90-års jubilerande Willy Heyman hjälper oändligt många djur genom sin stiftelse

90-årsjubilaren Willy Heyman har tillsammans med hustrun Berit grundat Heymans djurskyddsstiftelse. Den har hjälpt oändligt många djur. Vi mötte honom inför hans födelsedag. Han har bara en önskan. Prata mer om djurens behov i skolorna.

Under nära tjugo år har Heymans djurskyddsstiftelse delat ut pengar till ideella föreningar och enskilda personer.
– Vi startade stiftelsen 2007 och kunde året därpå dela ut 30 000 kronor. I år delar vi ut 400 000 kronor, så kapitalet växer, säger Willy Heyman när Tidningen Djurskyddet träffar honom och Berit i parets hus utanför Nynäshamn, inför hans födelsedag i oktober.

Engagemanget för djur har Willy med sig från barnsben. På sina mor- och farföräldrars bondgårdar lärde han sig att djur ska behandlas med respekt.
– Man var kompis med djuren, de gick lösa och var individer. Men djurhållningen inom produktionen har utvecklats på ett hemskt sätt. Vi utnyttjar djur på ett grymt sätt som upprör mig. Det var en av anledningarna till att vi startade stiftelsen.

En annan anledning var Willys stora intresse för hundar. I mitten av 1990- talet engagerade han sig i Hundstallet i Stockholm. Han blev under denna period ordförande för Svenska hundskyddsföreningen och ansvarig för bygget av det nya Hundstallet i Åkeshov i Stockholm.

– Jag lade ner säkert 2 000 timmar ideell tid på bygget och belönades med utmärkelsen ”Djurens hjälte 2005” av Agria och fick ett pris på 25 000 kronor. Jag funderade på vad jag skulle göra med pengarna och efter ett tillskott på några miljoner kunde Berit och jag starta Heymans djurskyddsstiftelse, säger Willy.

Arbetet med stiftelsen och engagemanget för djur har skett parallellt med de yrkeskarriärer som paret haft: Willy inom handelsflottan och som chef inom storföretag, och Berit på Televerket/Telia.
– Eftersom alla i styrelsen har många åtaganden försöker vi arbeta effektivt. Vi får löpande in ansökningar och fördelar dem bland oss. Sedan sorterar vi ut de mest angelägna.

Behovet av stöd för djurskyddsinsatser har inte förändrats märkbart under tiden stiftelsen varit i gång, ungefär samma mängd ansökningar kommer in varje år.
– Generellt avslås hälften av alla ansökningar. Det kan bero på att de inte innehåller rätt underlag eller att idén är för vag. Det är viktigt att man har ett tydligt projekt, något konkret som man vill göra, som att bygga en ny rastgård, köpa in en röntgenapparat eller driva en kastrationskampanj.

Efter att ha följt utvecklingen kring djurhållning under en stor del av sitt liv har Willy flera tankar kring vad som borde göras och vilka åtgärder myndigheterna borde vidta.
– Det största problemet är i produktionen, i grisfabriker och med kycklingar. I dag dras det ned på distriktsveterinärer fast de borde bli fler. Och det borde vara en stramare hållning för djurskötsel. Jag och Berit slutade äta kött för 50 år sedan, och det är ett uttryck för vad vi tycker om industrin!

Under intervjun ligger den stora lurvige Eol och sover på golvet. Han är en blandning mellan gråhund och jämthund och är en omplacering.

Willy och Berit har sedan 1970-talet tagit emot många hundar som behövt omplaceras. Hans råd till den som tar emot en aggressiv och osäker hund är att vara konsekvent, även när det är svårt.
– Men för oss har det mest varit en god erfarenhet. Vi har säkert fått tio extra år av alla promenader! Det har även varit en mäktig upplevelse att se hundar förändras till det bättre, från att vara arga och rädda till att bli trygga, kontaktsökande individer.

Willys 90-årsdag är den 23 oktober. Vi ses några veckor innan och han har inget större firande på gång, utan fokuserar mer på framtiden.
– Vad gäller stiftelsen så är det gasen i botten! Jag kommer inte vara med så jättelång tid till, så vi funderar över hur den ska drivas vidare. Stiftelsen har i dag ett kapital på tio miljoner kronor och finns med i vårt testamente.

Vad önskar du dig i present och för framtidens djurskydd?
– När man är nittio år önskar man sig inte så mycket mer, jag är tacksam för alla år jag fått! Men jag skulle vilja att det pratades mer om djuren i skolorna. Vi krymper hela tiden djurens levnadsförutsättningar genom kortsiktighet inom skogsbruk, åkerbruk och utfiskning. I det långa loppet så drabbar det mänskligheten också. Vi måste kunna samexistera med naturen och djuren och förstå deras behov!

Text & Foto Ida Svartveden