Studiefrämjandet ger kurser i hur man fångar rävar med fotsnaror.
– Det är rent bedrövligt! säger Gabrielle Rosendahl, ordförande i Djurskyddet Västerbotten.
Förlegade bevisat plågsamma metoder att fånga vilda djur med – det ska inte ett seriöst studieförbund ägna sig åt, understryker Gabrielle Rosendahl.
I en skarp debattartikel skriver hon att ”när det var hårda tider i Sverige och vi behövde allt kött och all päls vi kunde komma över, för vår överlevnad, var det mer förståeligt att det användes jaktmetoder som snarning och fällfångst. Men i dag är vi inte beroende av en rävpäls och i de allra flesta fall tas den inte ens tillvara efter jakt. Vad är då syftet med att lära sig att snara räv? För oss i Djurskyddet Västerbotten framstår det som att det endast är för nöjes och spänningens skull. Men ska vi tillåta att det är ett nöje att plåga djur?”
Fällan är uppbyggd så att räven fastnar i en snara, som är fäst i ett ankare. När räven släpar sig iväg fastnar ankaret till slut i snön, en buske eller ett träd. Jägaren följer spåren och avlivar räven.
– Har detta förfarande verkligen plats i ett modernt samhälle där vi nu har stora kunskaper om djurs kognition och förmåga att lida? undrar Gabrielle Rosendahl och påpekar att fällfångst kan orsaka smärta, rädsla och stress genom skador, flyktförsök med negativa kort- och långsiktiga effekter på fysisk hälsa, kondition och välfärd hos de snarade djuren.
”Den ångest ett djur som fastnar känner är inte svår att sätta sig in i”, fastslår hon och berättar att ”nyss rapporterades det om en järv som olagligt snarats. Järven hade gnagt av sitt eget ben för att komma loss. Metoden är olaglig för järv, men fullt laglig vad gäller räv. Varför då? Djurens upplevelse är densamma. Tänk er att känna sådan panik att man ser som enda utväg att gnaga av en egen kroppsdel!”
– Hur kan Studiefrämjandet ställa sig bakom en sådan här kurs? Att fånga djur i snaror och fällor tillhör en förgången tid! I nuvarande jaktlag står att jakten ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Det går inte ihop med att samtidigt tillåta snarning av djur, betonar hon.
För att få jaga rävar och även ripor med snara krävs att jägaren har en utbildning. Studiefrämjandet ger kurser i detta på uppdrag av Svenska Jägareförbundet. På hemsidan beskriver Studiefrämjandet jaktmetoden med fotsnara för räv som ”spännande”. Ett stötande ordval när det för många är en oacceptabel jaktform.
– Etiska dilemman och ordval diskuterar vi internt, svarar Luka Anic, verksamhetschef på Studiefrämjandet i Västerbotten, som valt att svara skriftligt på tidningens frågor.
Tar ni till er kritiken och kan det i så fall leda till att ni upphör med kurserna?
– Jag tar till mig kritiken. Men frågan är komplex. Vi står för bildning och lärande och anser oavsett ämnen att bildade människor gör saker på ett bättre sätt än när bildningsinsatsen saknas och när kunskapsbrist råder. Hoppas att ni har förståelse för vårt folkbildningsuppdrag, skriver han.
Svenska Jägareförbundets jaktvårdskonsulent i Norrbotten, Björn Sundgren, säger att fotsnaran kom till av ”djuretiska skäl i slutet av 1980-talet, för att ersätta rävsaxen”.
– Som med alla fångstredskap krävdes godkännande av Naturvårdsverket och den godkändes efter omfattande tester och studier.
Hur ser du på kritiken att räven blir stressad när den inte kan ta sig loss och måste släpa med sig ett ankare?
– En korrekt utsatt snara skadar inte räven och våra erfarenheter visar att när man sedan hittar den så är den ganska lugn. Den ligger ner och kan avlivas snabbt och säkert på nära håll. Att räven inte fastnar precis där fällan är, utan kan ta sig därifrån, tycks vara något som minskar stressen, säger han och tillägger att fotsnaran är ”så pass snäll att den används som fångstredskap även av viltforskare”.
Vad skulle kunna få er att sluta använda fotsnarorna vid rävjakt?
– Jag ser ingen anledning att backa från det. Snaran är en human metod. Dessutom används den i relativt liten utsträckning eftersom det krävs särskilda förhållanden. Det måste vara lös och luftig snö, den fungerar inte om det är skare eller slask, så den används bara under vissa delar av vintern, säger Björn Sundgren.
Rävsaxen av metall, som slog igen om rävens ben, förbjöds 1968. 1989 typgodkände Naturvårdsverket tre olika snaror för levandefångst av rödräv. Hur kunde fotsnara för räv egentligen godkännas? Naturvårdsverkets Nils Mårtensson, handläggare på viltförvaltningsenheten, berättar att testerna förfotsnaran utfördes av Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA.
– Det här hände för snart 40 år sedan. All dokumentation finns inte kvar och de protokoll som finns är inte särskilt utförliga. Men SVA förordade ett godkännande och deras yttrande vägde tungt i beslutet. Villkoret var att användarna ska utbildas i hur snaran ska underhållas, justeras och läggas ut, säger Nils Mårtensson.
Förutom SVA var Svenska Jägareförbundet, Jägarnas riksförbund–Landsbygdens jägare och Lantbruksstyrelsen (som senare blev Jordbruksverket) med i samrådsgruppen kring fällorna. De båda jägareförbunden var för att snarorna skulle godkännas. Lantbruksstyrelsen motsatte sig. Dess byrådirektör Nils Olov Hellgren skrev i ett yttrande att:
”I väntan på försöken är Lantbruksstyrelsens uppfattning att fångst med snara måste medföra ett psykiskt lidande för djuret.”
En uppfattning de höll fast vid, men Naturvårdsverket gick på SVA:s och jägareförbundens linje och godkände 1989 snarorna med utbildningsvillkoret. Om testresultaten skrev Lantbruksstyrelsen att ”de skador som redovisats för de båda fotsnarorna inte är acceptabla ur djurskyddssynpunkt. Vad beträffar Jans Catcher anser styrelsen att för få rävar testats i denna jämfört med Åbergs fotsnara. Osäkerheten blir i det fallet stor”.
Åbergs fotsnara testades på tio rävar 1986–1987, Jans Catcher på fem 1985–1987 och Lulesnaran på 37 rävar 1985–1987 visar handlingarna vi fått ut från Naturvårdsverket. Inga obduktionsprotokoll ingick, men av rubriksammanställningen framgår att någon grad av förfrysning varit en del av skadorna.
heter Jans Catcher och är en av de som tillåts användas i snö. Illustration: Naturvårdsverket
Vi har även tagit del av dokumentationen som finns kvar i SVA:s arkiv, men den är långt ifrån komplett. Eftersom inga originaljournaler finns kvar får man, enligt SVA, anta att en gallring har gjorts.
Under 1988 kom flera skrivelser in till Naturvårdsverket. DjurskyddsSymposiet, Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök och en tidigare chef för viltvårdsektionen i en jakt- och fiskevårdsförening krävde förbud: rävarna stressas, blodcirkulationen i tassen kan hindras och rävar har tidigare skadat tänderna när de bitit i snaran. De andra jaktvårdsföreningarna som skrev till Naturvårdsverket denna tid var alla för att få jaga räv med fotsnara. Svenska Jägareförbundet framhöll att merparten av rävarna inte skadats vid testerna, förfrysning smärtar först vid upptining, men då rävarna avlivas innan dess kan frysskadorna ”lämnas utan avseende”. Övriga skador var av sådan art att fotsnaran ”obetingat kan godkännas”.
Vad skulle kunna få Naturvårdsverket att i dag överväga att ompröva beslutet att tillåta fotsnaror av räv?
– Det skulle krävas att vi fick in rapporter om att snarorna orsakar skador och onödigt lidande, att de inte är tillräckligt selektiva, att det är farligt för människor eller egendom eller om det visar sig att det förelegat felaktiga uppgifter som grund för godkännandet. Man kan också tänka sig ett politiskt beslut att förbjuda jakt med snaror helt och hållet, säger Nils Mårtensson.
Sista ordet går till Gabrielle Rosendahl som sätter sitt hopp till den översyn av jaktlagstiftningen som just nu pågår.
– Regeringens jaktivrande landsbygdsminister Peter Kullgren är initiativtagare. Utredningen ska verka för en moderniserad jaktlagstiftning och vi kan ju bara hoppas att det innebär att utredaren även tar i beaktande att en modern jaktlag inte innehåller jaktsätt som är plågsamma och stressande för djuren. Här ingår definitivt snarjakt på räv, säger Gabrielle Rosendahl.
Text Katarina Hörlin & Jörgen Olsson
Foto Amanda Frank, Unsplash
