Distriktsveterinären Jessica Olsson var med i prisgruppen som gjorde förarbetet till den modell Distriktsveterinärerna i dag har för sin transparenta prislista. Här delar hon med sig av sina erfarenheter av kostnader, djurägarmöten och varför prisfrågorna kan vara så svåra att diskutera.
Faktorer som påverkar den totala kostnaden för besöket
”Våra prisuppgifter är generella och därför kan djurets specifika situation eller problem påverka kostnaden. Om du till exempel besöker oss akut och ditt djur har en komplicerad eller oklar sjukdomsbild, är det svårt för oss att i förväg kunna lämna en exakt prisuppgift.
Ha gärna en dialog med behandlande veterinär om vilka alternativ för behandling som finns och vilka fördelar och nackdelar de innebär. Sedan kan ni i samförstånd komma fram till vilket alternativ som passar både ditt djur och din plånbok.
Tyvärr går det inte att förutsäga eller planera allt och ibland uppstår det komplikationer. Det är heller inte alltid möjligt att ställa en diagnos, och även om vi provar olika behandlingar är det inte säkert att djuret går att bota. Detta innebär inte att du inte behöver betala för besöket och behandlingen. Du betalar alltid för de åtgärder som är utförda.”
Så står det på Distriktsveterinärernas, DV:s, hemsida. Prislistan uppdaterades den 28 november och tar upp alla tänkbara åtgärder från A, abortering och analsäckstömning, till Ö, öron och övrig terapi. Den har länge lyfts fram som ett ideal för sin transparens.
– De två stora privata kedjorna visar bara upp priset för profylaktisk, förebyggande, behandling av friska djur. Det intressanta är ju vilka kostnader det rör sig om när djuren är sjuka, det är där priserna drar i väg, sa Olivia Schell, som grundat prisjämförelsesajten VetPris under en debatt i Almedalen i somras.
2023 sjösatte DV sin prislista.
– Till skillnad från andra veterinära aktörer publicerar vi nu inte bara priser för vaccination och andra standardtjänster, utan samtliga priser och för samtliga djurslag. Vårt mål är att det ska vara enkelt att få svar på vad det kostar, sa Hillevi Lindström, chef för Distriktsveterinärerna, när listan lanserades.
Alla behandlingsåtgärder för hund, katt, kanin, häst och djur som hålls inom lantbruket för livsmedelsproduktion listas med prisuppgifter och tilläggsförklaringar om vad som kan inträffa så att priset blir högre. Veterinären Jessica Olsson, anställd hos DV i Falköping, var med och arbetade fram grunden till listan.
– Jag har alltid haft en dragning till prissättning! säger hon när vi hörs på telefon.
– Det är intressant och har bäring på ganska mycket. Förutom att vi veterinärer måste dra in pengar och djurägaren innan besöket ska veta vad det kommer att kosta, så handlar det om att priset måste vara skäligt. Vi ska inte ta mer betalt än vad som är rimligt.
2016 kom hon med i organisationens prisgrupp som arbetar med prissättning inom DV. Det var den gruppen som gjorde förarbetet till dagens prismodell. Målet var bland annat ökad tydlighet för djurägarna. Anledningen till att Jessica gick med i prisgruppen för åtta år sedan var att hon vid den tiden tyckte att veterinärerna ibland hade för lite fokus på djurägarna.
– Det kunde finnas ett lite ensidigt resonemang ”de får väl betala vad det kostar” från organisationens sida. Ibland ledde det till klagomål men kunde också göra att djurägarna vände sig till en annan aktör. Även om priset kanske inte var fel så tycker jag att det var ett tråkigt sätt att förhålla sig till djurägarna.
Under omvärldsspaningarna landade prisgruppen i att prisnivån består av två delar: dels vad besöket faktiskt kostar, dels hur priserna paketeras, alltså vad som ingår. Som återbesök, ska de ingå eller ej? I dag finns olika modeller.
Distriktsveterinärerna har samma priser i hela landet.
– Det är enkelt, rakt och transparent. Men konkurrensen är väldigt olika i Västerbottens inland jämfört med Stockholm.
Dessutom finns olika typer av djurägare i olika delar av landet.
– Skillnaderna mellan lantbrukets djur och sällskapsdjur är ju konstant oberoende av geografi. Men det kan ändå vara stor skillnad mellan vad en djurägare som har en raskatt i stan gör om katten blir sjuk jämfört med en bonde som har åtta katter i stallet. Händer något allvarligare med stallkatterna avlivas de oftast.
Fast en helg ringdes hon ut till ett stall där en kattunge hade klämts. Med jourtaxan landade priset för den smärtstillande behandlingen på flera tusen kronor.
– Det är dyrt på helger, det måste det få vara eftersom det kostar så mycket att ha bemanning dygnet runt.
Informationsflödet i samhället är stort. Det är svårt att få ut information om priser som både är tillräckligt koncentrerad för att det ska gå att ta till sig och tillräckligt omfattande för att visa varför kostnaderna kan skilja sig åt.
– Men jag tycker att DV fått till en ganska bra genomgång. Vi berättar att det alltid kan tillkomma oförutsedda kostnader utifrån hur skadan är, det låter som en klyscha; men varje fall är unikt.
Många djurägare upplever att vissa veterinärer i dag föreslår undersökningar, provtagningar och återbesök som inte är nödvändiga för djurets behandling, utan har en känsla av att det görs för att kunna debitera mer och dra in pengar till koncernen.
– Jag har svårt att se att veterinärer över lag skulle göra detta i syfte att få in pengar. I stället kanske man gör det för djurens skull och i någon grad för sin egen, för att känna att man inte har missat något. Men man kan aldrig vara helt säker på att exakt allt är undersökt när man håller på med biologi – det blir alltid en avvägning hur många undersökningar man kan göra.
Det som upplevs vara onödigt är nog oftare ett uttryck för veterinärens rädsla att missa något och en hög ambitionsnivå, tror hon.
– Nu har jag inte arbetat på de stora privata djursjukhusen, men på Distriktsveterinärerna tar vi inte emot onödiga återbesök. En del behandlingar måste följas upp.
Ett klassiskt exempel är hundar som står på smärtlindrande eftersom de har ont i lederna. De kallas till återbesök varje år.
– Som djurägare kan man kanske tänka ”varför ska vi dit en gång om året, min hund har fått bra smärtlindring och allt går bra?” Men som veterinär vill man inte råka se att hunden knappt kan gå om man möter dem på stan några år senare. Många djurägare söker direkt veterinärvård om ens hund blir sämre, men alla gör inte det och ingen vill vara den veterinären som skrev ut mer läkemedel utan att ha sett hunden om det senare visar sig att den blivit mycket sämre och kanske skulle behövt annan behandling eller till och med borde avlivas, säger Jessica Olsson.
Distriktsveterinärerna är statligt anställda. Jordbruksverket är arbetsgivaren och det finns ett 60-tal mottagningar i Sverige. Uppdraget att ha veterinärbemanning dygnet runt året om har inte kunnat hållas på alla orter de senaste åren på grund av veterinärbristen.
– Jour och beredskap är alltid en förlustverksamhet. Det ska bemannas även när det inte händer något och man måste ha resurser tillgängliga. Den förlusten kan vi inte bara sätta på priserna under beredskapen utan måste fördela på alla priser. Därför är kostnaden för Distriktsveterinärerna och andra aktörer med dygnet runt-verksamhet ofta något högre generellt, säger Jessica Olsson och fortsätter:
– Många tror att fallen på kvällar, helgar och nätter är en guldgruva, men det är det inte. Man kan tycka att när jag åker ut och behandlar en kolikhäst mitt i natten och det kostar över 10 000 kronor att det är mycket betalt, men prova att ring en låssmed mitt i natten så kan du se vad de tar betalt. De har ändå bara en liten skåpbil och en ettårig utbildning. Veterinärvård på obekväm arbetstid är inte dyrt!
För några år sedan hade hon en diskussion med en lantbrukare, efter att hon varit där och hjälpt en av hans kor med en kalvning av en dödfödd kalv. Fakturan landade på 6 000 kronor.
– Han sa att ”nästa gång ringer jag inte. Det är för mycket pengar i förhållande till vad djuren är värda”. Men det stämmer inte. Tack vare att förlossningen lyckades kunde kon senare gå till slakt och inbringa kanske 15 000 kronor istället för att avlivas och generera en kostnad för destruktion. Att hon överlevde var ekonomiskt en vinst även när fakturan var betald, säger Jessica Olsson.
Men, fortsätter hon, det är upp till djurägaren att avgöra om han/hon vill ge djuret behandling eller avliva, ”oavsett val, så kan inte veterinärer sponsra människors djurhållning”.
– Jag tycker att vissa saker vi gör på obekväm arbetstid är alldeles för billigt. Vill folk ha hundar, katter och hästar får de betala vad det kostar, men för lantbrukets djur kan vi inte ligga mycket högre för då avlivar de sina djur. Där finns det en konflikt.
Frågan om just lantbruksdjurens veterinärpriser har inte kommit upp lika mycket i den allmänna debatten.
– Det är alltid känsligt, för det finns en felaktig bild av att bönderna bara vill tjäna pengar. Men det vill de inte bara. De måste ju däremot tjäna pengar på produktionen, vad ska de annars försörja sig på? Många ser inte alls bara till pengarna, vi har bönder som kan ringa mitt i natten för att de är oroliga för sina djur.
Vad tänker du om framtiden vad gäller veterinärpriserna?
– Marknaden får råda, staten ska absolut inte gå in och styra priserna, då blir det rena sovjettiden. Möjligtvis om djurägarna när de har tid kan fråga runt hos olika kliniker vad de tänker göra om deras djur ska få en viss behandling, och om allt är nödvändigt. Som djurägare är det svårt att sätta prislapp på sitt djur, det går ju inte. Känslomässigt vill de flesta kunna göra allt alltid för den. Det är ju mänskligt men kanske inte rimligt alla gånger.
För flera år sedan pratade Jessica i egenskap av veterinär på en valpträff. Åhörarna satt med sina valpar i knäna.
– Jag tog upp sådant som är bra att tänka på, som att om ens hund blir allvarligt skadad, kanske påkörd, då kostar det jättemycket att först operera och sedan rehabilitera. Du kommer inte att ha en vecka på dig att fundera, du kommer att ha en kvart på dig att fatta beslutet. Det är det som är så jobbigt, man kan inte göra det ”lite”. Antingen sätter man in behandling och då gör man allt. Eller låter man bli. Det är stora beslut. Det kommer alltid att komma som en chock om ens djur blir allvarligt skadat eller sjukt, men har man inte ens närmat sig tanken innan, har man ännu längre väg att gå när det händer.
– Jag kände när jag stod där framme och såg alla dessa valpar, de yngsta var fem månader och alla hade somnat i sina ägares knä, att det var hemskt att säga att ”om den blir påkörd har du tänkt efter om du vill behandla eller avliva den”. Det är ju verkligen inte vad man vill tänka på. Men det händer ju. Och man måste vara förberedd. Annars blir veterinären nästan den onde som vill hasta fram ett snabbt beslut. Men man behöver ett snabbt beslut av medicinska skäl för att kunna sätta igång med intensiv behandling. Annars så gör man ingenting.
Hon brukar säga att dyrt inte är samma sak som att något kostar mycket pengar.
– Jag har varit med om behandlingar som kostat 50 000 kronor där ägarna varit jättenöjda för de fick med sig en frisk hund hem. För andra är 450 kronor för en vaccination för mycket. Det handlar inte bara om vad det kostar, utan det är en upplevelse också. Det tycker jag att man måste ha respekt för, till en viss gräns.
Vissa djurägare har orimliga förväntningar, både inför vad det ska kosta och inför veterinärernas yrke.
– De kan ha inställningen ”men ni älskar väl djur?” Ja, det gör vi men vi älskar ju också som alla andra att få betalt för vårt jobb. I det finns ingen konflikt. Vi kan inte efterskänka kostnader för vården bara för att vi älskar djur.
Blir kostnadskritiken en ytterligare börda i ett redan krävande yrke?
– I en del fall kan det kännas trist. En gång kom det i samband med att jag ryckte ut på kvällen till en häst med foderstrupsförstoppning. Vi har stor konkurrens i den här delen av landet, här är flera privata veterinärer som inte är tillgängliga på jourtid, vilket vi är. Det är så veterinärbranschen fungerar i Sverige, så veterinärerna gör inget fel. Men det är ett faktum att många djurägare inte har oss som sitt förstahandsval, utan ringer när de inte har något annat alternativ.
Just foderstrupsförstoppningar, att fodret stoppas upp i strupen om hästen ätit för fort eller om fodret varit för torrt och svällt upp i strupen i mötet med saliven, är inte livshotande akut men måste åtgärdas samma kväll.
– Jag var på plats inom en kvart och hann inte ens börja undersökningen innan ägaren sa ”Ah, så blir det så himla dyrt”. Ja, det blir det ju eftersom det är kväll och beredskapspåslag, tänker man då. Jag förstår djurägaren, men man behöver ju inte inleda med hur dyrt det är, särskilt inte när den vanliga veterinären inte kan och i stället är jag snabbt på plats och löser problemet. Det sätter inte en så trevlig stämning.
Ibland tar djurägarna upp att andra aktörer tar mycket mindre för samma behandling.
”Jamen, varför söker du inte hjälp hos dem?”
”De har inte öppet på helgerna!”
– Det är inte jätteofta det händer, och man tar åt sig olika mycket. Nu har jag varit veterinär ett tag så jag kan hantera det. Men jag tror att väldigt mycket av kritiken framförs ju i andra forum, på sociala medier. Det är inte så ofta ändå man får den direkt mot sig.
Vad tycker du om debatten som pågått de senast åren om veterinärpriserna?
– Det är bra att det finns en debatt så länge den är konstruktiv. Distriktsveterinärerna har försökt gå i bräschen för att vara transparanta i prissättningen. Sedan är det väldigt svårt att jämföra fall.
Ibland kommer det upp jämförelser: på den här kliniken kostade den här skadan 7 000 kronor att behandla och på den där 39 000 kronor.
– Då måste man ju vara medveten om att det kanske inte var exakt samma fall, vid samma tid på dygnet eller att djuret reagerade på exakt samma sätt. Nu är jag van vid att arbeta ute med stora djur, och då blir det av naturliga skäl så att man inte kan göra allt. På kor, till exempel, måste kostnaderna ju betalas tillbaka – annars gör djurägaren ingen behandling. Så är den krassa verkligheten och det fostrar en nog att tänka på ett lite annat sätt när det gäller hundar och katter också, säger Jessica Olsson.
Hur då?
– Jag kan tycka att man ibland lägger sig på en väl ambitiös nivå på smådjur och häst. Det är inget fel i att vara ambitiös, men det är inte nödvändigt att göra allt alltid. Det behöver inte innebära låg standard att inte ta vartenda litet prov eller diagnostik som skulle kunna tas. För det blir ju kostsamt, men kanske inte förändrar så mycket i slutändan ändå.
Veterinärer är också snabbare på att ta vissa typer av prover på djur, som läkare inom humanvården aldrig slentrianmässigt tar på sina patienter.
– Vi tar till exempel alltid en odling vid misstänkt urinvägsinfektion, det är så det anses att vi ska göra. Det skulle man aldrig göra på en människa vid ett förstagångsfall. Jag säger inte att läkarna gör rätt och vi gör fel, men det kan lätt bli slentrianprovtagningar och då rinner tusenlapparna i väg. Man kan behöva tänka över det. Det är samtidigt en avvägning för att till exempel inte sätta in antibiotika i onödan.
Och framför allt se till att man gör allting i dialog med djurägaren.
– Det är ju ändå deras djur.
Men det är en balansgång.
– Vi kan samtidigt inte låta djurägaren bestämma helt. Vissa undersökningar måste göras, annars kommer vi kanske inte vidare.
Kunden har inte alltid rätt, men inflytande måste de ha, betonar hon.
– Framför allt när det är en dålig prognos. Då är det inte så kul att utreda för 25 000 kronor och sedan avliva. Om man tror att det är dit det barkar så kan det vara bättre att tidigt leda in på att öppna upp för djurägaren att ta det beslutet.
Här kan djurägare ha väldigt olika inställningar.
– För många kan det vara svårt att ta in att läget är så allvarligt. En del vill inte inse det. För vissa är det verkligen så att pengarna spelar ingen roll och då är det kanske bäst att de får lägga ner en massa resurser och verkligen känna att de gjort precis allt, medan det för andra kan röra sig om alla deras besparingar och får de då ändå bara kopplet med sig hem så var det kanske inte värt det.
Hon anser att veterinärkåren behöver bli bättre på att våga prata om kostnader.
– Men det är känsligt. För indirekt handlar det om ditt eget värde som veterinär, även om det inte bara är löner som ska bekostas av priset för behandlingen, så är det inte så roligt att få höra att man inte är värd det pris vi tar. Dessutom handlar det om djurägarens ekonomi. Att inte ha råd kan väcka skam och förtvivlad frustration.
– I kölvattnet av debatten de senaste åren läser man ibland om djurägare som berättar att veterinären sagt att alla dessa undersökningar var nödvändiga och sedan gick de till en annan veterinär och det visade sig att det inte alls var nödvändigt. Båda kan ju ha lite rätt.
Hur då?
– Det finns ju gammeldags metoder som oftast gick bra förr och ofta gör det nu med. Men så kommer det en gång när det inte gör det och då är det inte så kul att veta att man hade kunnat göra på ett annat sätt. Samtidigt är det inte så att det är antingen eller. Nivån på vården har ju höjts gradvis, inte för att hälften av patienterna dog med den gamla metoden, men har man kanske höjt överlevnaden från att 96 av 100 till 98 av 100 klarar sig så är det ett bra resultat utifrån djurlidande. Man kan naturligtvis inte resonera som så att ”det viktigaste är att det blir billigt, det spelar ingen roll hur det blir för djuret”, men ibland är det faktiskt en ekonomisk fråga och då tycker jag att man ska våga vara lite pragmatisk i vad som har funkat innan, säger Jessica Olsson.
Text Katarina Hörlin
Foto Privat och Emily Star, Unsplash.
