Ansvariga myndigheter har ingen eller mycket liten koll på hur renarna i Sverige mår.
– Vi länsstyrelser måste skärpa till oss och prioritera kontroller av rennäringen, säger Olle Rydell, länsveterinär i Dalarna.
När Tidningen Djurskyddet kontaktar samliga länsstyrelser i Sverige som har rennäring, det vill säga Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna, står det klart att nästan ingen har någon koll på hur Sveriges 250 000 renar har det. Orsaken är uteblivna kontroller.
Att det i alla fall tidigare varit stora problem kan Karina Burlin, länsveterinär i Stockholm, vittna om. Hon arbetade som inspektör i Norrbotten åren 1987-1993 och i Västerbotten åren 1993-2001. Det handlade bland annat om svältande djur, om djur som skadats i transporter och en incident där en ren, i strid med lagen, avlivades med nackstick.
Hur det ser ut i dag vet inte Peter Johansson på länsstyrelsen i Norrbotten, trots att han är djurskyddshandläggare med ansvar för länets renar.
– Det har hittills inte blivit några inspektioner sedan vi tog över ansvaret från kommunerna. Men det är tänkt att göras under året, då kommer vi också att titta på slakten, säger han.
– Vi har inte fått några indikationer på något akut problem. Det har kommit några anmälningsärenden som handlade om renar i hägn som hade bristfälligt med vatten och utfordring.
Slakt genom nackstick är en fråga som diskuterats även tidigare i Norrbotten sedan metoden förbjöds av Jordbruksverket, då den innebär ett oacceptabelt lidande.
– Det har bevisligen förekommit sedan det förbjöds. Men för att kunna stävja detta måste vi vara närvarande när det sker, konstaterar han.
Monika Beije, djurskyddsinspektör i Västerbotten, har tidigare arbetat med Karina Burlin.
– Vi gjorde driver där vi jagade djurtransporter på nätterna. Därefter har det blivit mycket bättre. Även om jag en gång på senare år sett ett djur som blivit avlivat genom nackstick, säger hon.
Inte heller Västerbotten har gjort några kontroller av rennäringen sedan den tog över ansvaret.
– Vi har inte hunnit.
På länsstyrelsen i Jämtland känner även Åsa Regnander-Dahl, biträdande länsveterinär, till att det förekommit avlivning med nackstick efter att det blev förbjudet.
I övrigt ser hon inga stora problem med djurskyddet inom rennäringen. Nyligen har både slakterier och djurtransporter kontrollerats.
– Det var väldigt fina djur, säger hon.
Olle Rydell, länsveterinär i Dalarna, är av en annan uppfattning. En handläggare på länsstyrelsen i Dalarna har inspekterat transporter av renar i Jämtland och funnit allvarliga brister.
– Det handlade om blodiga och skadade djur. Några hade skadats av hornen under transporten, säger han.
Inte heller Dalarna har hunnit med några inspektioner av länets renar, även om det finns med i årets planering.
– Vi har för dålig koll. Vi länsstyrelser måste skärpa till oss och prioritera kontroller av rennäringen. Nu vet vi inte riktigt hur det står till, säger Olle Rydell.
Han ser både fördelar och nackdelar med rennäringen:
– Det är en sympatisk form av djurhållning där djuren får röra sig fritt och slipper produktionssjukdomar.
– Ett av problemen är att renen är undantagen från djurskyddsförordningen när det gäller kastrering utan bedövning.
Det innebär att cirka 6 000 renar per år kan kastreras med tång, utan att ha fått någon form av lokalbedövning innan.
– Det är idiotiskt och måste åtgärdas av Jordbruksverket, säger Olle Rydell.
Enligt Björn Dahlén, djurskyddschef på Jordbruksverket, pågår det en utredning om krav på lokalbedövning vid kastrering av renar.
Docent Görel Nyman vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, har gjort fältstudier på ren och kommer snart med en sammanställning som Jordbruksverket har att ta ställning till.
I övrigt gör Jordbruksverket inga särskilda insatser när det gäller rennäringen.
– Vi har ett projekt under hela året som gäller djurskyddskontroller, men det är inte speciellt riktat mot ren, säger Björn Dahlén.
FAKTA: JORDBRUKSVERKETS FÖRESKRIFTER OM REN
När ett djur, oavsett art, ska slaktas ska det gå till på ett sätt som gör att djuret inte utsätts för onödigt lidande. När en ren ska slaktas måste den först bedövas med bultpistol eller kulvapen. Därefter kan den avlivas genom att avblodas.
Att avliva en ren genom ett knivstick i nacken utan föregående bedövning innebär att den blir förlamad men har kvar medvetandet tills den dör av kvävning eftersom den inte kan andas. Detta är inte tillåtet och innebär ett oacceptabelt lidande.
Transporttiden till slakteriet får inte överstiga åtta timmar. Renar med stora hornkronor ska transporteras individuellt och hornen på sarvar som transporteras i grupp ska sågas av före transporten.
Av tradition märks renar genom att man skär bort små flikar från ytterörat och varje renägare har ett eget registrerat märke. Denna typ av märkning är tillåten för ren eftersom det inte finns någon annan fungerande lösning under dessa förhållanden.
Länsstyrelserna har ansvaret för att kontrollera djurskyddet vid hantering av renar. Kontroll av transporter vid ankomst till slakterier samt av djurskyddet vid slakten göras av livsmedelsverkets officiella veterinärer.
