”Oacceptabla djurskyddsproblem med levande grävling vid grytanlagsprov”


Dela artikeln:


Djurskyddsproblemen för den levande grävlingen som används vid grytanlagsprov är oacceptabla. Det skriver Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt och Naturskyddsföreningen i ett yttrande till Naturvårdsverket.

Som Tidningen Djurskyddet tidigare berättat har Naturvårdsverket fått regeringens uppdrag att utreda grävlingens lidande vid grytanlagsprov. Utredningen ska beskriva för- och nackdelar med grytanlagsprov med levande grävling, visa hur grävlingarnas välfärd påverkas, om det finns alternativa metoder till levande grävling och vilka konsekvenser det får om det ej ska vara tillåtet.

I fredags skickade organisationerna Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt och Naturskyddsföreningen in sina gemensamma synpunkter  i ett yttrande till Naturvårdsverket.
– Djurskyddsproblemen är oacceptabla, slår de fast.

Vid grytanlagsprov används en levande grävling som annars lever i hägn och blivit van vid hantering av människor. Grävlingen tas till ett konstgryt, där den sätts i en så kallad kittel, en metallbehållare, som kan vridas uppifrån. Kitteln har galler på vissa sidor och plåt på andra. Uppbyggda gångar leder fram till kit­teln. Den första leder till plåtsidan. De andra till gallret så att hunden kan se grävlingen. Hunden ska på max 15 minuter ta sig fram mot kitteln där grävlingen sitter. De båda djuren rör inte vid varandra och grävlingen får maximalt sitta i kitteln i en timme.

– Grävlingar som upprepat stängs in i konstgrytens kittlar och utsätts för skällande, aggressiva hundar kan förväntas uppleva kraftig stress och därmed psykiskt lidande, även om de är uppfödda i fångenskap, har varit med tidigare och bara används en timme per vecka, skriver Djurskyddet Sverige, Svenska Djurskyddsföreningen, Djurens Rätt och Naturskyddsföreningen och hänvisar till Djurskyddslagen (2018:1192) som säger att djur i fångenskap ska ”skyddas mot onödigt lidande och sjukdom” och djur som används vid tävling eller prov får inte utsättas för lidande. Med lidande avser lagstiftaren både fysiskt och psykiskt lidande.

Organisationerna ifrågasätter samhällsnyttan av grytanlagsproven med levande grävling: ”grytjaktens betydelse för bekämpande av smittsamma djursjukdomar bland vilda djur är idag liten eller obefintlig. Någon statistik för grytjakt vid eftersök av skadeskjutna grävlingar har inte kunnat uppvisas och grytjaktens betydelse för bekämpning av den invasiva arten mårdhund måste ses som marginell. Mårdhundar jagas idag främst med kula ovan jord eller med hjälp av fällor, enligt Jägareförbundets hemsida.”

Grythunduppfödares önskan att avelsmeritera sina hundar enligt traditionella metoder är  inte ett tillräckligt starkt skäl för att medge undantag från djurskyddslagens krav på skydd mot onödigt lidande, skriver organisationerna:
– Vi ifrågasätter att avelsarbetet är och ska få vara så beroende av just grytanlagsprov med levande grävling. Alternativa metoder för grytanlagsprov måste utvecklas och användning av levande grävling vid dessa prov måste förbjudas, skriver gruppen och hänvisar till de försök med konstgjord mekanisk grävling som påbörjats i Sverige och de mekaniska rävar som prövats i Danmark.

De lyfter även risken för inavel bland grävlingar födda i fångenskap, men varnar för att ”viljan att utveckla alternativa metoder för grytanlagstester är minimal så länge levande grävlingar tillåts. Färre hundar kan testas med nuvarande system (cirka 50-100 tester/år) än med system utan levande vilt. Utveckling av alternativa metoder skulle även kunna sänka tröskeln för fler hundägare än aktiva jägare att testa sina hundar av grythundras, vilket skulle kunna leda till ett bättre och bredare avelsurval. Dagens begränsade antal tester och användningen av levande grävlingar förhindrar träning av grytjakthundar efter godkänt anlagsprov, medan alternativa system skulle möjliggöra fortsatt träning”, skriver de i Sypunkterna på samrådet kring uppdraget att utreda behovet av gryanlagsprov med levande grävling, som kan läsas i sin helhet nedan.

Naturvårdsverket har tidigare gett SLU:s Vetenskapliga råd för djurskydd i uppdrag att göra en samlad bedömning av grävlingarnas lidande vid grytanlagsprov utifrån äldre underlag och den eventuella nya kunskap som kommit. Detta ska redovisas senast den 9 april 2020.

Hela utredningen från Naturvårdsverket ska redovisas till regeringen senast den 1 juli 2020.

Text Katarina Hörlin
Foto iStockphoto

Läs mer
Här är Djurskyddet Sveriges, Svenska Djurskyddsföreningens, Djurens Rätts och Naturskyddsföreningens Synpunkter på samråd kring uppdrag att utreda behovet av grytanlagsprov med levande grävling

Ta del av hela regeringens uppdragsbeskrivning till Naturvårdsverket här:
Grytanlagsprov

Så går grytanlagsprovet med levande grävling till

Enligt 16 a § jaktförordningen får hundar ”som är lämpade för ändamålet användas för jaktträning och prov i gryt som är särskilt iordningställda för ändamålet.”

  • Vid grytanlagsprov används konstgryt. En levande grävling som annars lever i hägn och blivit van vid hantering av människor sätts i en kittel, en metallbehållare, som kan vridas uppifrån.
  • Kitteln har galler på vissa sidor och plåt på andra. Uppbyggda gångar leder fram till kit­teln. Den första leder till plåtsidan. De andra till gallret så att hunden kan se grävlingen. Hunden ska ta sig fram mot kitteln där grävlingen sitter.
  • 15 minuter har hunden på sig. Hunden och grävlingen rör inte vid varandra.
  • Max 1 timme får grävlingen sitta i kitteln.
  • De vanligaste hundraserna som används vid grytjakt är taxar och terrier. De ska vara minst 12 månader vid grytanslagsprovet och 15 månader vid jaktprovet.
  • Vid grytjakt på grävling ska hunden skälla och på så sätt visa jägaren var grävlingen är så att jägaren kan gräva sig ner och skjuta den.

Källor: SKK, Svenska Kennelklubben, SGK, Svenska Grythundsklubbens hemsida, Jord­bruksverket, SOU 2011:75

 

Det här inlägget publicerades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.