Sista stunden för djuret ska vara lugn. Ofta samlar sig ägare på sätt som imponerar på veterinären. Men ibland kommer djuret in för sent, och ibland är djuret helt friskt. Två veterinärer med lång erfarenhet delar med sig av sina tankar kring avlivning.
– Avlivningar är inte det svåraste i mitt yrke. Det kan finnas mycket sorg i rummet, men min erfarenhet är att många djurägare samlar sig för att skänka sitt djur en så stressfri sista stund som möjligt. I vissa fall är avlivning en naturlig följd av ett långt liv eller en lång behandling som nått vägs ände. Det blir något närmast naturligt och följdriktigt, säger veterinär Johan Lindsjö, när vi talar med honom en tidig eftermiddag i november.
Efter många år som smådjursveterinär, varav fjorton som specialist i hundens och
kattens sjukdomar, har han mött många djur och deras ägare som står inför en
avlivning. Under åren har han upparbetat en rutin.
– Jag vill veta omständigheterna kring avlivningen innan jag utför den och jag
tycker att den informationen bör man ta reda på redan i samband med att ägaren
bokar en tid. Det är viktigt för mig som veterinär att jag får en klar bild över varför
djuret ska avlivas. Ofta är den nödvändig, djuret kan vara gammalt, sjukt och det
finns ingen återvändo.
Vetskapen om hur djuret mår, exempelvis om det har svårt att röra sig, har ont, svårt att andas, kan också ha betydelse för hur veterinären hanterar djuret och hur bråttom det är med avlivningen, berättar Lindsjö.
– Ibland kan även det omvända bli aktuellt, att jag i samtalet hör att skälet till avlivningen är att ägaren tröttnat på djuret, eller att familjeförhållandena har ändrats så att det blir svårare att sköta djuret, men djuret i sig är inte sjukt. Då kan man i vissa fall diskutera alternativ till avlivningen som omplacering eller adoption. Även om avlivningen i sig inte innebär ett lidande, vilket är viktigt att komma ihåg, så har jag svårt för avlivning av friska, unga djur. Men här måste jag säga att nu är det mer sällan än tidigare att man låter avliva friska djur.
Tacksam är ordet Johan Lindsjö använder för att beskriva hur han känner inför
möjligheten att avliva finns för veterinärer.
– Jag ser det som en slags behandling att låta ett svårt sjukt djur få somna in.
Däremot kan de avlivningar som skjutits fram eller de gånger ägaren inte tar sig till
veterinären i tid för avlivning vara svåra. Detta är svåra saker, betonar han, och
förklarar att han förstår att en djurägare inte vill eller känner att hen klarar av att
skiljas från sitt djur.
– Samtidigt innebär det att skaffa ett djur att i samma stund man väljer att ta det
ansvaret förpliktigar man sig till att alltid se till djurets bästa, där ingår att se till att
man låter avsluta djurets liv i tid. Inte låter det lida.
Vissa lägen i livet kan göra att beslutet blir svårare att ta.
– Det kan gälla ekonomiska svårigheter, man kanske precis har förlorat en nära
anhörig och hunden är den enda man har kvar, försvinner hunden försvinner dessutom
också länken till den man förlorat. Man kanske själv bär på en sjukdom och
när ens djur måste avlivas väcks väldigt svåra känslor upp som man kanske dagligen
anstränger sig för att bemästra. Men samtidigt, har man exempelvis sett katter
som kommit alldeles för sent, de är bara skinn och ben och svårt medtagna, så finns
det inget annat sätt än att ta ansvar och inte låta ditt djur genomlida något sådant
för din egen skull.
I de fall djurägaren inte låter djuret avlivas fastän det krävs av djurskyddsskäl,
så får veterinären stå på sig, och ibland behöver veterinären förklara flera gånger
varför det är nödvändigt.
– I de allra flesta fall ändrar sig då ägaren, och gör hen inte det, och djuret far så
illa att det behöver avlivas av djurskyddsskäl, så kan det gå så långt att man gör en
djurskyddsanmälan hos länsstyrelsen, som tar beslut om omhändertagande och avlivning.
Detta är sällsynt, ofta räcker det att låta vetskapen om att det är dags få sjunka
in hos ägaren.
Det händer också att en ägare kommer till kliniken med sitt djur, ovetandes om
hur illa ställt det är och där veterinären vid undersökningen märker att djuret är
döende eller har en dödlig sjukdom.
– Det är svåra situationer, eftersom djurägaren kanske inte är det minsta förberedd
på ett besked om en avlivning. Jag har all förståelse för de ägare som ber om en sista
natt hemma för djuret, en chans att vara tillsammans och ta den sista promenaden.
I de fall det är möjligt utan att äventyra djurets välfärd kan jag som veterinär tillåta
det, men det bygger på ett stort förtroende och att djuret verkligen kommer tillbaka
för en avlivning såsom vi kommit överens om.
Johan Lindsjö ger ett exempel: En njursjuk katt kommer in. Den är svag och
sjukdomen kommer att förvärras. Ägaren ber om ett dygn till hemma så att familjen
kan få ta farväl i lugn och ro.
– Då kan vi ge understödjande behandling i form av exempelvis vätska i blodet
eller under huden. Katten blir piggare. I ett sådant läge blir det ju lätt för ägaren
att känna att nu är katten bättre, nu är den som vanligt, vi provar ett tag till, så
här frisk har den ju inte varit på länge. Men det är falska förhoppningar: Katten
är bättre just bara för att hon fått vätska, men är precis lika sjuk som tidigare och i
längden blir den bara sjukare av att göra så här. Därför är det så viktigt att jag som
veterinär vet att ägaren klarar av att se sitt djur nästan vara lika pigg som förr och
ändå hålla kvar insikten att detta är bara högst tillfälligt, så att de åker tillbaka och
låter katten avlivas.
Ibland kan djur, som länge hållit olika sjukdomar i schack med medicinering, bli
sämre. Ytterligare tuffa behandlingar krävs och ägaren tvekar.
– Jag kan då säga till ägaren att avlivning i ett sådant läge skulle kunna vara
ett mer djurskyddsvänligt alternativ än fortsatt behandling. Ofta kan jag då se hur
en lättnad infinner sig hos ägaren. Den aspekten är också viktig att lyfta fram:
Det kan innerst inne finnas något hos ägaren som säger att nu är gränsen för
vad jag vill eller kan utsätta min hund för nådd. Men hen vet samtidigt inte om hen
gör rätt och kan känna skuld. För mig är det en del av yrkesrollen att klara av att
hjälpa djurägaren ta beslutet, säger Johan Lindsjö.
Varje djurägare är enligt djurskyddslagen ansvarig för att inte utsätta sitt djur
för onödigt lidande eller sjukdom. Johan Lindsjö påpekar att genom veterinärens
slutsats om hur djuret mår och rekommendation om avlivning så är det inte djurägaren som helt på egen hand bestämmer om att djuret avlivas, utan även
veterinären.
– Detta kan underlätta för djurägaren. Vi veterinärer ska kunna bemöta ägaren på
ett sätt som hjälper också honom eller henne. Inte bara för ägarens egen skull, men naturligtvis samverkar detta i hög grad: känner ägaren sig trygg i beslutet,
agerar lugnt och inte skrämmer eller stressar djuret så är det i slutändan också bra
för djuret. Med allt detta sagt så är ju min utgångspunkt: Jag tar hänsyn till ägaren
men min prioritet är hos djuret. Jag måste sätta det främst.
För att ge djuret en bra sista stund måste det vara fritt från stress. Ett sätt kan vara
att avliva djuret hemma.
– Det kan ge djuret en chans att vara lugn i en trygg hemmamiljö och kanske
även ägaren är lugnare ifall hen slipper ta djuret till klinik. Men också vid de tillfällen
avlivningen sker på kliniken, och även då beskedet kommer plötsligt för ägaren
att det är dags att skiljas från sitt djur, så upplever jag ofta att djurägaren trots allt
är mycket balanserad och samlad. Det blir kanske annorlunda när ägaren lämnat
kliniken och väl kommit hem igen. Men jag slås ofta av hur lugna och värdiga
människor är när de tar farväl av sina djur. Den stunden kan bli ett fint minne, säger
Johan Lindsjö.
Det vanligaste sättet att avliva hundar, katter och flera andra sällskapsdjur är att
ge en överdos sömnmedel via en spruta. Veterinär Kristian Königsson, har också
han lång erfarenhet i yrket och har arbetat inom flera områden, på smådjurs- och
stordjurspraktik, som besiktningsveterinär på slakteri och med försöksdjur. Även han
säger att det kan finnas en stor känsla av samhörighet i rummet när sällskapsdjur
avlivas.
– Alla reagerar ju olika men det är aldrig så kärleksmättat i rummet som då. Jag ser
alltid till att vi har gott om tid och berättar vad som ska hända. Jag använder aldrig uttryck
som att ”somna in” utan säger avliva. Det är väldigt viktigt att alla har klart för
sig vad det handlar om och att allt sker i lugn och ro. Jag rakar bort lite päls på
benet och sätter in en kanyl. Spolar igenom med koksalt och säger till ägarna att i det
ögonblick ni säger till så sker det. De ska vara förberedda.
– Det är ofta väldigt fridfullt. Ingen kamp. Ingen smärta. Bara ett lugnt avslut
på ett liv. Det talas ju ibland om att djuret skulle veta vad som väntar, men jag kan
inte säga att jag sett några tecken som tyder på det. Möjligen att en hund kan
känna av sin ägares stämning, men jag tror inte att den kan koppla det till sin död och
jag har aldrig märkt av någon dödsångest hos hunden. Som veterinär blir vi ofta bemötta med stor tacksamhet. Ägaren är ledsen men ser ofta befrielsen hos sitt djur. Det behöver inte ha ont.
Att reducera stressen är det viktigaste i avlivningssituationen. Allra helst skulle
Kristian Königsson se att avlivningen skedde hemma, så slapp både djur och
människa den stress resan in till kliniken kan skapa.
– Sedan är det inte alltid möjligt att avliva alla djur hemma, men går det så är
det ofta det bästa.
Han har själv erfarenhet av att avliva sina egna djur, en häst och en hund.
– Hästen fick kolik och hade väldigt ont. I det fallet var det lättare. Men min
hund var gammal, en dag kunde hon inte resa sig. Det var min lillebror och jag, vi
avlivade henne hemma. Det var speciellt. Under alla förberedelser
var jag i min veterinärroll. Men när jag hade gett henne sömnmedlet kom sorgen
och tårarna över mig och då blev jag en djurägare med min gamla älskade hund.
Vi hade förlorat en familjemedlem. Hon begravdes under en gammal alm i
trädgården.
Få vill tänka på att ett älskat djur en dag kommer att bli så sjukt, skadat eller illa
däran av hög ålder att det måste avlivas. Därför anser Kristian Königsson att mer
information till alla ägare om hur de ska veta att det är dags att överväga avlivning
måste föras ut.
– I Sverige accepterar vi inte att djur lider. Djurskyddslagen säger att ”Djur skall
behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom.” Här kommer avlivningen in som en del i ett gott djurskydd. Vi veterinärer har lång utbildning och möter tusentals djur. Men sällskapsdjurägaren har kanske bara ett eller två djur under sitt
liv. Dessutom besitter djur ofta förmågan att dölja att de har ont.
– Jag har arbetat länge med försöksdjur och för alla djurförsök beslutar en etisk
nämnd om villkor för när ett försök måste avbrytas. Det kan handla om exakta
gränser för hur mycket vikt ett djur får förlora, till exempel. Jag skulle önska att
något liknande system fanns också för sällskapsdjur. Enkla objektiva mått som
hjälper en djurägare att fatta beslut om att uppsöka veterinär eller låta avliva sitt
gamla djur.
Vilka tecken bör vi reagera på?
– När kroppsvikten rasar och pälsen blir glanslös hos en gammal hund eller katt:
Det här är två starka indikationer på att djuret kan ha tappat viktiga kroppsfunktioner.
Om djuret slutat äta och inte reser sig upp är det väldigt illa, och kan redan ha gått alltför långt. Då ska man direkt uppsöka veterinär för hjälp eller avlivning, för i det tillståndet ska inga djur behöva vara. Omvänt kan vi säga: Om djuret är vaket, beter sig socialt, äter sin mat och kommer fram till dig när du kallar så är det inte dags.
Dagens utvecklade behandlingsmetoder bär också ett dilemma. Med avancerad
djursjukvård går det att utföra komplicerade behandlingar.
– Rent medicinskt kan vi idag hålla djur vid liv lång tid och vi måste alltid vara
medvetna om att vi kan hålla på för länge med behandlingar. Vi ska vara noggranna
så att vi har djurets bästa för ögonen och varje fall måste övervägas utifrån hela
situationen.
En hund som är 14,5 år och en cancertumör upptäcks, skulle i praktiken med
behandling kunna få ett halvt år till i livet.
– Då tycker jag att man ska fråga sig om det är för djurets skull man ger en svårt
sjuk gammal hund ett halvår till.
Kristian Königsson berättar om hunden som inte längre kunde höra. Den var orolig och desorienterad. Familjen skulle flytta.
– Den gången rörde det sig inte om en hund som var döende, men med hela
situationen sammantaget så tyckte ägarna att det var dags och jag instämde.
Ett annat fall rörde en mager katt, som ännu inte förlorat så mycket vikt att den
led.
– Här kom ägaren och jag överens om att en gång per månad skulle katten vägas
på kliniken och om vikten sjönk under en viss gräns var det dags att avliva. Det blev
en fin lösning för ägaren, som då visste att katten hade haft ett bra liv och fått avsluta
det i tid. Att få tydliga riktlinjer och veta att man gjort sitt absolut bästa för att ge
djuret ett sådant liv tror jag är väldigt viktigt och kan säkert göra det lite lättare när
saknaden kommer.
De värsta exempel på lidande djur såg han under sin tid som länsveterinär.
– Det var hemma hos djurägare och ofta rörde det sig om ägare som blivit svårt
sjuka, tappat verklighetsförankringen eller kanske drabbats av alkoholism. När en
djurägare inte mår bra riskerar djuren att må ännu sämre. Problemet är att det kan
gå väldigt långt innan det upptäcks.
Kristian Königsson har även arbetat med lantbruksdjur vid slakt. Även om det
också här finns starka djurskyddsregler, som att alla djur ska bedövas innan slakt,
så går det inte riktigt att jämföra de olika kategorierna av djur i det här avseendet,
påpekar han.
– Ett sällskapsdjur är oftast en viktig familjemedlem och ses som en enskild individ, och djuret har ett eget namn! Lantbruksdjur kan också ha egna namn, men när det finns flera hundra djur i ett stall blir det svårt, nästan omöjligt, att ha ett individuellt förhållningssätt till var och en av dem. För oss människor är det ett tillkortakommande förstås, att när antalet individer i en flock blir för stort så tenderar vi att se ”flocken före individen”, säger han och tillägger:
– En ytterligt viktig sak har sällskaps- och lantbruksdjuren emellertid gemensamt
och det är att den människa som är satt att sköta om ett djur är den i alla avseenden
viktigaste faktorn som avgör hur det djuret kommer att må.
Text Katarina Hörlin
Foto iStock
