Människan är en del av naturen och har länge ingått symbioser med andra arter. Vargarna sökte sig till oss och nu ses hunden som människans bästa vän.
– Det finns inget som hindrar att vi skapar positiva relationer till fiskar. Det är bara att börja! säger filosofen och författaren Jonna Bornemark som under tre somrar har skapat en unik relation till ett mörtstim i sjön vid sin sommarstuga.
När en vän hälsade på i somras noterade hon att när fiskarna hörde att Jonna kom gående på bryggan blev det en väldig fart på stimmet.
– De reagerade på min röst och mina steg. Om de kopplar att nu kommer snart den där roliga växten som det kommer mat ur – jag känner mig som en växt när jag är med dem – då kanske de också kan koppla att när det finns människor på bryggan med spö så finns det risk att någon av oss rycks upp i luften och försvinner. Det skulle inte förvåna mig. De kan ju sin värld. De hot och faror som finns där är fiskarna väldigt observanta på, säger Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola, när vi talas vid en tidig förmiddag i mitten på september.
En som skapar mervärde i mörtarnas miljö – den rollen vill Jonna Bornemark ha.
– Eftersom jag tränar mina hundar och råttor belöningsbaserat, varför inte göra på samma sätt med mörtarna som vi sett varje sommar i sjön? Jag tog reda på vad de åt naturligt, mörtar är karpfiskar så jag köpte karpfoder i en butik.
Hon började direkt vid bryggan.
– Mörtarna simmade runt våra händer och fötter. Efter en sommars träning tyckte de det var okej. I slutet av andra sommaren föredrog de att vi kom ut i vattnet till dem. Jag testade att simma ut för att se hur långt de följde med och det var en trettio meter. Längre bort blev nog för långt ifrån deras trygghetszon.
Belöningsbaserad träning går ut på att erbjuda något som någon annan vill ha, och denne ger tillbaka något man själv vill ha. Ett slags ömsesidig symbios.
– Jag gav dem mat och önskade få en relation.
En relation har hon fått. Hon har tänkt mycket på utrustningens betydelse: om vi möter fiskar med fiskespö och en krok, då är relationen redan organiserad utifrån det. Jonna Bornemarks apparatur var förutom henne själv och fiskmaten en gul flytring.
– Eftersom jag ville ha ut karpmaten i vattnet utan att den smulades sönder la jag den på huvudet. Flytringen hängde jag på för att inte sprattla för mycket. När jag på det sättet hade lite att bjuda på, var stilla och de fått vänja sig vid mig som ett positivt tillskott – då var de väldigt intresserade att komma nära och undersöka. Det blir väldigt mycket kroppskontakt, men jag har som regel att de alltid får komma till mig. Fiskar mår inte så bra av att bli klappade, men om de självmant stryker sig mot mig, då tänker jag att de kan hantera sina egna kroppar. Så det hindrar jag inte!
Kan du urskilja dem som individer?
– Några. Det är en som är störst, någon som har en vit fläck på sig, men det är egentligen stimmet som jag lärt känna och har en sorts relation till. Mörtarna turas om att vara modiga och ta sig närmre. Så bygger de upp relationen tillsammans, tills de alla kan vara nära. Individerna spelar ju roll eftersom det är en individ som vågar ta sig lite närmare, och lite närmare.
Uppfattar du dem som nyfikna?
– Absolut, och framför allt är det djur som letar efter mat och undersöker sin värld. Vi har försökt träna dem så att folk ska kunna bada utan att bli alltför översvämmade av mörtar. Vår gula flytring har varit tecknet, när den finns med då finns mat. Mörtarna får en chans att tänka: ”nu är det en människa här, men utan ring – då finns det ingen mat”. De simmar förstås fram och kikar för människor intresserar dem, fast de simmar snart bort igen. Men när ringen är med då vet de att det blir mat. Det märks tydligt att de lärt sig det. Jag tänker att hela processen är ett lärande.
Lärandeprocessen inbegriper även Jonna och hennes barn.
– Min son ville väldigt gärna ta tag i fiskarna, och blev frustrerad när han inte fick. Men på samma sätt som när man lär barn att inte dra katter i svansen, så lär vi dem att när vi är med mörtar så är det fiskarna som avgör om de vill stanna. Det är en socialiseringsprocess: hur umgås man med er?
Är det något som har förvånat dig i din relation till mörtarna?
– Ja, väldigt mycket. I slutet av första sommaren tänkte jag att nästa sommar får vi väl börja om från början och lära känna varandra igen. Men redan i juni andra sommaren kunde de lika mycket som de kunde nio månader tidigare. De kom ihåg allt! Så vi bara fortsatte. Det är alldeles uppenbart att vi bygger en kultur tillsammans. Det finns ett väldigt tydligt minne och jag tänker mycket ofta på hur det kan se ut om tio år? Mörtar kan bli 25 år. Lärandet sker i stimmet, även om individerna byts ut har de lärt sig av varandra.
Relationsbyggandet påverkar även de andra fiskarna i sjön.
– Den här sommaren kom en abborre och hovrade runt oss. Den var nog inte intresserad av maten, utan av mörtarna, fast lite för liten för att äta upp dem. Ändå så simmade den runt oss. Ibland gömde den sig under oss. Den hade ju inte lärt sig vad jag var för någon, utan hakade bara på mörtarna, och utgick från att det här är något som vi inte behöver vara rädda för.
I slutet av sommaren kom stormen Hans och lämnade översvämningar efter sig.
– Sjön förändrades. Det kom in nors eller siklöja, små silvriga fiskar, som rörde sig på ett helt annat sätt. Jag kan inte se fiskarna i vattnet om inte solen ligger på, utan såg bara hur de rörde sig vid ytan, och det tog ett tag innan jag insåg att de här stimfiskarna är ju inte mörtarna. De var lite kvickare i vändningarna, inte lika tillvanda till mig, men de ville ändå ha samma mat. Det var intressant att notera att jag fått ett kroppsligt minne av hur mörtarna rör sig. Jag får ju ständigt ny erfarenhetsbaserad kunskap om livet i sjön och en relation till dem som lever där.
Är du i sjön varje dag på sommaren?
– Ja, jag kan inte låta bli. Den här sommaren har jag badat trots att det var kallt. Men nu har jag bestämt mig för att köpa en våtdräkt. Man måste ligga hyggligt still för att inte skrämma bort dem.
Häromdagen talade hon om sportfiske – en aktivitet hon inte har någon förståelse för.
– Jag kan förstå att man fiskar för att man behöver mat, och kan, trots allt, inte klandra människor som gör det. Men att kasta i en krok, dra upp en fisk, titta på den och sen släppa ut den: det tycker jag faktiskt är bestialiskt. Alla som fiskar säger ”det är så lugnt och skönt och en naturupplevelse”. Ja, som innebär att du ska dra upp en annan varelse ur dess element, stoppa en krok i deras känsliga munområden och dra. Vad är det för en upplevelse egentligen? Någonstans finns ett begär att få vara nära fiskar. Men varför göra på detta viset? Vi kan ju umgås med fiskarna på ett mycket trevligare sätt, som inte går ut på att göra illa dem.
Tror du att den typen av sportfiske har sitt ursprung i en längtan att vilja vara nära fiskar?
– Ursprunget är den praktik som kommer ur att fånga och äta dem. Fiskat har människor gjort i urminnes tider. Men sedan har detta blivit förvridet nu när vi får mat på annat sätt. Det är som att fiska är den enda praktik vi verkar ha om vi ska vara en del av det här systemet ute i naturen. Men vill vi vara med i naturen då får vi fråga oss vilken del vill vi vara? Vill vi vara ett hot, nu när inte ens rovdjursdriften är det primära utan det primära är att få vara med?
– Vi kan ju välja. Vill vi vara med får vi ha något att bjuda på. Man går ju inte in på en fest med en batong som man slår folk i huvudet med och känner att man är en del av festen – det är inget bra sätt att få vara med, säger Jonna Bornemark och konstaterar samtidigt att ”vi står i den kulturtradition vi står”.
Ibland säger personer till henne: ”Men det förstår du väl att det inte är dig de är intresserade av – de vill ju bara ha maten!” ”Vad gör det? Det är ju jag som kommer med maten, och tillför dem något positivt. Så bygger man ömsesidiga relationer” , svarar hon då.
– Praktiker som förändras, det tar sin tid. Jag gör en variant att hitta en ny. Vi kan odla en nyfikenhet. Det som är så fascinerande med mört är att de finns överallt. I varenda liten insjö. Det är djur som vi har tillgång till, och kan skapa relationer med.
Nu är det höst. Du är åter i Stockholm. Saknar du mörtarna i Dalarna?
– Ja, jag blir genuint glad av att ha dem nära, det är något sinnligt när de kommer nära kroppen. En glädjeskjuts.
Innan hon lämnade dem frågade hon några fisketologer hur hon skulle göra med fodret inför hösten.
– Jag matar ju upp fiskarna under sommaren och blev orolig för att jag kanske skulle störa ekosystemet. Men det tyckte inte de jag pratat med, utan såg det mer som att jag boostar upp ett ekosystem. Dock är det viktigt att tänka på att om man är vid en sjö bara på sommaren måste man trappa ner matgivorna successivt i slutet av sommaren så att fiskarna är vana vid att de själva behöver söka mat till hösten.
Tror du att fler kommer att skapa relationer till fiskar utifrån fiskarnas villkor?
– Ja! Intresset för detta är enormt. Jag var med i radions Naturmorgon i lördags och talade om de mörtar jag mött. Jag föreläser ofta, mörtarna passar in i temat på den bok som jag skriver på just nu och folk är väldigt intresserade. Det finns ett stort undanträngt mörtintresse! Det blir som en aha-upplevelse: Kan man ha DEN relationen? Wow! I det perspektivet blir sportfisket bestialiskt. När det kommer upp en praktik som visar att vi kan göra på ett helt annat sätt utan att skada någon, då infinner sig frågan: Men varför gör vi då så? Det verkar ju vara en helt förvriden mänsklig aktivitet. I vinter kommer ett stort reportage i tidskriften Sveriges Natur om mig och mörtarna. Allt detta är goda nyheter för fiskarna: Vi håller på att upptäcka dem som levande kännande varelser.
En upptäckt som kan få ringar på vattnet.
– Det påverkar hur vi tänker kring alla fiskar; hur vi vill att de ska ha det i fiskuppfödningen, att de måste få bra miljöer i det vilda och kunna bygga livskraftiga stammar. Ju mer vi lär oss om och fascineras av fiskar, ju starkare relation vi får till dem, desto mer kommer vi att bry oss om dem. Jag har fått höra av folk som bor på landet att det var någon som hade en relation med två braxar som han matade och en annan som matade en abborre varje dag. Alla dessa berättelser visar att naturen finns där för oss. Inte för att exploatera och utnyttja, utan för oss att leva i. Vi människor tycker om att ha relationer, vi behöver relationer, vi blir väldigt olyckliga utan relationer. Så, min ursprungsfråga är: Hur kan vi bygga positiva relationer? Hur kan vi ingå ömsesidiga symbioser? Vi är ju en del av den övriga naturen och vi har ingått i symbioser med andra arter genom åren. Vargarna sökte sig ju till oss. Det finns inget som hindrar att vi skapar positiva relationer till fiskar. Det är bara att börja!
Text Katarina Hörlin
Foto iStock, Jakob Brodersen & Malin Hoelstad / SvD / TT.
