Min pojkväns 13-åriga blandrastik är jättejobbig. Vi har varit tillsammans i ett år och hon tycker sig vara alfahonan och ha ensamrätt på husse.
Jag har varit nära att snubbla på henne och få kokande vatten på mig, så nu är hon bannlyst från köket när man lagar mat och äter. Annars tigger hon. Så fort man ätit klart börjar hon gny och springa mellan oss. Vi kan inte sitta kvar med tallrikarna och prata ifred!
Husse har skämt bort henne. Om han och jag står och pratar så struttar hon runt oss gnyr
och skäller – även om vi ryter ifrån. Hon kan sova, jag smyger och lägger mig i killens famn, då kommer hon direkt. Hon trycker in sin nos mellan oss om jag kysser honom.
Vi har testat att ge mat, gå ut och sen lägga oss i soffan. Likförbannat kommer hon och försöker störa. Skäller man eller puttar bort protestkissar hon. Hon stör oavsett vem han pratar med! Detta skapar konflikter mellan oss. Jag är så less på den hunden att jag inte ens vill se henne.
Tiken är lugn mot husse när hon är ensam med honom. Då lägger hon sig bredvid honom som om hon vore hans ”flickvän” och glor på honom med kärlek typ. Jag har växt upp med hund men aldrig någonsin varit med om en som denna. Mig kan hon titta väldigt fult på hemma hos honom, där får hon ligga i soffan och i sängen. Ligger hon i soffan och jag kommer så ser hon ut som ”haha titta vad jag får. De här är mina domäner”. Visst många tycker man sätter människokänslor när man skriver så här men de har inte sett den
här hunden! Hon vet vad hon gör! Jag älskar djur och har bra hand med dem men den här hunden. Snälla, vad ska vi göra?
SVAR: När jag läser din berättelse uppfattar jag att du mår mycket dåligt
av den här situationen. Men jag vill ändå be dig att försöka se det hela ur hundens perspektiv. Hon har under 13 år (hela sitt liv) varit ensam med sin husse och har en mycket nära relation till honom. När du och din pojkvän träffades för ett år sedan blev det säkert känslomässigt svårt för henne att inte längre ha hans odelade uppmärksamhet.
Även om du inte vill acceptera hennes närvaro i ert liv, är det nödvändigt
för att ni ska kunna hitta ett mer harmoniskt liv tillsammans. Hon har rätt att finnas där
och du behöver se att hennes beteende handlar om att hon mår dåligt, inte att hon vill
vara besvärlig. Det är tveksamt att använda ordet svartsjuka, eftersom vi lägger in många
negativa och mänskliga aspekter i det. Av samma anledning skulle jag inte använda orden
alfahona eller protestkissa, det leder tanken till att det är en kamp mellan er och det kommer inte att göra situationen bättre.
Du behöver prata med din pojkvän, då ansvaret till stor del ligger på honom. Han är den som ni båda vill umgås med. Utan att vara medveten om det, har han satt er i denna situation genom att hunden aldrig tidigare (om jag förstår det rätt) har behövt dela hans uppmärksamhet med någon. Nu behöver han se både dina och hundens behov, och fundera över hur han kan göra för att minska konflikten mellan er. Kan han på något sätt fördela sin tid och sitt engagemang mellan er? Finns det någon annan som kan ha hand om hunden ibland, så ni kan få vara ensamma?
Det är ingen idé att bli arg på eller ryta åt hunden, för det ökar bara hennes behov av att vilja vara med och få kärlek. På samma sätt är risken stor att hon mår dåligt när hon blir utestängd och då blir ”jobbigare” när hon får vara med igen. Ni behöver hitta andra sätt att
lösa situationen – kan ni låta henne äta samtidigt med er, hitta olika aktiviteter hon kan göra och låta henne vara med och få en del av din pojkväns intresse? Samtidigt är det givetvis inte rimligt att hon får all uppmärksamhet eller helt förstör er samvaro. Men svaret på din fråga är att ni gemensamt behöver hitta en balans mellan dina och hennes
behov av din pojkväns tid och kärlek.
Kerstin Malm
doktor i etologi
Här nedan tillsammans med hunden Holly
