”Tänk er själva: Du säger adjö till din häst, som åker iväg med okända människor och du vet inte om du kommer att få se den igen! Det är klart att det blir många tårar!”
Den scenen har Ulla-Carin Carlsson-Lindkvist upplevt flera gånger det senaste året när hon räddat hästar i Ukraina.
Hennes röda lastbil har gått i 6 800 mil. Tillsammans med Josephine Robéus som kört en mindre lastbil har de räddat flera hästar och kört ner foder till Ukraina. På Djurskyddet Sveriges och Blå Stjärnans seminarium i eftermiddags gav Ulla-Carin Carlsson-Lindkvist en gripande inblick i arbetet.
Hon visade bilder av vägar som i delar av landet är helt intakta, i andra fullständigt söndersprängda.
– Det är samma med stallarna, vissa är sönderbombade, andra är rena lyxstall. I Myrogosha i västra Ukraina finns ett stall för uppsamling av 80 hästar. Det drivs av the Blue Cross, djurens motsvarighet till Röda korset. Hit förs hästar som ska evakueras.
Ulla-Carin och Josephine har evakuerat hästar dit. De får en adress till en by, kör in, lastar upp hästen, tar den till stallet.
– Det är inget lyxstall på något sätt, men det finns tak över huvudet. Än så länge. Tyvärr vet jag inte hur länge, i förra veckan bombade de kring Rivne, tre mil därifrån. Tänk om det träffat det här stallet!
Ulla-Carin Carlsson-Lindkvist är ett bekant ansikte för många. Under nästan 30 år som ridande polis blev hon ett känt namn tillsammans med hästen Utter, som hon red i 22 år. Hon har skrivit fyra böcker om Utter och när han 2006 fick avlivas efter en skada var det med huvudet i hennes knä.
Under torsdagseftermiddagens seminarium i Almedalen berättade hon om alla de möten hon och kollegan Josephine Robéus haft med ukrainska hästägare.
– Vi gråter mycket ihop. De vet ju inte om de kommer att få se sina hästar igen, säger Ulla-Carin Carlsson-Lindkvist, som visade bilder på svårt skadade djur och hästar som dött under bombningarna.
– Det finns ingen statistik över hur många hästar som dött i kriget men i februari 2023 presenterades siffror över hur många tamdjur, som dödats och det var 6 miljoner.
Fodret är slut på många ställen. På vissa platser finns strö. På andra finns inget. I de fall där man strör med gammalt hö äter de magra hästarna upp det.
– Finns mögligt hö äter de det. Det är fruktansvärt. Men vad ska de göra? Det finns inget foder. De hungrar.
I sviterna efter den sprängda Kachovkadammen den 6 juni förstördes enormt mycket foder. Detta i ett land vars foderbrist redan var stor.
– Där försvann också väldigt mycket av det foder som vi kört ner från Sverige.
Hon berättar om resor i total radioskugga, ingen tillgång till internet eller mobiltelefonnät.
– Det är en mycket underlig känsla att inte kunna få hjälp. Inte kunna ringa någon.
Bilder på sönderbombade stall och en ko som fått en grind om kroppen när den i panik forcerat den för att ta sig ut visas på skärmen. På ett foto ser vi en man som leder upp sin häst på släpet för att den ska evakueras.
– Han vet inte om han får se den igen. Han vet inte om han kan hämta den igen. Han vet inte om hästen kommer att överleva. Han vet inte om han själv kommer att överleva.
Hon berättar om människor som släppt ut sina hästar i hopp om att de ska klara sig bättre i det fria än bli kvar i raserade stall.
– Många har målat sitt telefonnummer på hästen om de hittas, sägar Ulla-Carin Carlsson-Lindkvist och visar ett vinterfoto på Josephine Robéus tillsammans med en kvinna vars sju ponnyhästar hjälpte barn i olika verksamheter. Hästarna saknade täcken och deras stall hade bombats så att taket försvunnit. Båda kvinnorna har tårar i ögonen.
– Vi var där med täcken till ponnyhästarna. Den otroliga tacksamhet och kärlek vi får när vi kommer ner uppväger alla faror vi utstår, säger Ulla-Carin Carlsson-Lindkvist, som planerar en ny resa till Ukraina i juli.
Vill du höra mer av hennes starka och gripande berättelser från insatserna i Ukraina? Kom till Mirells café på Adelsgatan i Visby i kväll kl. 19.30.
Text Katarina Hörlin
Foto Privat
