Putsforskning. Så kallar professor Per Jensen den forskning som gjorts de senaste åren kring hur välfärden för minkarna i burarna kan förbättras.
– Man är inte i närheten av att se till deras rörelsebehov.
I en riksdagsdebatt 2016 sa Pälsdjursuppfödarnas riksförbunds tidigare ordförande, som blivit riksdagsledamot för Socialdemokraterna, att det var fel att jämföra gårdsmink med vilda djur. Den ”farmade minken har anpassat sig till ett liv i farmmiljö”.
På Svensk Minks Facebooksida finns en film där en mink i bur klappas. Under rubriken Vild eller domesticerad? står: ”Den som hävdar att minken är ett skyggt solitärt djur får gärna förklara det stora intresset från burgranneminken. Den största likheten den vilda minken och gårdsminken har är namnet, i övrigt har de helt skilda behov.”
Vi ringer Per Jensen. Stämmer detta?
– Det är naturligtvis ett galet resonemang. På måndag ska jag föreläsa för våra tredjeårsstudenter och det första jag kommer att ta upp är skillnaden mellan tämjning och domesticering. Det är två helt olika saker, säger Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet.
– Domesticering är en genetisk förändring av en population under lång tid och många generationer. Tämjning har att göra med en inlärningsprocess där man gör djuren mindre rädda för människor. Du kan ha tama djur som är domesticerade, men du kan också ha domesticerade djur som är skygga. Det finns inget samband. Det finns domesticerade djur som inte alls är tama. Ta höns som lever i jättestora flockar och knappt ser människor. De är rädda för människor, men de är lik förbaskat domesticerade, därför att de har förändrats i förhållande till sin ursprungsart.
Så den farmade svenska gårdsminken har inte anpassat sig till ett liv i bur?
– Det finns inget som heter gårdsmink. De har varit i fångenskap så kort tid att det fortfarande är vilda djur vi håller i fångenskap. Sakta men säkert går de mot en domesticering. Det vi säkert vet är att om alla de amerikanska minkar vi håller i fångenskap sätts ut i naturen så konkurrerar de ut de europeiska minkarna överallt. Minkarna i Sverige är samtliga förrymda minkar och klarar sig alldeles utmärkt ute i naturen. Ge dem rätt förutsättningar så beter de sig som sina vilda förfäder: de har kvar alla sina naturliga instinkter.
Minkarna i burarna är större än fria minkar, men inom dem finns behovet av att utöva sina naturliga beteenden kvar?
– Så är det absolut. Vi har gjort väldigt mycket forskning på grisar och där har du en liknande situation. En domesticerad gris väger dubbelt så mycket som ett vildsvin, men släpp ut den i skogen, då blommar vildsvinsinstinkterna ut. Då pratar vi om en art som varit domesticerad i 9 000 år. Till skillnad mot minkens knappt 100 år i fångenskap. Och ge en sugga minsta lilla chans att få bygga bo när hon ska grisa så gör hon det lika intensivt och omständligt som vore hon ett vildsvin. Så det har inte att göra med storlek och utseende, för det kan man förändra ganska enkelt. Beteendet är betydligt svårare att påverka. Då får man verkligen avla systematiskt på just beteende och det har man inte gjort med minkarna.
Efter 9 000 års domesticering har dagens grisar kvar vildsvinsinstinkterna. Mink har hållits av människor i 100 år.
Minkaveln har främst inriktat sig på pälsegenskaper.
– Det finns forskare i Danmark som har jobbat med att försöka avla minkar för ökad tamhet mot människor. Det går att avla fram minkar som har en genetisk benägenhet att lättare låta sig tämjas, men då tappar man pälskvalitetegenskaper, så därför har näringen inte varit så intresserad av det. Den avel som har funnits på mink har huvudsakligen inriktats på pälsegenskaper.
I Jordbruksverkets utvärdering från 2019 uppger Svensk Mink att ”På dagens svenska minkgårdar lever minkarna ett gott liv i enlighet med sin natur och biologi.”
– Det är ju ett ganska magstarkt påstående, säger Per Jensen och fortsätter:
– Men näringen vill inte ta till sig det här. Jag satt i en vetenskaplig kommitté i Bryssel som för mer än tjugo år sedan gick igenom all befintlig forskning som finns om minkar och minknäringen. Vår slutsats var tydlig i den här omfattande vetenskapliga rapporten: minkens mest grundläggande behov är omöjliga att tillfredsställa i den typ av uppfödning som finns. Burhållningen har ändrats något sedan dess, en hylla som de kan ligga på har satts upp, en bolåda de kan krypa in i har lagts in, men man är fortfarande inte i närheten av att se till deras rörelsebehov eller deras behov av vatten.
Per Jensen, professor i etologi.
Putsforskning. Så kallar han den forskning som gjorts de senaste åren kring hur välfärden för minkarna i burarna kan förbättras.
– Förutsättningen som näringen dikterat är att en mink ska hållas i en bur. Vad kan forskarna komma med för att göra deras liv så drägligt som möjligt inom ramen för det? Då pumpar man in lite pengar till forskare som säger ”Jamen, vi kan sätta in en hylla här så ska vi se om vi kan förändra deras beteende på något sätt?” Sedan kan man säga att nu har vi vetenskaplig forskning som visar att om man sätter in en hylla i buren så blir beteendet mer naturligt för minkarna. Men förutsättningarna är helt galna från början.
En mink kan inte få utlopp för sina naturliga beteende i burar med dagens mått.
– Det finns ingen möjlighet. Man kan sätta in hur många små saker som helst i den där buren, det kommer ändå inte att fungera därför att förutsättningarna är fel. Men näringen har satsat pengar och på det sättet har man faktiskt fått forskare som faktiskt hävdar att ja, vi har bedrivit forskning på det här och tittat på hur man ökar djurens välfärd i burarna. Men man har ju inte tagit sig an grundproblemet.
Ett liknande läge gällde värphönsen i bur. Stora medel satsades på att studera deras välfärd i burarna.
– Vi sätter en sittpinne i ena hörnet och en klonötare framtill, så ser vi om hönsen får det bättre. Samtidigt som de inte ens kunde sträcka ut vingarna. Nu har man kommit till sans. Värphönsburarna fasas ut.
Per Jensen anser inte att minknäringen behöver förbjudas. Sätt i stället krav på att minkarnas naturliga beteenden tillgodoses.
– De ska ha markkontakt och rejäla ytor att springa på, i princip pratar vi om inhägnade områden med rinnande vatten, en slags djurparksmiljö. Då kanske vi kommer i närheten av något man kan acceptera från djurskyddssynpunkt och säga att här har minkarna det tillräckligt bra, här kan ni få föda upp dem och ta deras pälsar. Skulle näringen vilja gå med på det: by all means. Då kan de kanske ta betalt för sin minkpäls efter vad det kostar att hålla djuren så.
Just så fasades svensk rävuppfödning ut 2001. Kraven på att rävar skulle kunna gräva och röra sig gjorde det för dyrt.
– Djur som hålls av människor ska ha bra hälsa, bra foder, friskt vatten, vi ska skydda dem mot sjukdomar, men vi ska banne mig också se till att de kan få utlopp för sitt naturliga beteende för det är en oerhört grundläggande aspekt på djurens välfärd. Och det står ju i djurskyddslagen så det behöver vi inte ens argumentera om, säger han och citerar kapitel 2, paragraf 2: ”Djur ska hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att 1. deras välfärd främjas, 2. de kan utföra sådana beteenden som de är starkt motiverade för och som är viktiga för deras välbefinnande (naturligt beteende), och 3. Beteendestörningar förebyggs.”
Inom minknäringen hålls minkar i gallerburar på 90x45x60 cm. En gröt av fiskrens och spannmål läggs på burtaket. Burarna berikas med en boll, pinne eller ett rör. Foto Elsa Frizell
– Det kan ju inte bli tydligare. Minkuppfödarna kan säga vad de vill, men de borde ju uppfylla lagen. Jag kan ha respekt för, även om jag kan vara väldigt kritisk, för att uttrycka det milt, till en person som säger ”Jag är medveten om att det här går emot grundläggande djurskydd, men jag tycker ändå att vi ska ha det för det är värt det.” Den hållningen kan jag ha respekt för. Det jag inte har respekt för är de som försöker konstruera en sanning, ”egentligen har de det ju jättebra de här minkarna, så därför ska vi ha kvar dem i bur”. Man får ju fatta sina beslut på vetenskaplig grund, tycker jag, säger Per Jensen.
Text Katarina Hörlin
Foto iStock, Jonathan Kemper, Unsplash
