Katterna Smulan och Smilla avlivades efter beslut av länsstyrelsen. Föreningen Djurskyddet Säffle Åmål och riksorganisationen Djurskyddet Sverige överklagade beslutet, men förvaltningsrätten avvisar överklagandet med motiveringen att djurskyddsföreningen inte har rätt att föra talan i målet.
– Hemlösa katter blir rättslösa, säger Anna Lundvall, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige.
I tidigare artiklar har Tidningen Djurskyddet skrivit om den skarpa kritik som djurskyddsföreningen Djurskyddet Säffle Åmål och riksorganisationen Djurskyddet Sverige riktat mot Länsstyrelsen i Västra Götalands läns handläggning av ärendet med katterna Smulan och Smilla, som slutligen avlivades av djurskyddsskäl.
Trots att det var försent för dessa båda katter överklagade föreningen och organisationen beslutet till förvaltningsrätten för att andra kattärenden hos länsstyrelsen inte ska handläggas på samma sätt. Men förvaltningsrätten tog inte upp kritiken i överklagandet, utan avvisade hela överklagandet eftersom varken Djurskyddet Säffle Åmål eller Djurskyddet Sverige bedöms ha talerätt i ärendet.
Djurskyddslagstiftningen saknar bestämmelser om vem som har talerätt och därför, resonerar Förvaltningsrätten i Jönköping, ska en allmän bestämmelse i förvaltningslagen tillämpas. Denna säger bland annat att beslut endast får överklagas av den som berörs av beslutet eller att den företräder ett intresse som godkänts av rättsordningen.
– Vi måste få domstolarna att se oss som djurens företrädare eftersom djuren i högsta grad påverkas av utkomsten av domarna, säger Anna Lundvall, sakkunnig hos Djurskyddet Sverige.
Hon har gått igenom förarbetena till den lagstiftning som Förvaltningsrätten hänvisar till. De skrevs 2010 och förvaltningslagen kom 2017. I juridisk mening ses djur som saker. Samtidigt trädde den nuvarande djurskyddslagen i kraft 2018 och enligt den ses djur som kännande varelser med ett egenvärde.
– Om en speciallagstiftning från 2018 säger ”1 § Denna lag syftar till att säkerställa ett gott djurskydd och främja en god djurvälfärd och respekt för djur” så borde ju förvaltningslagen från 2017 kunna tolkas annorlunda än den gjorde 2010 när förarbetet är ifrån, säger Anna Lundvall, som betonar att resonemanget handlar om vem som egentligen kan företräda herrelösa djur om inte ens djurskyddsföreningar har rätt att föra deras talan?
– Herrelösa katter är rättslösa och det kan ju faktiskt också gälla katter med ägare, som inte är märkta, säger hon.
Tidningen Djurskyddet har frågat den ansvariga domaren hos Förvaltningsrätten i Jönköping, Christin Jidevåg, förvaltningsrättsfiskal, varför djurskyddsorganisationen och djurskyddsföreningen inte kan anses företräda ett intresse i saken och därmed ha klagorätt, men hon kan inte uttala sig om det enskilda fallet, utan hänvisar till rättskällorna i beslutet.
På frågan hur hon ser på slutsatsen att herrelösa katter blir rättslösa om inte djurskyddsföreningar kan överklaga de beslut länsstyrelsen fattar svarar Jidevåg att hon som tjänsteman inte har någon åsikt om gällande rätt.
Eftersom varken Djurskyddet Säffle Åmål eller Djurskyddet Sverige hade rätt att överklaga så har inte själva sakfrågan, om länsstyrelsens handläggning av ärendet varit korrekt, prövats av förvaltningsrätten. Djurskyddet Sverige planerar att överklaga till kammarrätten.
Text Katarina Hörlin
Foto iStock
Läs mer om hur Förvaltningsrättens beslut påverkat djurskyddsföreningarnas arbete med hemlösa katter i nästa nummer av pappersversionen av Tidningen Djurskyddet. Ute 30 oktober.
Därför får inte djurskyddsföreningen eller organisationen överklaga
För att en förvaltningsrätt ska ta upp ett mål till sakprövning krävs att den som
klagar har rätt att föra talan i saken, s.k. talerätt. Djurskyddslagstiftningen saknar bestämmelser om vem som har talerätt. Den allmänna bestämmelsen i 42 § förvaltningslagen (2017:900) ska därför
tillämpas. Av den bestämmelsen framgår att ett beslut får överklagas av den
som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot.
Klagorätt har i första hand den som har intagit partsställning hos beslutsmyndigheten.
För att någon som inte haft partsställning i ärendet hos
beslutsmyndigheten ska tillerkännas rätt att överklaga beslutet, har i praxis
uppställts ett krav på att beslutets verkningar inte är begränsade till den det
direkt riktar sig mot, utan också påverkar den som överklagar. Vidare har
krävts att vederbörande företräder ett intresse i saken som på något sätt erkänts
av rättsordningen och som är möjligt att beakta vid sakens prövning.
