Man kan inte trolla fram trygghet hos skygga katter. Men djurhemsansvariga Helena Jonsson tycks göra just det.
– Varje katt får hanteras olika, förklarar hon.
Vi for till Bollnäs Ovanåkers katthem och mötte fina katter, stor kunskap och en smittande framtidstro på att katterna här kommer att få nya för alltid hem. Häng med!
Ett enormt rött trähus med vita knutar reser sig mot Hälsingehimlen. Den magnifika byggnaden hyser Djurskyddet Bollnäs Ovanåkers katthem.
I två av de ljusa hytterna, som djurskyddsföreningen döpt utrymmena där katterna bor, sitter de nyanlända katterna Oskar, mamma Bodil och dottern Beda – alla ännu skygga. Hemtame Loke har slagit sig ner på köksbordet, men hoppar strax upp i soffan. Inne i lekrummet ligger vackre vite Bosse på en purpurfärgad sammetskudde och tittar ut genom fönstret. Volontären Lotta Jonsson kliar honom på kinden.
– Han älskar att vara härinne. Precis som Loke. Men de tycker inte om varandra så de får turas om.
Totalt finns tillstånd för 25 katter. Flera är just nu ute i någon av de fem rastgårdarna. Gråtigrerade Sixten, som precis friskförklarats och fått komma ur karantänen, skramlar med en bjällerboll i karantänskorridoren. Då och då stannar han upp och tittar in på oss i köket.
– Vi vet inte ännu hur han går ihop med andra katter så han får börja i korridoren. Men visst märks det att han vill ha sällskap? säger Helena Jonsson, djurhemsanvarig, och ler mot den lille katten på andra sidan nätet, som fortsätter jaga sin boll.
Flera av katterna har fötts ute. Många kommer från stugorna uppe i skogarna där katthållningen gått överstyr. Men även i städerna springer dessvärre okastrerade katter ute. Rödpälsade Ebbe var hemlös i minst fem år innan han kom hit. Nu kommer han traskande med bara små stumpar där öronen en gång suttit.
– De har förfrusit. Hans öronskabb, ögonproblem och flera andra besvär har behandlats nu. Ebbe är världens mysigaste. Vi tror att Ethel är hans syster.
Många kommer från dödsbon. Alla katter som är här får bo kvar tills de fått nya hem.
– Några har varit här sedan 2023 och de stannar så länge det krävs.
Både Lotta och Helena har haft långa yrkesliv inom vården.
– Det har vi glädje av nu. Man måste läsa av människor nästan lika ofta som vi läser av katterna, säger de och ler.
– När katter levt i misär på grund av att ägaren själv har så svåra problem att det egna livet inte heller fungerar försöker vi hitta lösningar tillsammans. Vi kanske kan ta över några katter och hjälpa till att se till att de andra kastreras.
– Det är också viktigt att bedöma de som vill adoptera, vilken katt de passar med och vad de kan erbjuda. Vi säger nej ibland.
Det har hänt att någon som bor invid en riksväg vill ha en utekatt.
– Det blev direkt nej. Vissa vill bara ha en unge eller ett visst utseende. Men vi matchar utifrån personlighet och behov.
En gång kom en familj där döttrarna föll för en mycket sliten före detta hemlös katt, utan öron och med dåliga tänder.
– Sammy hade bott här väldigt länge och vi trodde knappt att han skulle få ett hem. Pappan såg chockad ut men det blev som flickorna ville. De fick ett fint liv ihop. Varje kväll gick Sammy in och sa godnatt till flickorna, när de somnat la han sig i föräldrarnas säng, säger Helena.
Katthemmet har fått ett mycket bra rykte. Personer åker ända från Dalarna för att adoptera en katt här. Det knackar på dörren. En kvinna lämnar in kattmat som hennes egen katt ratat.
– Många hjälper oss med gåvor, säger Lotta och dukar fram fantastiska kakor som medlemmen Ingrid gjort. Hon bakar alltid till föreningens loppisar. Nästa ska hållas helgen efter vårt besök och ute på tomten står loppisstugan redo med alla saker som ska säljas.
Under loppisarna passar föreningen på att ha guidade visningar av katthemmet.
– Men vid adoptioner har vi endast privatvisningar.
Två katter har gjort outplånligt intryck på Lotta och Helena; Disco och Morgan. Svartvita Disco krävde att sittande på Helenas axlar bli buren från hytten till rastgården och på samma sätt tillbaka igen.
– Volontärerna hade mycket roligt åt det! Han fräste vid kloklipp men gjorde aldrig något, säger Helena, som efter att Disco fått ett nytt hem fick komma dit och klippa hans klor. Hon var den enda som fick göra det för honom.
– Morgan var den skyggaste katt jag sett. Men vi fick ett speciellt band, säger Lotta.
Hur tänker ni, som mött så många katter som farit illa, om människorna som utsatt dem?
– Karma! Karma! Karma! svarar de unisont och förklarar att de tror att personerna kommer att få igen vad de gjort.
För Lottas och Helenas del är målet att försöka hjälpa så många katter som möjligt. Rutiner är viktigt. Alla volontärer måste läsa hygieninstruktionerna, som hänger i en pärm på väggen. En annan rutin är vilan.
– Med tanke på hur många hemlösa katter här är har vi det väldigt lugnt.
På eftermiddagarna när katterna kommit in från rastgårdarna och leksalen till sina hytter och fått sitt foder sänker sig en stillhet över rummen.
– Radion brukar stå på med ett lågmält ljud. Det är som att alla är redo för att vila.
Under de 25 år som föreningen huserat i det stora röda huset har den tillsammans med alla jourhem gett hundratals katter nya liv. Förmågan att hjälpa just hemlösa katter är stor.
– I början får de höra våra röster och lyssna på radion. Vi sitter utanför hytten då och då.
Nästa steg är att sitta inne i hytten. Katten får gärna hålla sig inne i sina krypin.
– När den väl kommer ut efter en timme eller flera veckor gäller det att läsa av den. Jag kan inte riktigt säga exakt vad jag tittar på. Det är kattens hela hållning, rörelser, svansen, blicken. En känsla mest. Man får hantera varje katt olika, säger Helena.
– Helenas förmåga är otrolig. Det är som trolleri! Katter som ingen har kunnat gå nära får Helena med sig in i buren när de ska till veterinären. Du får inte förminska dig! säger Lotta och ler mot sin kollega.
Är du rädd när du närmar dig en skygg katt?
– Aldrig! Det finns ju penicillin.
Har du blivit biten många gånger?
– Nejdå, det händer, men man får ta det lugnt även om man blir det.
– Det kan ju också hända med en trygg katt, säger Lotta, som en gång skulle ta ut en skål från en hytt.
– Plötsligt högg katten mig. Min arm kan ha kommit för fort ovanför honom, han hade kanske blivit slagen tidigare och reagerade på impuls. Man får alltid tänka på att röra sig långsamt. Inga oväntade rörelser.
Utanför köksfönstret sänker sig eftermiddagssolen. Loke kliver in i sin lilla tygigloo på soffan. Sixten har slutat skramla. Vilostunden på katthemmet kan börja.
Text & foto Katarina Hörlin
Fler bilder från det fina katthemmet
