De andra. Det är namnet på utställningen som just nu visas på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Fotografen Julia Lindemalm hoppas att besökarna ska se grisarna och de andra djuren med nya ögon.
– De andra handlar om hur vi vill göra uppdelningar och skilja ut vilka som är ”vi” och vilka som är ”de andra”. Där ligger grunden till allt förtryck. Men det handlar också om hur vi kan se speglingen av vårt eget samhälle i hur vi behandlar ”de andra”. Civilisationen kontrasteras emot det vilda, säger Julia Lindemalm.
Du har nu tagit in grisarna, som används i lantbruket, på ett ansett kulturhus. Redan det är en bedrift. Har du hunnit smälta att din utställning nu är uppe och ska pågå till i höst?
– Nej, det kommer ta ett tag. Det har varit ett oerhört intensivt arbete in i det sista. Nu ska jag ta några veckor att vila och reflektera.
Vad betyder det för grisarna och de andra djuren du visar att din utställning nu finns?
– Det betyder att de får ta plats i människors medvetande. Från att ha varit totalt osynliga till att bli sedda. Och att synas i egen rätt, inte som offer utan som subjekt. I utställningen leker jag med skalan så att besökarna är mindre än grisarna i rummet, en sorts maktförskjutning. Min förhoppning är att man ska se grisarna och de andra djuren med lite andra ögon när man varit på utställningen.
Du både dokumenterar grisens fantastiska väsen och visar den brutalitet många av dem tvingas leva under inom den storskaliga djurindustrin. Vilka reaktioner har du fått?
– De bilderna visas i två separata rum i utställningen. I det största rummet med gigantiska fönster ut mot havet visas de bilder och filmer där grisen porträtteras som fri. Där blir de besökare som jag mött upprymda. Där hörs också en hel del skratt. Kontrasten är stor till det andra rummet med grisar i industrin, ett mindre, mörkare rum med få bilder. Det finns ett inbyggt motstånd att gå in där, min son vände i dörröppningen. Kontrasten mellan rummen väcker känslor. Många har ett behov av att prata efteråt.
Hur har det varit att arbeta med utställningen, som både tar upp dina tidigare projekt, Schwein, Zoo World, om djurens tillvaro på olika zoo/djurparker, Katt People och även visar nytt material?
– Det har varit fantastiskt att få sammanställa det jag gjort hittills, att få skapa ett eget universum. Det är nytt för mig att arbeta i så stor skala, med de resurser som Dunkers kulturhus har i form av budget och personal. Till utställningen har jag skapat nya videoverk, filmat både på djurpark och hos grisarna. Det har varit kul att fortsätta utveckla projekten och arbeta med hur ljud och rörlig bild adderar till känslan i stillbilderna.
Har du besökt utställningen igen sedan den öppnade för att lyssna och se hur besökarna tar emot dina verk?
– Jag fick mycket reaktioner på vernissagen och har hört från personalen i efterhand. Den verkar beröra. Men jag har inte varit tillbaka. Nu lever den sitt eget liv.
Vad har varit det svåraste när du arbetat fram den?
– Det svåraste och roligaste med att arbeta fram en så här stor utställning är just skalan. Att det är så många människor involverade samtidigt som jag ska behålla min egen vision. Att alla mina verk ska fungera tillsammans. Att det ständigt dyker upp oförutsedda problem med teknik, budget eller liknande och att snabbt komma på nya lösningar.
Vad var mest inspirerande?
– Jag har fått plocka ihop mitt egna dreamteam att arbeta med. Den finske konstnären Aapo Huhta har varit min curator, poeten Agnes Gerner har skrivit poesi till utställningen, Studio Moss har gjort den grafiska formen och Matilda Lind har klippt filmerna. Att arbeta med kreativa personer som jag beundrar har varit så kul och lyxigt.
Har du hunnit få några reaktioner som förvånat dig?
– Det är intressant att se vad besökarna tar med från utställningen, för vissa är humorn genomgående, andra har blivit så berörda att de fått gå ut och gråta.
De andra pågår till 27 oktober.
Text Katarina Hörlin
Foto Julia Lindemalm & Anna Wahlgren
