TEMA FISK. Det finns en föreställning om att fiskar skulle sakna intelligens och inte kunna känna smärta. Inget kunde vara mer fel. Forskaren Albin Gräns är en av de som med plågsam tydlighet visat att djurskyddet för fisk är eftersatt.
Fiskar kan känna smärta, men behandlas som om de inte kunde det. Till seminariet ”Varför finns inget djurskydd för fisk?” som Djurskyddet Sverige höll i Almedalen i förfjol hade arrangörerna bjudit in flera representanter för livsmedelskedjan, men fått nej.
– Desto viktigare då att vi sprider kunskap och att vi gör det nu, sa Åsa Hagelstedt,
generalsekreterare för Djurskyddet Sverige när hon välkomnade publiken.
För detta är ingen liten djurskyddsfråga. Sett till antal är fisk Sveriges vanligaste
lantbruksdjur, sällskapsdjur, försöksdjur och villebråd, slog forskaren Albin Gräns fast.
– Vi säger ofta fisk, som vore de en och samma sort. Men en fisk är inte en fisk. Det
finns över 30 000 arter. De är extremt olika och måste hanteras på olika sätt. Deras
beteende är komplexa.
Det finns putsarfiskar på korallreven som bara väljer att fuska med sitt jobb om
det inte står nya kunder på kö.
Andra kan under högvatten memorera strukturen på stranden så att de vet hur de ska hoppa mellan olika vattenpölar för att ta sig tillbaka ut på öppet vatten när lågvattnet kommer.
Vissa kan gå. På land! Forskaren Emily Standen har tränat bichirfiskar att gå
på fenorna (se klipp sist i denna text).
Djurskyddslagen slår fast att djur som hålls av människan ska ”behandlas väl och
skyddas mot onödigt lidande och sjukdom”. Trots det behandlas fiskar på ett sätt som skapar lidande.
– Genom åren har det hävdats att fiskar inte kan känna smärta. Att de saknar
smärtreceptorer och de hjärnstrukturer som krävs. Forskning visar att det inte är
så.
Idag vet vi att fiskar har smärtreceptorer. Därför är flera gamla vanor i samband med
fiskar problematiska med den kunskap som finns idag. Inte minst det omfattande
elfisket som används för att bedöma den ekologiska statusen i svenska vattendrag.
– Här används ström för att mobilisera, fånga in och mäta fisktillgången. En studie
på lax visade att nästan 15 procent av tvåårslaxarna som bedövades med elfiske fick
brott i sin ryggrad. De flesta dog inte men simmade vidare med bruten ryggrad.
Ett annat exempel på vad människor rutinmässigt och helt i onödan utsätter
fiskar för drabbar de 1,7 miljoner fiskar som varje år släpps ut från Sveriges många
kompensationsodlingar.
– Det är fiskar som generellt har en liten chans att överleva. Nu visar nya forskningsresultat att när fiskarnas fettfena, en liten fena som sitter på fiskens
rygg, vilken länge ansetts vara onödig klipps bort så begränsas i själva verket fiskarnas
simförmåga. Kanske kan detta vara en bidragande orsak till den låga överlevnaden?
Om det är så: varför fortsätter man klippa av fenan?
– Dessutom är det ett värdelöst namn. Fenan innehåller inte ens fett Däremot har
ny forskning visat att den är full av nerver. Den är där för att fisken ska kunna finreglera
sin simning, säger Gräns.
Generellt återhämtar sig fisk långsammare än däggdjur. Detta kan få konsekvenser
för de fiskar som råkar ut för Catch and Release, som går ut på att fånga en fisk, ta
en bild på den och sedan släppa den fri.
– En regnbåge som jagas till utmattning har en cirka 90 procentig överlevnad.
Jagas den till utmattning och därefter exponeras för luft i 30 sekunder har den
en cirka 60 procentig överlevnad. Hålls de en minut i luften är överlevnaden cirka 20
procent.
– Hur många fiskar klarar sig när de släpps tillbaka i vattnet? frågade Albin
Gräns, vars siffror bygger på en undersökning av Ferguson och Tuft från 1992.
Text och foto: Katarina Hörlin
Gå på fenor! Så ser det ut
Se forskaren Emily Standens föredrag TEDxYouth i Montreal där hon både berättar och visar filmer från sin fiskforskning här:
Walking with fins
