TEMA. Möt Karin Gabrielson Morton, sakkunnig på Forska utan djurförsök, i ett samtal om alternativa metoder och att ta sitt ansvar som djurskyddsrepresentant.
I Sverige gör sju nämnder en etisk prövning av alla djurförsök. Karin Gabrielson Morton var ledamot i två av Stockholms regionala djurförsöksetiska nämnder under flera år. Första gången i slutet av 1980-talet.
– Vi hade möten på Huddinge sjukhus. Varje gång körde jag vilse på Huddingevägen efteråt. Jag mådde så dåligt. Hade tagit beslut som ledde till tusentals djurs lidande. Hur många har jag räddat jämfört med hur många jag sänt till döden?
Besluten gällde alla djurförsök i regionen som utfördes på levande däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar. Hennes och de övriga tretton ledamöternas uppgift var att pröva så att ”värdet av försöket var större än det lidande djuren kan utsättas för, och att det inte finns något tillräckligt bra alternativ till att använda djur”, som föreskrifterna säger.
– Även om jag ifrågasatte flera försök, så medverkade jag ändå till att godkänna att djur utsattes. Det var… svårt. Minst sagt. Samtidigt måste vi ha personer med djurskyddsbakgrund i nämnderna. Vi får ta vårt ansvar, men det är uppdrag som kostar mycket.
Fast mycket har hänt, betonar Karin.
– Många av de djurförsök som gjordes då har ersatts av djurfria metoder. Det gäller framför allt läkemedelsindustrins djurtester. Vi bedömde mängder av ansökningar från AstraZeneca om att få göra djurförsök vilka idag ersatts av tester på celler och modeller i datorer som visar olika läkemedelsmolekylers effekter på målceller i människan.
När vi ses på Karin G Mortons kontor hos stiftelsen Forska utan djurförsök har hon precis utnämnts till ledamot i Centrala djurförsöksetiska nämnden i tre år. Hon är stolt över förtroendet. Den centrala nämnden ska både pröva forskares överklagande av de regionala nämndernas beslut och utvärdera de försök med högsta svårhetsgrad, som redan har gjorts på djur.
– Risken är att vi får svårt att ställa de riktiga frågorna; det är forskaren som ska göra bedömningarna av vad som är uttryck för smärta hos djuren. Om forskaren inte
vet vad han/hon ska titta efter så blir det inget noterat. Vi måste slipa verktygen och förfina instrumenten.
Centrala djurförsöksetiska nämnden består av ordförande, vice ordförande, sex ledamöter och sex suppleanter. Djurskyddsperspektivet representeras idag av Karin G Morton och Roger Pettersson, från World Animal Protection Sverige. Karins engagemang började när hon skulle göra sitt specialarbete i gymnasiet. Villrådig visste hon inte vad hon skulle skriva om. En kompis syster sa: ”Skriv om djurförsök.”
– Jag skrev. Jag läste på och jag skrev ännu mer. Jag höll på i tre lektioner med min redovisning, jag var så upprörd över en statlig utredning som visade att djurförsöksnämndernas arbete fungerade bra. De tillfrågade var djurförsöksnämndernas ledamöter! Majoritetens svar gällde. Det fanns ingen objektiv granskning, ingen som utgick från djurens välfärd. Ju mer jag undersökte desto mer upprörd blev jag. Min lärare fick stoppa mig när jag föreläst i tre timmar. Andra lektioner väntade.
Karin slutade föreläsa, men fortsatte arbetet i ”Nordiska samfundets stiftelse för vetenskaplig forskning utan djurförsök”. Idag är hon sakkunnig för samma stiftelse, med det nya kortare namnet Forska utan djurförsök. En tillsynes liten organisation med en heltidsanställd och två deltidsanställda, men med stor kapacitet att påverka. I fjol delade stiftelsen ut två miljoner kronor i anslag till projekt om forskning utan djurförsök.
– Flera unga forskare idag vill inte använda sig av djurförsök. Mycket forskning görs idag med alternativa modeller. De ger dessutom betydligt mer korrekta resultat än djurförsök. Ta Gunnar Cedersund vid institutionen för klinisk och experimentell medicin på Linköpings universitet. I fjol fick han Forska utan djurförsöks pris ”Nytänkaren” för sitt arbete att hitta matematiska modeller för att utveckla forskningen inom typ 2 Diabetes. Det går framåt, och det måste göra det. Utvecklingen har för länge sedan kommit ikapp djurförsöken, säger Karin Gabrielson Morton.
Det går inte längre att använda sig av djurens organ för att komma vidare, är hennes erfarenhet. Sjukdomsmodellerna har alldeles för stora felkällor.
– Inte bara från djur till djur, det blir också missledande resultat när vi ska överföra dem från djur till människa. Antalet djur som används i djurförsök har blivit färre i Sverige, samtidigt har antalet genmodifierade djur blivit fler. Möss avlas fram med olika gendefekter för att de ska utveckla olika former av sjukdomar, som cancer och diabetes. Många av försöken kan ha skett i onödan, enligt Karin G Morton.
– När det gäller djur som sjukdomsmodeller finns exempel på blivande läkemedel, som gett goda resultat i tester på djurmodellen av sjukdomen, men där samma preparat saknar effekt på människor i humanstudier. Det finns absolut skäl att fråga om tilltron till forskning på råttor och möss är för stor, säger hon. 90 procent av de läkemedel som kliniskt prövats på människa, dras tillbaka innan de når marknaden.
– De vanligaste skälen är bristande effekt och säkerhetsrisker som inte upptäckts vid djurstudier. Mycket talar för att väldigt många djurförsök skett helt i onödan. Bristerna finns både i undersökningarnas upplägg, metodik och i tolkningen av resultaten.
Just detta blev tydligt i vintras, när de katastrofala följderna efter kirurgen Macchiarinis nya metod för strupoperationer vid Karolinska institutet uppdagades.
– I den efterföljande debatten blev det tydligt vilken okritisk hållning många har till djurförsök, säger Karin Gabrielson Morton.
Forska utan djurförsök lyfter frågan på sin hemsida. I en text ställer de Helsingforsdeklarationens ord om djurskyddet för djur i forskningen i kontrast till de bilder SVT:s avslöjande program visar från forskningsanläggningen i Ryssland där Macchiarini har utfört eller har haft för avsikt att utföra djurförsök. I texten skriver de:
”Råttor och kaniner förvaras i burar med gallergolv, där djuren saknar spån eller annat bäddmaterial. De har heller inga bon eller bobyggarmaterial och burarna är så små att det ser ut att vara omöjligt för kaninerna att ens ligga ner i normal ställning eller stå på bakbenen och sniffa i luften.
Djuren har alltså ingen möjlighet till naturligt beteende. Det finns uppenbara skäl att ifrågasätta även djurförsöken ur ett etiskt perspektiv när det gäller Macchiarinis forskning. Att denna aspekt inte alls tycks diskuteras visar att försöksdjuren fortfarande har mycket låg ställning i den etiska debatten om medicinsk forskning.
Det visar också att kontrollen över djurförsök behöver bli bättre, särskilt när forskare med anknytning till svenska lärosäten bedriver djurförsöksverksamhet i utlandet.”
Så skriver Forska utan djurförsök och Karin Gabrielson Morton säger:
– Jag vill se klara regler för forskare som gör djurförsök utanför EU. De ska kunna visa att djuren får samma höga djurskydd som vore de i Sverige. Vi hör ständigt hot från forskarvärlden att om djurskyddskraven blir för höga och kostsamma här så kommer de att flytta sina försök utomlands.
Innan vi avslutar intervjun tillägger hon:
– Det är hög tid att vi lyfter diskussionen. Vem ser djuren som används inom djurförsöksindustrin? Vad är deras djurskydd värt?
Forska utan djurförsök?
Ja, absolut det går. Metoderna finns! Läs mer om de olika alternativen här
Text och foto: Katarina Hörlin