Katter förknippas sällan med träning.
– Absolut att man kan träna sin katt! säger Elin Hirsch, fil dr i etologi. Här ger hon sina bästa råd.

– Träning är ju en form av kommunikation där vi lär djuren ett beteende eller en förändring i ett beteende. Många kanske spontant tänker att djurträning bara är att lära djuret tricks, som high five, och även det kan man faktiskt träna katter till. Det handlar bara om att hitta en förstärkare, som motiverar katterna att delta i aktiviteten, någonting som de är villiga att arbeta för. Det kan vara kattgodis, gos, lek eller något liknande. Man får undersöka vad just din katt är villig att arbeta för, säger Elin Hirsch.

Träning sker hela tiden när vi interagerar med djur, även om vi kanske inte alltid är medvetna om det.
– Till exempel om en katt får mat när den jamar i köket så lär den sig av beteendets konsekvens: om jag jamar i köket brukar jag få mat. Då kommer jamandet öka i frekvens i köket eftersom mat är en värdefull resurs, någonting som katten är villig att arbeta för.

Det kan också vara det omvända, katten kan ha lärt sig att vissa saker leder till något den ser som skrämmande.
– Om jag bara tar fram kattburen när vi ska till veterinären och katten upplever veterinärbesök som negativt, då lär vi tyvärr katten att kattburen innebär något stressande. Katten lär sig att koppla samman kattburen med slutresultatet: rädsla hos veterinären. Men det kan vi träna bort, säger Elin Hirsch.

Varför tror du att katt-träning är så pass okänt?
– Två möjliga anledningar: Den ena är att man kanske har en negativ bild av djurträning, att djur sätts i en situation där det bara handlar om att de ska utföra saker för vårt nöje, man inser inte att träning kan vara så mycket mer. Den andra är föreställningen att det inte går att träna katter, ”de är för självständiga” eller ”de är helt ointresserade av interaktioner med oss människor”.

Men, understryker hon, träning kan även syfta till att säkerställa en god djurvälfärd.
– Man erbjuder katten kontroll över situationer genom att låta den aktivt delta, att bygga upp rutiner som gör att den kan hantera sådant som att låta sig vägas och att man successivt tränar katten till att acceptera tandborstning eller medicinering. Här vill jag också lyfta in vikten av miljöträning, som att besöka veterinären, vilket kan vara negativt för en katt om upplevelsen bara omfattat rädsla och smärta och den aldrig erbjudits en möjlighet att belönas eller frivilligt delta i processen.

Vilken form av träning ska man använda?
– Träning som utförs genom positiv förstärkning där djuret belönas! Den erbjuder katten mer kontroll, fler valmöjligheter, och genom träningen kommer relationen med katten att stärkas. Interaktionerna kommer att handla mycket mindre om tvång och mycket mer om ett frivilligt samarbete.

Det låter underbart. Hur gör man?
– När jag studerade var rekommendationen att man skulle börja träna med höns. En höna vill inte vara människor till lags, utan agerar mer krasst: ”Ok, du gav mig mat exakt när jag utförde det här beteendet. Jag gör det igen.” Nu menar jag inte att kattägare behöver ge sig ut och träna på höns, men bilden är bra att ha med sig.
– När man använder sig av positiv förstärkning belönar vi det vi vill se mer av. Och då gäller det att belöna vid rätt tidpunkt. Vi kan använda naturliga förstärkare, såsom mat direkt, eller så kan vi lära djuret genom upprepad koppling att ett klickljud betyder att en belöning kommer. Exakt det du klickar för är det du kommer få se mer av. Så det gäller att tajma, så att djuret vet vilket beteende det belönades för.

Första steget i katt-träning är att hitta det som är förstärkande, det som motiverar katten att delta. Gos? Godis? Lek? Kli? Testa och se.
– Se över miljön och säkerställ att det finns så få distraktioner som möjligt. Sedan sätter du igång och belönar ett beteende.

När det börja sitta behövs en signal. Den som ska starta beteendet.
– Det viktigaste är att signalen, som på engelska kallas cue, är tydlig och likadan vid varje tillfälle så att katten känner igen den. Välj ett ord som du uttalar på samma sätt varje gång. Tränar du inkallning kanske ordet är ”kom”, då vet katten att den här signalen innebär att jag får godis om jag kommer till matte.

Du är specialist i kattens beteende och har levt tillsammans med många katter genom åren. Hur har du tränat dem?
– När jag studerade på SLU tränade jag dem mest för att det var roligt med själva träningsprocessen. Det blev enkla beteenden som high five och sitt. Inkallning tränades in mer omedvetet, de kom när jag kallade, fick belöning och plötsligt kunde de det! På senare år har jag mest tränat mina katter att frivilligt delta i olika hanteringsrutiner, som att bli vägda. Då började jag med att stegvis få katten att frivilligt ställa sig i en liten kartong, som man kan sätta på vågen. Allt tränas in stegvis. En stor del av träningen sedan jag fick barn var att få katterna att acceptera barnen.

Hur gjorde du då?
– Positiv förstärkning! Jag satt med barnet i soffan, kallade in katten och klappade den. Barnet var bara närvarande, men gjorde inget. Jag lärde absolut inte mina katter att acceptera att barnen hanterade dem, utan bara att kunna röra sig i rummet när barnen var där utan att vara rädda. Katter har ofta svårt med barns plötsliga rörelser. Träningen skedde genom att belöna i små steg. Först kastade jag i väg en godis i närheten av oss, sedan närmare och närmare barnet för att till slut kunna klappa katten när barnet är nära.

Vad tänker du kring klickern, är det ett viktigt redskap?
– Den kan fungera jättebra, men det viktiga är ju att man gett klickern ett värde, att ett klick betyder godis. Och att upprätthålla värdet. Slutar du ge godis slutar klickljudet vara förstärkande. Egentligen kan man lika gärna använda sig direkt av godis om man inte vill träna mer avancerade saker där
tajmingen är superviktig för att forma ett beteende, det man kallar Shaping. Det finns mycket skrivet om den sortens träning om man vill lära sig mer. Men det viktigaste för den som vill börja träna är att det ska vara frivilligt, roligt och resultera i någonting så positivt att katten fortsatt är villig att arbeta.

Sist, hur får man katten att gilla att åka till veterinären i transportbur?
– Börja med att kattburen står framme. Lägg godis i rummet, sedan vid och i buren. Försök skapa ett positivt tillstånd kring kattburen. Nästa steg är att katten ska förstå att när du kommer fram till buren får du godis. Sedan blir det: när du går in i buren får du godis, när du sitter i buren får du godis, när du sitter i två sekunder får du godis. Arbeta successivt upp en tolerans för buren. Sedan kommer det viktigaste, som många missar. När katten associerar buren till något positivt måste man fortsätta träna alla de andra stegen: lyfta buren, belöna, bära runt buren i bostaden, belöna, bära ut buren, belöna. Inte sluta träningen när katten frivilligt kommit in i buren, och sedan bara ta den till veterinären. Då kvarstår det negativa slutresultatet. Utan fortsätt träna, fortsätt belöna, ända in i undersökningsrummet. Det bästa är om slutresultatet inte alltid är veterinären, utan kanske något roligt.

Har du något mer tips?
– Jag skulle verkligen vilja slå ett slag för boken The Trainable Cat av John Bradshaw och Sarah Ellis – den är fantastisk tycker jag.

Text Katarina Hörlin Foto Timo Volz, Unsplash, iStock & privat Illustration Pixabay