Djuren som utplaceras efter att använts i försök

Ingen vet hur många de är. Ingen statistik förs. Men före detta försöksdjur utplaceras ibland till privatpersoner.

I mitten av 1980-talet arbetade Katarina Cvek som djurvårdare på Mikrobiologiska centrallaboratoriet i Stockholm. Där hade de en kanin, som användes för antibiotikatester. Alla på avdelningen tyckte mycket om kaninen och började planera för att utplacera den efter att försöken var klara. När planerna nådde ledningen med en konkret fråga om de kunde placera ut kaninen kallades Katarina Cvek upp.

– De var bestörta och sa att de verkligen inte förväntat sig en sådan förfrågan från mig, men eftersom jag gjort ett bra arbete så gick de med på det. Kaninen blev en stallkanin!, berättade dr Katarina Cvek, som nu är koordinator för försöksdjursfrågor på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, under sin föreläsning Djuren efter djurförsöken på Jordbruksverkets djurskyddskonferens i fjol.

På SLU ingår flera djurarter i olika försök. En del utförs i samarbete med UDS, universitetdjursjukhuset, på privatägda djur, med ägarens tillåtelse. Andra görs som en del i utbildningen, där räknas alla övningar på levande djur som djurförsök. Flest försök rör vilda djur och kan vara beteendeobservationer eller provfiske. Andra djurförsök i Sverige handlar om användning av djur för vetenskaplig forskning, sjukdomsdiagnos, utveckling och framställning av läkemedel eller kemiska produkter.

– De flesta djur som använts för läkemedeltester avlivas naturligtvis om försöken gett dem biverkningar eller skador. Men det finns också bland dessa djur stora möjligheter att ge dem ett rikt liv efter försöken, förutsatt att de är fullt friska.

I lagstiftningen styrs utplacering av försöksdjur i hem av föreskriften SJVFS2019:9 L150. Kapitel 11 § 17 Om utplacering och frisläppning efter djurförsök säger att ”ett försöksdjur får utplaceras i hem, återutsättas eller återföras till annat djurhållningssystem som lämpar sig för arten under förutsättning att försöksdjurets hälsotillstånd tillåter det, största möjliga ansträngning har gjorts för att värna om försöksdjurets välbefinnande, samt det inte innebär någon fara för folkhälsan, djurhälsan eller miljön”.

En plan för socialisering av försöksdjuren ska finnas och individuell dokumentation ska följa med om det är en primat, hund eller katt. Fast SLU har placerat ut försöksdjur långt innan det togs upp i lagstiftningen.
– Vi har en policy för utplacering i hem. Det var vi tidiga med. Det började med bockkillingarna, sa Katarina Cvek.

SLU har getter som de avlar på. Vanligen avlivas bockkillingarna och hondjuren behålls. Ett år protesterade studenterna mot att bockkillingarna skulle avlivas.
– Det blev stora etiska diskussioner kring detta. Men vad som inte framgick för alla studenter var den enorma skillnaden mellan killingar och vuxna bockar. Det är en sak att tänka sig ta hand om en liten gullig killing, men helt andra krav ställs på den som tar hand om vuxna djur. Förslagen studenterna hade på bockhem uppfyllde inte kraven. Då tog vi fram riktlinjer tillsammans med studentkårerna för vad vi kräver av den som tar emot våra djur.

De annonserar aldrig, utan anställda eller anställdas vänner tillfrågas. Ibland kan det vara en djurtekniker som lärt känna djuren under försöken som sedan tar hand om dem.
– Vi gör alltid uppföljningar på olika sätt, och vill att om personen som tar hand om ett djur plötsligt inte kan det hör av sig till oss så att vi ser till att djuret avlivas på ett bra sätt.

Det finns ingen officiell statistik över hur många djur som använts i djurförsök som placeras ut i nya hem. När vi i början av december går igenom de senaste tjugo populärvetenskapliga sammanfattningarna av djurförsök i EU, som publicerats i den EU-gemensamma databasen ALURES, ser vi att majoriteten av djuren i dessa försök är möss som avlivats efteråt.

Under konferensen berättade Jordbruksverkets Cecilia Bornestaf att i Sverige har bland annat hundar och råttor utplacerats i privata hem. För några år sedan fick krabbmakaker som använts i svenska djurförsök nya hem på en djurfristad i Storbritannien.

Text & foto Katarina Hörlin