Luft-Hanna och Agnes fick ett nytt hem efter att de varit med i djurförsök. Vi hälsade på hos dem i Lund.
En vit nos sticker fram och sniffar i luften. Den tillhör Agnes, 7 år. Lite bakom syns en till. Det är Luft-Hannas. Hon är lika gammal som Agnes, har lika vit päls och en likadan tatuering i högerörat.
– Fast Agnes har en femma i sitt öra och Luft-Hanna en sjua, säger matten Linda Werner.
De ovanliga namnen kommer från Hasse och Tages Äppelkriget, Lindas favoritfilm, där Birgitta Andersson gestaltar den vita älvan Luft-Hanna. Hon är en väldig andlig älva medan systern Agnes är så tung att hon fick förvandlas till rök och förvaras i en resväska.
– När jag döpte kaninerna var de bara ett halvår och mycket lika både till utseende och beteende. Då visste jag inte att det skulle bli exakt som i filmen. Agnes är den jordnära, fysiska kaninen. Luft-Hanna den mer känsliga som tar in andras stämningslägen.
Luft-Hanna har mycket integritet och hoppar helst en meter bakom.
– Det respekterar jag, såklart. De väljer själva hur mycket de vill hänga med mig, säger Linda Werner och ger mig två torkade persiljepinnar att bjuda dem på.
I kaninrummet, som andra skulle kalla sov- eller vardagsrum, står en bäddsoffa, ett soffbord bestående av en transportbur för kaniner med duk på och varsin låda med hö åt Luft-Hanna och Agnes. På golvet löper ljusa trasmattor och de nedersta hyllorna i bokhyllan saknar böcker. Där ligger i stället fluffiga filtar, om kaninerna skulle vilja hoppa upp och vila där.
– Men de är varma av sig, så ofta väljer de att ligga direkt på det svala golvet under hyllan istället för på fluffet jag lagt dit.
Alla möbler har Linda köpt med Luft-Hanna och Agnes i åtanke.
– Det är roligt när man flyttar till ett nytt hem med kaniner: man kan inreda helt för dem. Allt material ska vara ofarligt för dem att tugga på. Det är obehandlat trä. De får lov att bita. Det är meningen att de ska kunna gnaga på vad de vill.
Studion är hennes arbetsrum. Under det ljusa skrivbordet ligger oftast någon av kaninerna medan hon arbetar. I hörnet står en tre pallkragar djup anläggning fylld med halm för kaninerna att gräva gångar i. Varje dörrpost i lägenheten är täckt med stående mattor av hopknutna grenar för att skydda.
– Tyvärr hann de kalasa lite på tapeten, säger Linda och visar revorna där bakom.
Hela lägenheten andas ett stort lugn. Linda, som är legitimerad djursjukskötare i grunden, läser nu sin sista termin på språkkonsultprogrammet vid universitetet i Lund. När hon blir klar ska hon kombinera djur- och språkkunskapen och har redan fått uppdrag från veterinärkliniker att skriva förbättrade hemgångsråd till djurägare.
– Det känns så bra att kunna få hjälpa andra med mina specialistområden: språk och djur.
Linda sitter även i styrelsen för SKVF, Sveriges kaninvälfärdsförening, och hon konstaterar att som kaninägare vill man gärna bo nära Lomma, Göteborg eller Stockholm där det finns kaninspecialistveterinärer.
Luft-Hanna och Agnes är av rasen NZW, New Zealand White. Det är en ras som ofta används till djurförsök. Både Luft-Hanna och Agnes är destinationsuppfödda, alltså avlade med syftet att vara med i djurförsök. Kaniner tillhör de sex vanligaste djurslagen som ingår i försök i Sverige. 2 798 kaniner användes 2021, enligt den senaste statistiken. Fiskar, möss, råttor, fåglar och nötkreatur ingick i fler försök det året. Det brukar framhållas att kaniners ögon verkar reagera på liknande sätt som människors.
Är det någon skillnad mellan en ”vanlig” kanin och Luft-Hanna och Agnes?
– Det jag kan jämföra med är kompisars kaniner och de jag träffat på kliniken, även om klinikmiljön gör rätt mycket med beteendet. Men kaniner som kommer från en duktig uppfödare och blivit hanterade tidigt, på ett väldigt mjukt och vänligt sätt, de är liksom gosigare, hoppar upp i knäet och vill kela. Medan dessa två har mycket integritet. Agnes tillåter mig att massera pannan lite, men hon skulle aldrig få för sig att hoppa upp i knäet, kanske om jag lagt något gott där.
– Sen har de lätt för att gå upp i vikt också. New Zealand White är inte bara framavlad för djurförsök. Den är också framtagen för slakt, och då vill man att kaninerna ska växa snabbt. Det är jätteviktigt att ta hänsyn till när de ska leva förbi sin slaktålder som sällskapskaniner. De får inte fortsätta gå upp i vikt då.
Linda läste sin andra termin på djursjukskötarprogrammet i Uppsala när hon fick frågan om hon ville ta hand om två kaniner som varit med i djurförsök vid SLU.
– Det ville jag. Jag ville ge dem det pensionärsliv de förtjänade.
Eftersom Linda var intresserad av klickerträning så fick hon två kaniner som ingått i ett klickerträningsförsök.
– Det var väldigt bra matchat!
Tidigare höll de på med lättare hoppning, bara för skojs skull med låga hinder.
– De tyckte det var roligt. Problemet var att de hoppade inte gratis. De fick en liten belöning efter varje bana. Kaloribalansen stod på plus! Agnes gick upp i vikt, så vi fick lägga ner det för att skydda henne. Risken för magstopp ökar om de väger för mycket. Jag vågar inte riskera något. Det som funkar bäst är att de får lite lagom näringsrikt hö, inte för gott, och mycket utevistelse med fri lek.
Hur hade de det innan de kom till dig?
– De bodde i en grisbox i ett stall, fram till den underbara dagen, 11 maj 2017, när vi som skulle ta hand om kaninerna hämtade dem i Uppsala. De var en grupp på tretton kaniner och alla fick nya hem.
Vilka typer av försök var de med i?
– De var med i en studie som undersökte vilken administreringsform av smärtlindring som är bäst för kaniner som opererats. I försöken gav man smärtlindring på olika sätt: injektion i blodet, under huden och via munnen. Sedan togs blodprov och koncentrationen av läkemedlet mättes i blodet, för att se vilket sätt man ska ge den här medicinen till kaniner för att få så hög koncentration som möjligt. De fick inga men av försöken utan var helt friska efteråt.
Efter medicinstudien ingick de även i ett studentarbete om att förbereda kaniner på veterinärbesök genom klickerträning. Den första tiden med kaninerna bodde Linda i Uppsala. Till en början var de ängsliga och slog läger under hennes säng.
– Jag pulade in hö och vatten till dem, så att de kunde vara där så länge de behövde. Ville de säga hej kunde de göra det, men kunde när som helst gå in under sängen igen.
Hon visar dagboken från de första månaderna. Där står att de blev lite skärrade när hon storstädade, och stressade när de flyttade från Uppsala till Lund. De blev rumsrena inom någon månad. Nu följer tillvaron en daglig rutin. Linda vaknar och ser efter att de har det bra.
– Jag tar en kopp te, öppnar dörren till den inhägnade trädgården, där de uträttar sina behov och hoppar runt medan jag rensar deras toalådor och fyller på hö. Beroende på när jag måste åka kallar jag in dem. De kommer direkt när jag ropar för de vet att de får äppelpinnar.
Mellan 10 och 15 sover de. På eftermiddagen är de i trädgården igen.
– Och på kvällen är det gos för den som vill. Sen sover vi. När jag jobbar hemifrån gillar de att sova under skrivbordet, och lyssna på knapprandet från datorns tangentbord. Ett väldigt fridfullt liv.
Under perioder när hon själv känt sig pressad har kaninerna hjälpt henne.
– Det låter kanske lite flummigt, men om Agnes är den fysiska kaninen så är Luft-Hanna den mentala. Agnes är den man får gosa med ibland och hon är den som busar mest med leksaker. Luft-Hanna är en känslig själ som i perioder när jag varit väldigt stressad slutar äta. Hon känner det direkt, vilket gör mig livrädd. För slutar hon äta blir hon jättesjuk. Hon är min själs spegel. Det är nästan snudd på pseudovetenskap, jag lovar att jag är naturvetare, säger hon och skrattar till.
För att inte riskera Hannas hälsa har Linda blivit mycket mer medveten om när det blir för mycket stress.
– Jag hade önskat att hon valt en annan markör, som att krafsa med tassen som varning, i stället för att matvägra. Men det är ett utmärkt sätt att motivera mig. Jag gör vad som helst för dem. Är det så att jag måste ändra hela min livssituation, ja då gör jag det.
Linda dukar fram kakor och kaffe på kanintransportbursoffbordet. Luft-Hanna skuttar upp i sin höfoderplats och tuggar i sig strå efter strå. Strax innan besöket hade regeringen lagt fram sin budget för 2024. I den fanns inga medel till Sveriges 3R-center. Det som ska bidra till att djurförsöken upphör.
Hur ser du på utfasningen av djurförsök?
– Jag har en väldigt positiv syn på framtiden, att vi kommer att fasa ut det. Det finns många som arbetar jättefint med att ständigt se till att försöken inkluderar så få djur som möjligt och letar efter andra sätt. Många av de som jag träffade på institutionen för kliniska vetenskaper vid SLU, där försöken på Luft-Hanna och Agnes utfördes, hade alltid det i åtanke: kan vi göra det på något annat sätt och hur minskar vi antalet individer? Jag tror och hoppas att djurförsök snart är historia. Intresset finns, men pengar måste till. Under tiden önskar jag att fler försöksdjur får samma chans som Luft-Hanna och Agnes. Det är det minsta vi kan göra för dem.
Text Katarina Hörlin
Foto Katarina Hörlin, Linda Werner & Ronja Werner
Så lever Luft-Hanna och Agnes i deras kaninsäkra hem
