Han blev folkkär i tv-programmet ”Hur gör djur?” Nu önskar zoologen Owe Sandström en uppföljare.
– Den borde ha djurskyddstema och heta: ”Hur gör vi med våra djur?” Vi behöver inte älska alla djur. Men de har sin plats i livets väv och vi ska respektera dem alla.
Djur ska kunna utöva ett naturligt beteende.
– Det står klart och tydligt i den nya djurskyddslagen. Trots det finns djur i Sverige som inte på långa vägar kan få utlopp för de beteende de skulle utfört i sin naturliga biotop, säger Owe Sandström.
– Ta den industriella äggproduktionen: Skandalös! Titta på minknäringen: Hålla djur instängda på den lilla ytan! De ska röra sig längs kilometerlånga stränder: Dyka efter fisk och kräftdjur. Fånga möss och fåglar. Det går inte att säga ”vi har två våningar i de här små burarna där de kan gå runt” och tro att det räcker för minken att röra sig på!
– Jag vill samtidigt betona, och det är viktigt för mig, att jag misstror inte de människor som sköter minkarna, jag är övertygad om att de ger dem det bästa av foder och känner kärlek till de djur de valt att hålla. Där är det ingen brist på empati. Det är formen som är fel.
– Så säger någon kanske att det inte går att hålla flera minkar i stora hägn. De kommer att slåss, bitas och pälsarna förstörs. Just det. Ska vi för människans eget höga nöjes skull ha den här formen av djurhållning? Det är dålig respekt för minken som djurart att hålla dem såhär. Men jag vill inte kritisera de människor som håller dem.
Vi möter Owe Sandström en tidig förmiddag uppe på Djurskyddet Sveriges kansli. Citaten ovan är talande för hans sätt att resonera. Han är skarp. Samtidigt öppen för att allt kan ha flera dimensioner.
– Men kring djurens bästa kan vi inte kompromissa. Aldrig.
Hela sitt liv har han ägnat åt djur. Som fyraåring födde han upp myggor, gick vidare till igelkottsavel och som tioåring hade han hjälpt fram ett helt bestånd grönfinkar i Härnösand. Här växte han upp med pappa, pedagogen och OS-deltagaren, och mamma, som alltid uppmuntrade Owes naturintresse. Deras hus låg bredvid Europaväg 13.
– Många igelkottar blev överkörda. Jag fångade in och höll dem i en stor inhägnad på våra marker för att rädda dem. Jag hade runt 20 honor, de fick fem avkommor var och helt plötsligt hade jag hundra små igelkottsungar! De ser ut som små nagelborstar på rymmen: Fantastiskt söta! Jag hade fullt sjå att ge dem mat, grävde upp mask, fiskade och min morbror som drev en specerihandel gav mig pölsor, som var precis på gränsen att gå ut, vilka jag matade dem med. Sedan fick jag arbeta av det genom att paketera lådor. När hösten kom släppte jag ut alla igelkottar, naturligtvis, för att gå i ide. Året därpå fångades ett antal igelkottar in för att undvika trafikdöden – så redan vid tio års ålder bedrev jag en avancerad igelkottsavel. Detta är ju inte tillåtet idag, men jag tyckte så synd om de små taggmattorna som blivit offer. Sedan blev jag så förtjust i fåglar!
Han fick en lekstuga med veranda av sin mamma.
– Den ramade jag in med nät och for ut i skogen och hämtade mossa och grane. Sedan fångade jag ett par bofinkar, domherrar, grönfinkar och några talgoxar. Det var naturligtvis hemskt, men jag matade och skötte dem och visst fick de ungar! När hösten kom släpptes fåglarna ut tillsammans med igelkottarna. Jag tyckte det var så roligt!
– Vintertid när jag inte behövde köpa mat till igelkottarna köpte jag fågelfrö. Jag läste på och såg att fåglar ofta åt älggräs. Vita luddiga växter med samma fina näringsvärde som hirsch. Sådana plockade jag och torkade.
Nära hemmet hade en cirkus slagit läger. Han blev vän med artisterna och gick som i en dröm runt bland apor, elefanter, hästar i sina plymer och björnar.
– Cirkus var exotiskt. Det fanns ingen TV, så det här var sättet att se djur. Jag vill absolut inte försvara det, jag vill bara förklara. Det var en annan tid. För djuren var det naturligtvis inte bra att leva så, samtidigt var de artisternas levebröd och de skötte om djuren. De var inte elaka, tvärtom, men man visste inte bättre då.
Under studietiden i Uppsala där han bland mycket annat läste zoologi, biologi och tog en lärareexamen började han sy scenkläder till sin flickvän, som dansade flamenco. Ryktet spred sig och inom några år sydde han till flera artister som Jerry Williams, Björn Skifs och Lill-Babs.
– Ibland följde jag med dem på spelningar, till olika Sommarland, Lekland eller Vattenland. På dessa ”land” fanns ofta en djurhörna med djur som inte alltid hade det så bra.
Owe hade vid den här tiden fått en tjänst på Spånga Gymnasium.
– Jag tog över efter Ingrid af Trolle som hade hand om ”Fritt valt arbete: Hund”. Hon lät eleverna borsta hennes hund långt borta i andra änden av bollplanen på grund av allergirisken. Så uppstod den kinesiska nakenhunden, brukar jag skämtsamt säga. Det var en ära att få ta över efter henne, jag föreslog att istället för ”Hund”-inriktning skulle vi ha djurinriktning, och det tyckte rektorn var bra.
Owe byggde upp en avdelning med fåglar, fiskar, reptiler och en liten apa. När han såg hur illa många djur for på ”landen” kontaktade han sin lärarkollega, Inger Akalla och Håkan Hulebo från Dingle Naturbruksgymnasium och frågade om de inte kunde skriva en gymnasial läroplan för djurparksdjur och sällskapsdjur? De skrev en utbildningsplan för ”Högre specialkurs tvåårig variant blivande djurvårdare utanför animalieproduktion”.
– Det här började vi undervisa i. Tog in en liten grupp elever, som skulle arbeta i djurpark, zoohandel och med sällskapsdjur. Vi plockade en del av anatomikurserna från lantbruksgymnasierna, men flera ämnen utformade vi själva. Med tanke på min bakgrund, både den akademiska inom zoologi, biologi och mitt eget levande djurintresse så var det inga problem!
När gymnasielinjerna blev treåriga skapade trion läroplanen för naturbrukslinjen, nuvarande naturbruksprogram.
– Det här är jag väldigt stolt över. Vi fick denna utbildning till Spånga och byggde upp Skandinaviens största utbildningsanläggning för blivande djurvårdare. I 43 år blev jag kvar. Sedan, tyvärr, blir man pensionär och då fick jag inte stanna, inte ens som konsult, vilket var en stor sorg.
Men snart frågade Jan Vikström, ägare till Realgymnasiet, utbildningsenhet för blivande djurvårdare och naturbrukare, om Owe inte ville bli senior advicer och gästföreläsare.
– Det har jag nu varit i sju år och det har betytt väldigt mycket för mig att få använda min pedagogiska erfarenhet. Kunskapen om djur har fört mig dit jag är idag, och jag känner att respekten för allt som hoppar, piper och kväker blir allt mer väsentlig.
Vad betydde tv-programmet ”Hur gör djur?” för dig?
– En epokavgörande del av mitt liv. Gunilla Nilars på SVT ringde och sa att det fanns ett program i England som hette Animals Crack Up. Kända personer fick se en film med djur, den avbryts och de får gissa vad som ska hända. Nu ville de göra en svensk version och höra om jag kunde vara zoologisk expert.
– Gärna! Men i så fall vill jag också ha med mig ett levande djur i studion och berätta om det.
Det gick fint och programmet blev ett mycket populärt inslag i programmet Söndagsöppet. Succén var given.
– Läraren i mig vaknade. Jag ville förklara. ”Kameleonten ändrar färg när den ändrar sinnesstämning. Vissa papegojor ändrar pupillstorlek för att signalera något”. Det hela var en enda stor etologi-undervisning!
– Jag hade alltid med mig ett symbol-djur. Tuppen Fabbe! Lodjuret Ivar! För att inte tala om Kajsa, gåsen Kajsa! Hon var starkt präglad på mig. Komikern Robert Gustafsson lärde sig på tio sekunder att härma Kajsa. Hon blev så kär! Det var väldigt roliga år. Många frågar varför det slutade. Det finns ju en baksida av allt kändisskap. Men jag blev till slut så förknippad med detta att jag fick lite svårt att gå ut på stan. Många ville ställa frågor. Så till slut bad jag om att ta en paus och då lade de ner programmet. Men det var en fantastisk serie!
Han tystnar ett ögonblick innan han säger att idag skulle man kanske ta upp den igen.
– Med titeln: ”Hur gör vi med djur?” Gärna i Djurskyddet Sveriges regi. Då skulle vi kunna lägga djurskyddsbefrämjande aspekter på djurhållning. För jag tycker att vi ska hålla djur. Få saker är så berikande och energigivande som att vara med djur. Att upptäcka att det finns signaler hos djuret som vi människor kan förstå! Ett pip! Ett höjt ögonbryn. Ett sänkt ögonbryn. Ett morrande litet ljud. Det går snabbt för barn att förstå djur och det är en fröjd att få vara med när ett barn upptäcker livet med undulater – i väl tilltagen bur naturligtvis – som bereds möjlighet att häcka. Lyckan i barnens ögon när de ser ungarna!
– Sedan kan man alltid ifrågasätta att hålla djur i fångenskap. Det är det ingen tvekan om. Många kritiserar djurparker. Hårt. Det finns djurparker som är förskräckliga. Rena fängelser! Här tycker jag att djurskyddet har en mycket stor uppgift att se till att de djur som hålls under bevarandeprojekt-förhållande har det så bra som möjligt. För det finns så många tillfällen när vi räddat djurarter, tack vare att människor som älskar djur har hållit dem under värdiga förhållande. Ta visenten. Den var nästan helt utrotningshotad, men tack vare insatser från Skansen och Avesta Visentpark kunde man para ihop visenter som inte var närmare släkt och fick en genetisk hållbar grund att stå på, för att återigen sätta ut dem i naturen.
– Då säger kanske någon: Men djurarter har dött ut under hela jordens existens! Ja, men de har inte dött ut under orkestrering av människor. Vi förstör deras livsmiljöer, vi använder markområden, vi förorenar vattendrag. Just nu är en av världens mest hotade djurgrupp amfibier! Även om grodor och paddor går upp på land, så lägger de sin rom i vattnet. Deras hud är tunn och känslig, de tar upp syre via huden.
– Det bästa är naturligtvis om hotade djurarter kan hållas in situ, alltså på plats i sin naturliga miljö i nationalparker, men ibland är det svårt. Här måste man se vad Skansen betytt, för exempelvis lejontamarinerna! En liten apa från Sydamerika, som var närmast utrotad. Tack vare en avancerad koordination över hela världen där Skansen spelat en stor roll har arten klarat sig.
Owe Sandström i samtal med kommunikatör
Sandra Rönnsved.
Brist på kunskap hos människor är den största faran för djurvälfärd och natur.
– I livets väv, i ekosystemet, är var och en av de små djuren viktiga. Man behöver inte älska alla djurarter men du måste inse var och ens värdefulla position i de ekosystem som i människans tråkiga regi blir allt bräckligare.
Helger och lov gör han show av hajmatningen ute på Haga Ocean/Fjärilshuset i Stockholm.
– Vi arbetar för att efterlikna djurens naturliga miljö och låta dem utöva sina naturliga beteenden.
Hajarna simmar i ett 30 meter långt akvarium med 1,2 miljoner liter vatten och sex vattenpumpar som återskapar havsströmmarna i det fria. Även utfodringen följer deras naturliga sätt att äta.
– De får bara mat när de är hungriga. Vi häller maten på ytan och låter den sjunka ner. Först kommer plankton, det intresserar inte hajarna, sedan större fiskbitar: De hugger hajarna och det de lämnar sjunker ner på sanden till rockorna.
Till publikens jubel refererar han hur svartfenade och högfenade revhajar kämpar om maten. Han har studerat guideteknik hos Disney och Seaworld.
– Jag tycker att det är viktigt att förmedla kunskap på ett engagerande sätt.
Fjärilshuset har rosats för sitt sätt att hålla djur. Men en gång skrev djurrättsaktivister att ”man borde stänga in Owe Sandström i buren”. Då bjöd han in dem på en visning.
– Jag visade och förklarade att vi har inga viltfångade hajar, de är uppfödda i fem generationer, när de får ungar är det meningen att de ska släppas ut. När visningen var klar tackade de mig. Jag tror på öppenhet och kunskap. Visa hur djuren hålls. Berätta var de kommer ifrån och varför de hålls som de hålls. Det gäller alla djur. Från revhajarna ute på Haga ocean till hönsen i äggproduktionen. Alla som ansvarar för djur ska när som helst kunna visa upp hur djuren har det. Så borde det vara.
Text Katarina Hörlin
Foto Stefan Tell, Katarina Hörlin & Maja Brand.
OWE SANDSTRÖM
Född: Härnösand.
Yrke: Zoolog, lärare, designer, ansvarig för showdelen i Stockholm Horse Show, arbetar på Haga Ocean, styrelseledamot Djurskyddet Sverige.
Karriär: Byggt upp djurinstitutionen på Spånga gymnasium, designat ABBAs scenkläder, expert i SVT-succén Hur gör djur?, återkommande zoologisk expert hos TV4 Nyhetsmorgon, tv-debuten kom 1984 i ”Djurplugget”.
Egna djur: Inga nu, jag reser så mycket. Har haft en brun burmeserkatt som var förebild till den blå katten på ABBA-Agnetas klänning i en show. Anni-Frid hade en gul, inspirerad av lejonhundarna som vaktar Singapores infart.
