Djurskyddsföreningen: ”För oss var Smilla och Smulan två fina katter som kunde ha fått bra liv”

De upphittade katterna Smulan och Smilla gjorde framsteg hos det ideella djurhemmet. Då kom avlivningsbesluten. Först för att det inte kunde uteslutas att katterna inte var från Sverige och de saknade rabiesvaccinering. Sedan för att de var ohanterbara.
– Mitt förtroende för Länsstyrelsen Västra Götaland är helt förlorat, säger Rose-Marie Engstig, djurhemsansvarig hos Djurskyddet Säffle Åmål.

Katterna Smulans och Smillas journaler ligger fortfarande kvar på Trolldalens djurhem i Säffle, som drivs av den ideella föreningen Djurskyddet Säffle Åmål.
– Vi har inte klarat att städa undan dem. Det här har tagit oss fruktansvärt hårt. Vissa av våra volontärer har inte orkat komma hit igen. Det river upp för mycket sorg, säger Rose-Marie Engstig.

Allt började i februari i år. Polisen i Åmål ringde. Två upphittade katter hade lämnats in på polisstationen och polisen undrade om föreningen kunde ta hand om dem.
– Jag gav mig av för att hämta dem tio minuter efter att de ringt, säger Rose-Marie Engstig.

De halvårsgamla katterna satt redan i transportburar när hon kom dit. Väl tillbaka i djurhemmets karantänavdelning tog hon ut katterna, sökte igenom dem efter chip med chipläsare, men de hade inga. Katterna döptes till Smilla och Smulan. Eftersom det rörde sig om förmodat herrelösa katter övergick ansvaret för dem till Länsstyrelsen Västra Götaland.

Djurskyddet Säffle Åmål har inget uppstallningsavtal med länsstyrelsen, men har tidigare övertagit katter som länsstyrelsen haft i sitt upphandlade djurhem. Föreningen trodde att det skulle bli så med Smilla och Smulan också. Fast fyra dagar senare ändras allt.
– Då fick vi ett avlivningsbeslut på båda katterna.

”De omhändertagna katterna har okänt ursprung och det finns risk för att de är införda från annat land. På omärkta katter som importerats finns ingen dokumentation som styrker att de är vaccinerade mot rabies, vilket krävs vid införsel till Sverige”, meddelade länsstyrelsen och bad föreningen ordna avlivningen hos veterinär. ”Helst under dagen i dag.”
– Vi fick en chock. Det var så fruktansvärt, säger Rose-Marie Engstig.

De startade ett febrilt efterlysningsarbete. Vem ägde katterna? Efter två dagar och ett intensivt delande av deras Facebookefterlysning hittades ägaren.
– Vi blev så lättade. Katterna hade aldrig varit utomlands. Vi meddelade direkt länsstyrelsen att vi vet vem ägaren är. Av personliga skäl kunde ägaren inte ha kvar Smilla och Smulan.

Under dagarna då sökandet efter ägaren pågått hade de båda katterna blivit alltmer hemmastadda på djurhemmet.
– Våra volontärer gjorde ett fantastiskt arbete. Den ena katten var mer avvaktande än den andra, men båda kunde klappas, säger Rose-Marie och konstaterar att det alltid tar någon vecka för en katt att komma till ro i en ny miljö.
– Vi har haft betydligt räddare katter här som det gått bra för och vi såg fram emot att flytta in dem i katthemmet när deras tid i karantänen var över.

Då kom ett nytt besked från länsstyrelsen. Avlivningsbeslutet stod kvar. Fast nu av djurskyddsskäl. Katterna ansågs ohanterbara.

Djurskyddet Säffle Åmål skickade in filmer på hur katterna blev klappade och foto på hur de satt i karantänen nära människor. Avlivningsbeslutet ersattes av ett nytt beslut: Katterna ska veterinärbesiktas.
– Vi erbjöd oss att köra dem till vilken veterinär som helst som länsstyrelsen ville.

Men länsstyrelsen beslutade att katterna skulle flyttas till det djurhem som Länsstyrelsen Västra Götaland har avtal med och därifrån tas till veterinär för bedömning.
– Vi erbjöd oss att följa med så att katterna hade några de kände med sig till veterinären, men det fick vi inte.

Det upphandlade djurhemmet bedriver även hundverksamhet.
– Blotta doften av hundar kan skrämma vilken tam katt som helst. För katter som redan fått bryta upp från sin invanda miljö är det inte lämpligt att hållas vid ett hunddagis. Trots att vi erbjöd oss att ta alla kostnader för katterna om de fick stanna hos oss fick vi nej. De skulle lämnas över.

Dagen när personal från uppstallningshemmet kom för att hämta Smilla och Smulan sprutade Rose-Marie lite Feliway i transportburarna.
– Sedan puttade jag dem lite i baken, sa några lugnande ord och att de skulle vara duktiga tjejer så skulle jag hämta hem dem så fort jag fick. De gick in hur fint som helst, säger Rose-Marie Engstig.

Burarna bars ut till personen från det upphandlade djurhemmet och så åkte de i väg.
– Då bröt jag ihop, jag visste ju att detta skulle bli en stress och otrygghet för Smilla och Smulan. Jag hade kämpat dagligen för dessa tjejer i nästan två veckor så det var riktigt tufft att vara tvungen att ge upp.

Rose-Marie och de andra i föreningen hoppades ännu på att få ta över Smilla och Smulan efter veterinärutlåtandet. Men så blev det inte. Katterna hade vid ankomsten till uppstallningshemmet blivit så stressade att personalen inte kunde hantera dem. På väg till veterinären växte sedan stressen och av handlingarna framgår att djurhemmet frågat vad de skulle göra om veterinären inte kunde undersöka katterna. Då verkställs beslutet om avlivning på plats, svarade Länsstyrelsen. Och så blev det.

– Vårt förtroende för Länsstyrelsen Västra Götaland är helt förlorat. Vi har tidigare rekommenderat folk som hittat djur att kontakta länsstyrelsen, men nu vågar vi inte göra det. Vi uppmanar alltid alla att chippa och inte glömma att registrera sina djur så att de inte blir fall för länsstyrelsen, säger Rose-Marie Engstig.

Bedömer ni att dessa båda katter hade kunnat bli så lugna att de hade kunnat få nya hem?
– Absolut, ingen tvekan. De var på god väg och hade – om de fått leva – redan nu kunnat ha varit i ett nytt hem. Vi har haft räddare katter än de var. De var inga problemkatter, de fick bara inte tiden fullt ut som de behövde. När jag hämtade dem hos polisen kunde jag lyfta ut dem ur boxarna och leta efter chip, redan första dagen. Det var inga förvildade katter.

Djurskyddet Säffle Åmål har flera frågor till Länsstyrelsen Västra Götaland. Två av dem är: Varför kunde de som djurskyddsförening med tillstånd från länsstyrelsen att bedriva omplaceringsverksamhet av katter inte få ta över Smilla och Smulan? Hur kunde länsstyrelsen, som misstänkte att det fanns risk att katterna kom från ett land med rabies och saknade rabiesvaccinering, be dem att ta katterna till veterinär för avlivning?

– Obegripligt! Nu trodde vi inte att katterna var insmugglade från ett land med rabies, det är så osannolikt att någon skulle smuggla in två bondkatter och släppa ut dem vid en bensinstation i Åmål i ett land där det finns 100 000 hemlösa katter. Men länsstyrelsen trodde uppenbarligen att denna risk fanns eftersom de skrev det i sitt första avlivningsbeslut. Då undrar jag hur de kunde be oss att hantera katterna och ta med dem till en veterinärklinik, om det fanns en rabiesrisk? Det är inte klokt!

– Dessutom undrar jag hur det kom sig att vi, som inte upphandlat djurhem, dög till att boka tid för avlivning – dessutom i två beslut – men vi dög inte till att ta samma katter till en veterinärbesiktning några dagar senare? Varför var det då plötsligt nödvändigt att det var ett upphandlat djurhem, med personal som katterna aldrig träffat, som skulle göra det? Vart är tänket för djurens bästa då? undrar Rose-Marie Engstig.

– Vi erbjöd oss att stå för alla omkostnader och ta dem till veterinär, men fick blankt nej. Varför skulle de utsättas för en ny miljö? För oss var det två fina katter som kunde fått bra liv, men för Länsstyrelsen var de bara ärenden på ett papper, som de ville avsluta så fort som möjligt.

Text Katarina Hörlin
Foto Djurskyddet Säffle Åmål

Länsstyrelsen: ”Folk- och djurhälsa är vår högsta prioritet”

”Jag beklagar att föreningen Djurskyddet Säffle Åmål förlorat förtroendet
för Länsstyrelsen Västra Götaland.” Det skriver Niklas Gustenius,
enhetschef för Veterinär och Djurskydd hos Länsstyrelsen Västra Götaland.

Länsstyrelsen Västra Götaland avböjer intervju, men har svarat skriftligt på tre frågor kring den rabiesrutin, som användes fram till mars i år, vid omhändertagande av herrelösa katter.

Hur kom rabiesrisken in i er rutin för omhändertagande av hemlösa katter?
”Sverige har varit rabiesfritt sedan 1886 och det är en smittskyddsstatus vi behöver värna om. Det gör vi genom ett proaktivt smittskyddsarbete. Smittskyddsrutinen som inte bara innefattar katter med okänt ursprung utan även hundar och illrar har funnits sedan 2023. Den utvecklades i samband med att Sverige mottog ett stort inflöde av ukrainska flyktingar och medföljande husdjur. Ukraina är ett högriskland för rabies och har varje år flera fall hos både hundar och katter. Rutinen är framtagen utifrån att Länsstyrelsen då bedömde att det fanns en förhöjd risk att rabies kunde komma in i landet. En förhöjd risk ska hanteras så att inte folkhälsan eller djurhälsan i Sverige äventyras.”

Vilka är skälen till att rabiesrisken togs bort ur rutinen i mars i år?
”Jordbruksverket återgick 1 september 2023 till de ordinarie reglerna för införsel av sällskapsdjur till Sverige (de tillfälliga undantagsreglerna för ukrainska flyktingar och deras husdjur upphörde). Detta i kombination med att flyktingströmmen från Ukraina kontinuerligt minskat medförde att Länsstyrelsen gjorde en ny bedömning kring rabiesrisken i Sverige. Detta gjordes under första kvartalet 2025. I mars 2025 beslutade ledningen för Veterinär och Djurskydd att rutinen skulle revideras. Den nya rutinen fastställdes kort därefter och innebär att katter och illrar inte längre omfattas av den. Länsstyrelsen kvarstår vid att hundar med okänd smittstatus/härkomst inte kan överlåtas/säljas vidare av myndigheten av smittskyddsskäl. Detta mot bakgrund att SVA bedömer att den största risken för rabies i Sverige är via smuggelhundar. Enligt WHO så är 99 % av alla humandödsfall hund-medierad vilket ytterligare stärker beslutet att rutinen inte omfattar katter och illrar.”

Hur bemöter ni kritiken att eftersom rabiesrisken är minimal för huskatter upphittade i Västra Götalands län, samtidigt som resurserna som djurskyddskontrollanterna får är så små att det inte går att upprätthålla ett rimligt djurskydd för hemlösa katter, verkar det som att Länsstyrelsen Västra Götaland genom att hänvisa till rabiesrisk hade det som en förevändning för att avliva herrelösa katter i stället för att försöka omplacera dem?
”Länsstyrelsen tillbakavisar bestämt påståendena om att det finns en dold agenda i sin helhet. Vår smittskyddsrutin baseras enbart på tillgängliga fakta och avvägda bedömningar där folk- och djurhälsa är vår högsta prioritet.”

Alla frågor om hanteringen av ärendet med Smilla och Smulan, som ”Hur kom det sig att de ideellt arbetande personerna hos Djurskyddet Säffle Åmål först var betrodda att ta katterna till veterinär för avlivning av smittskyddsskäl, men några dagar senare inte var betrodda att ta katterna till veterinär för bedömning om de var hanterbara?” och ”Varför var det nödvändigt att katterna skulle flyttas?” hänvisar Niklas Gustenius till besluten i handlingarna.

Text Katarina Hörlin

Skarp kritik mot rabiesrutinen