En del katter vill ha en kattkompis. Men inte alla. Och alla sociala katter passar inte heller ihop. Elin Hirsch, filosofie doktor i tillämpad etologi, manar till försiktighet med generella krav på nya hem. Ta del av hennes stora kunskap här:
Konflikter mellan katter i hemmet återkommer i många studier som en av de vanligaste anledningarna till att en katt lämnas in, eller återlämnas, till ett djurhem efter omplacering. Frågan om katter har behov av en kattkompis eller inte är en av de vanligaste jag får, och även en av frågorna som dök upp under min föreläsning för Djurskyddet Sveriges lokalföreningar på Djurhemsdagarna i oktober.
En fråga som inte har ett enkelt svar, men som vi noga behöver överväga. Framför allt när det kommer till vilka rekommendationer som bör finnas vid omplacering av katter.
Att skaffa katt innebär att ta ett långsiktigt ansvar, att planera inför framtiden och hur individens välfärd ska säkerställas livet igenom. En viktig del i detta är att se till att vi kan erbjuda en lämplig miljö för katten, även när det kommer till den sociala miljön. Men vad innebär en lämplig social miljö för katter? På artnivå och för enskilda individer?
Jag tror att vi först behöver skilja på behov av social kontakt med andra katter och med oss människor. För dessa verkar oberoende av varandra. En katt som är väl socialiserad mot människor behöver inte uppskatta, eller ens tolerera, närvaro av andra katter. Och vice versa. Det vi kan vara säkra på är att för socialiserade katter finns behovet av social kontakt. Men behovet kan vara riktat mot andra katter, människor eller båda. Därför bör vi vara försiktiga med att generalisera sociala förmågor och behov.
Den domesticerade katten är unik ur flera perspektiv, vilket bidrar till ökade krav på oss som ansvarar för eller lever tillsammans med en eller flera katter. Kanske tydligast när det kommer till katters förutsättningar för, och behov av, sociala interaktioner.
Katten härstammar från en ensamlevande territoriell art, den nordafrikanska vildkatten. Varken i dag, eller vid något tillfälle under vår samexistens, har människan fullt ut kontrollerat artens reproduktion och därigenom de egenskaper som förs vidare till kommande generationer. Än i dag pågår ett genetiskt utbyte mellan katter som hålls som sällskapsdjur och de som lever som förvildade. Det innebär bland annat att dagens katt är relativt lik sin anfader. Katter håller fortfarande revir och viktiga beteenden för överlevnad som att jaga och äta sker individuellt. Detsamma ser vi hos katter som lever fritt i kolonier.
Utöver detta förändras katters sociala behov under dess utveckling och det finns en stark individuell komponent. Olika katter har olika förmågor samt behov baserade på genetiska förutsättningar och tidigare erfarenheter. Även om de lever i liknande miljöer.
Tittar vi då på den domesticerade katten som art kan vi se en enorm flexibilitet i social organisation. Katter kan leva helt ensamma eller som del av en stor kattkoloni – och allt däremellan. Detta baseras på individens förutsättningar och hur miljön ser ut, såsom tillgång på föda och revir. Men denna flexibilitet ser vi på artnivå och inte hos enskilda vuxna katter, som ofta är mindre flexibla.
Kattungar däremot är sociala varelser med stort behov av att samspela med framför allt andra kattungar. Detta eftersom det är under social lek, men även andra former av interaktioner, som en kattunge lär sig vara katt. Den lär sig att läsa av andra katters signaler för att hantera framtida konflikter, vilka beteenden som minskar risken för konflikt och exempelvis hur kraftigt ett bett får vara. Detta är avgörande erfarenheter. Inte bara för ett liv med andra katter utan även för interaktioner med oss människor.
Studier av bland annat frilevande kattungar har visat att denna lek, den sociala leken, börjar avta runt 14–15 veckors ålder för att sedan i princip upphöra. Samtidigt visar både laboratoriestudier och studier på mer frilevande katter att social lek påverkas av kattungens beroende av honan. En anpassning från att vara mer beroende av den sociala miljön (honan och kullsyskonen) till att bli en mer självständig individ sker. Den minskade sociala leken sammanfaller därför delvis med tiden då en kattunge blir självständig.
En ytterligare faktor är att katter uppnår sexuell mognad, det vill säga reproduktiv mognad, betydligt tidigare än social mognad, vilken är den tid då en katt uppvisar vuxna sociala beteenden och håller eget revir. Denna sociala mognad verkar infalla runt 3–4 års ålder och kan då skapa konflikter mellan katter som tidigare kommit överens. Kanske till och med levt hela sina liv tillsammans.
Tillsammans med den starka individuella komponenten, och förändringar som kan ske över tid, vill jag mana till försiktighet med generella ”krav” på nya familjer och hem. Individens behov av social kontakt med andra katter, och de förutsättningar som finns i hemmet, behöver vara vägledande. Alla katter vill inte ha en kattkompis. Vissa vill. Men inte heller alla sociala katter passar ihop.
Att ta ställning till eventuella framtida konflikter redan vid omplacering är en viktig del i att minska risken för att konkurrens uppstår som sedan skapar konflikter och slutar med att en av katterna behöver lämna sitt hem. Finns däremot möjlighet att redan från början ha spridda resurser i hemmet – såsom kattlådor, matskålar och viloplatser – och låta katterna välja graden av interaktion kan uppkomst av problem undvikas. Spridda resurser gör att katterna har möjlighet att skapa och hålla ett eget område.
Kanske en ytterligare del av lösningen är att omplacera de kattungar där kullen fungerar socialt lite senare än 12 veckor? Efter 14–15 veckor infaller separationen under perioden när den sociala leken börjat avta och en mer självständig individ vuxit fram, och behovet av social kontakt med andra katter inte är lika starkt. Framför allt bör en senare omplacering ske i de fall då det nya hemmet enbart har förutsättningar att hålla en katt eller inte kan skapa separata områden så att katterna kan undvika varandra. Att separera senare verkar även skydda mot uppkomst av vissa oönskade beteenden som aggression riktad mot människor.
För syftet med rekommendationer vid omplacering bör ju vara att utifrån individen och hemmet skapa de bästa förutsättningarna inte bara för den omplacerade katten, utan även befintliga familjemedlemmar, så att alla kan få ett gott liv tillsammans i ett för alltid hem.
Text Elin Hirsch
Foto Linda Bing, iStock & Chris Abney, Unsplash.
