvuxna, huden är inte färdigvuxen, bettet är inte färdigt. Det är väldigt lite vi kan skriva på 8-veckorsbesiktningarna, och då verkar det som att valparna är utan anmärkningar. Men de har bara inte hunnit få kliniska symptom än. Man ser att föräldradjuret inte är bra, vet att valparna kommer att få problem, men när de är så små är de inte överviktiga än, de motioneras inte än, än så länge har de kanske inga andningsproblem eller stora problem med hud och ögon.

Om hon tänker anmäla någon försöker hon alltid berätta det för djurägaren på något sätt. ”Jag har en skyldighet att anmäla dig, även om jag ser att du förstått nu, så får det här utredas av länsstyrelsen så får vi se var det landar. Det kanske visar sig att allt är bra men jag har en skyldighet att anmäla för det finns en misstanke i det här fallet.”

– Jag upplever att det är bättre att ta det samtalet så att ägaren förstår vad som är fel och förstår att de har ögonen på sig för att rätta till det. Min upplevelse är att många veterinärer inte vill att det ska komma fram att de har anmält, problemet är att anmäler en veterinär anonymt så syns det inte att det är en veterinär som anmält.

Anmälningarna från veterinärer tas på stort allvar.
– Det räcker att mejla journalen till länsstyrelsen och skriva en kort sammanfattning: ”Djuret kom in för det här, jag upplevde det här och misstänker det här”. Det tar fem minuter om man har bra journalföring även på rutinärenden, som vaccinationer.

Ibland förs samtal om anmälningsplikten ute på klinikerna.
– I vissa fall har jag och min arbetsgivare hamnat i ett allvarligt samtal, där jag sagt att jag kan inte välja att inte anmäla för att du förlorar kunder, jag har en skyldighet att anmäla. Det är så här verkligheten ser ut.
– Jag tror att det räcker med att det finns uttalat på arbetsplatsen att om du som veterinär upplever misstanke så ska din journal omedelbart skickas till länsstyrelsen.

Om ärendet går vidare och veterinären kallas till förhör så borde staten ersätta arbetstiden, föreslår hon.
– Jag förstår de klinikägare som inte kan avlöna sina veterinärer för tiden de lägger på förhör eller vittna. Jag har haft tur och fått ersättning från mina arbetsgivare men det är inte självklart. Jordbruksverket borde kunna ge ersättning för den tiden.

Djurskyddslagens 8 kap. 18 § preciserar anmälningsplikten: ”Om den som tillhör djurhälsopersonal enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård i sin yrkesutövning finner anledning att anta att djur inte hålls eller sköts i enlighet med denna lag, föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller de EU-bestämmelser som lagen kompletterar, ska han eller hon anmäla detta till kontrollmyndigheten, om inte bristen är lindrig och rättas till omgående”.

Text & Foto Katarina Hörlin
Valpfotot Istock