Drömmen om ett katthem lever hos Djurskyddet Landskrona. Till dess den går i uppfyllelse är och förblir jourhemmen den bärande delen av verksamheten.
– Låter jag inte en katt gå så kan jag inte hjälpa en ny, men jag gråter ofta när vissa flyttar, säger Boel Olsson som varit jourhem i över två decennier.
Två katter är snabbt framme och sniffar på mina ben när Boel Olsson, ordförande i Djurskyddet Landskrona, öppnar dörren till sin och maken Henriks trerummare. I vardagsrummet ligger en äldre katt i en korg och betraktar en ung honkatt som jagar en liten boll på golvet. I 22 år har Boel varit jourhem åt otaliga katter. Föreningen har inget katthem.
– Vår dröm är att skaffa ett katthem, men det är en penga- och volontärsfråga. Vi har 14 jourhem varav tre är tillfälliga, men antalet varierar.
Föreningen har funnits sedan 1950-talet och har cirka 100 medlemmar. Förutom jourhemmen har föreningen även fyra andra volontärer som bland annat hjälper till vid olika evenemang och hämtar upphittade katter.
– Vi försöker ha med dem på så mycket som de vill och kan.
Djurskyddet Landskrona fokuserar på hemlösa katter, vilka Boel menar att det finns fler av i södra Sverige än i övriga landet.
– I Skåne kan en katthona föda tre kullar per år. Vi börjar få nödrop om dräktiga honor redan i januari och februari eftersom det sällan är minusgrader här. Dessutom klarar sig katterna längre tid ute här. Det finns många lantbruk och gårdar med mycket halm, skydd och värme.
Det är nästan alltid brist på jourhem. Titt som tätt får föreningen transportera djur till katthem norrut. Lagarna om obligatorisk id-märkning och registrering från 2023, samt förbudet att låta katter föröka sig okontrollerat från 2020, har dock haft viss effekt. I staden har kattkolonierna försvunnit. Nödropen rör katter som har dumpats eller kommit ut av misstag.
– Jag tycker att allmänheten har blivit bättre påläst och mer uppmärksam när det dyker upp katter. Framför allt i tätbebyggda områden, men även utanför stan.
Hon önskar dock att myndigheterna blev bättre på att kontrollera att lagarna efterlevs. Det finns fortfarande gårdar på landsbygden där katter förökar sig okontrollerat, även om de blir färre.
– Ägarna har upptäckt att kastrerade katter mår bättre. De lämnar inte gården, vilket okastrerade katter gör under parningstiden. Då har man ingen som jagar möss och råttor på gården.
Boel ser flera fördelar med jourhem. Katterna blir vana vid rutiner och ljud i ett vanligt hem. Föreningen får även ett hum om vad för typ av boende som passar deras personligheter bäst.
– Jag tror att det är lättare att läsa av katternas behov i ett jourhem. Om de vill gå ut på balkongen eller står och skriker vid dörren så vill de kanske ha tillgång till utevistelse.
Nackdelen är att det är jobbigare att köra sand, foder och annat till jourhemmen. På ett katthem har man allt i samma hus. Jourhemmen hittas bland annat genom efterlysningar på sociala medier, men oftast genom att personer själva kontaktar föreningen och undrar hur de kan hjälpa till. Det kan vara någon som inte har möjlighet att äga en egen katt.
– Eller personer som tidigare har adopterat från oss och som vet hur vi jobbar.
Innan ett jourhem godkänns gör föreningen hembesök. Ibland blir det nobben.
– Till exempel om de har egna katter som inte är vaccinerade kan vi inte komma dit med en katt som kanske bär på en smitta.
Det krävs även att balkonger är inhägnade och att katterna inte kan ta sig ut genom fönstren.
– Och det måste finnas karantänmöjligheter. Man kan ha det i köket, som vi har här. Det är lättstädat och man kan stänga dörren. Det är även ett rum som man är ganska mycket i, säger Boel Olsson.
Finns det inte risk att en sjuk katt i köket sprider smittan vidare till maten?
– Jag har aldrig varit med om att de spridit smitta till mat. Det är oftast olika ohyra som de har.
För tillfället bor sju katter i lägenheten.
– Vi jobbar ideellt och har vanliga jobb vid sidan om, men man måste ha tid för katterna.
Vissa kräver ganska mycket, framför allt i början. Ett jourhem är ingen förvaring och det handlar inte bara om att ge mat och rensa lådan. Det ska trixas ihop med avmaskningar, veterinärbesök och vissa måste medicineras eller socialiseras, säger Boel.
Hur hittar du tid?
– Klockan ringer tidigt på morgonen och så får man ta på sig de snabba skorna.
Det finns ingen manual över exakt hur man ska bete sig med nyinflyttade katter.
– De har olika personligheter. Vissa behöver vara ifred, med andra är det tvärtom. Det går inte att ge generella tips, förutom att de ska ha lugn och ro i början.
Katter som har dumpats ute är ofta slutkörda när de kommer till jourhemmen.
– Då sover de onormalt mycket. De äter, sover och går på lådan. De leker inte och är inte nyfikna på omgivningen.
Katter avbryter ständigt samtalet. Boel får torka upp kattspyor och hindra katter från att krafsa i blomkrukor. En del är kelsjuka. Tiden de stannar i jourhemmen varierar.
– Är katten tam och vaccinerad så är den redo att adopteras direkt, men om det är en sjuk katt så kan det ta flera månader innan den blir frisk och kan adopteras.
Inte så sällan adopterar jourhemmet en katt.
– Då har man hittat ett jättebra hem till katten, men man har också förlorat ett jourhem.
Boel har inga egna djur, men fäster sig ofta vid katterna. Hon minns speciellt en kattunge som hon var nära att adoptera.
– Den gick rakt in i hjärtat på mig. Jag vet inte vad som var så speciellt med den – det vet man oftast inte. Det bara blir någonting.
Boels inställning är ”jag passar katterna åt Djurskyddet – de är inte mina”.
– Låter jag inte en katt gå så kan jag inte hjälpa en ny, men jag gråter ofta när vissa flyttar. Samtidigt är det fantastiskt när de får ett bra hem. Den känslan överväger sorgen, säger hon.
Hankatten Plopp kommer inlunkande i rummet.
– Här kommer en herre som inte tycker om andra katter. Han skulle aldrig må bra av att bo här, men han ska flytta till ett pensionärspar på måndag. Det blir det perfekta hemmet för honom. Därför blir det inte jobbigt när han flyttar.
Den vanligaste adoptören har redan en katt.
– Det är även den svåraste typen av adoptörer. Då ska man skicka dit en katt som passar både med människorna och katten som redan bor där.
För att ”pricka rätt” får potentiella adoptörer göra en intresseanmälan som följs upp av telefonintervjuer och hembesök. I de fall som någon nekas adoption beror det på att han eller hon har uppgett felaktig information om boendesituationen eller haft bristfällig telefonkontakt. Efter godkänd adoption görs uppföljande hembesök.
Föreningen har åtta styrelsemedlemmar. Boel har varit ordförande i två år, något som tar mycket tid i anspråk.
– Men vi har en bra arbetsfördelning. Jag behöver inte ta så mycket av det administrativa. Det är inte min grej. Det är två andra som tar det mesta av det. Då kan jag göra det som jag är bäst på, det vill säga fånga katter, informera och finnas till hands.
Vad är roligast med att vara ordförande?
– Att få jobba med det som jag brinner för.
Vad är jobbigast?
– Att nå ut med information till alla om vårt arbete. Och så är det ständig jakt på pengar, jourhem och volontärer. Vi jobbar långsiktigt och ständigt med att få in pengar genom att söka fonder och ha lotterier.
Hur orkar du?
– Ibland tänker jag ”Varför gör jag detta? Jag bränner ju ut mig själv”, men jag får energi av att se när katterna återhämtar sig, hamnar i rätt hem och får det bra.
Boel tittar kärleksfullt på katten Plopp. När han hittades för några veckor sedan var han underviktig och utmattad.
– Han är fortfarande trött, men har börjat tappa sin gamla päls och fått lyster i den nya. Att se denna
förändring – och att vi räddar liv – det är belöningen. Eller till jul när adoptörer skickar bilder och skriver ”tack för att vi fick adoptera denna fantastiska katt och för att ni finns”. Det gör att man orkar.
Text & foto Bengt Sigvardsson
