Slängdes i soporna – räddades tack vare upphittaren och Djurskyddet Örnsköldsvik

Den lilla kattungen på bilden hittades i en soptunna. Polis och länsstyrelse kontaktades men det slutade med att upphittaren fick köra katten nio mil till en ideell djurskyddsförening.

– Mamma! Hjälp! Det låter som att en katt ligger i soporna!
Andrea Kanon rusade ner till sin son som skulle kasta soporna i ett fristående sophus nere på gården. Det var i mitten av augusti och de besökte Andreas syster i Kramfors. När Andrea kom ut på gården hörde hon direkt de förtvivlade kattskriken inifrån soprummet.

Gårdens vaktmästare råkade köra förbi och låste upp dörren. Där nere bland alla sopor satt en kattunge och skrek desperat. Andrea bar upp ungen till sin syster, som själv har katt. Ungen fick vatten och kattmat. Den var mycket hungrig och törstig.

Nere på gården gick vaktmästaren runt i samtliga sophus och kontrollerade att inte fler kattungar kastats. Han hittade tack och lov inga. Sopnedkastet satt en bra bit upp på väggen, så högt upp att en kattunge inte kunnat hoppa in i det själv. Uppe i systerns lägenhet slutade kattungen skrika efter att ätit och druckit.

– Vi var i chock. Vad ska vi göra? Vem kan ta hand om ungen? Hur kan någon göra så här mot en levande varelse? Det var fruktansvärt, säger Andrea Kanon.

Systerns katt var instängd i ett rum för att inte störa ungen, som blev allt piggare.
– Det är ju djurplågeri att kasta en katt i soporna så jag ringde polisen på 114 14. Då kom nästa chock. Polisen som svarade sa att det inte var lönt att göra en polisanmälan. Ingen skulle kunna bindas till brottet. Vem som helst hade kunnat gå förbi soprummet och kasta in ungen. Andrea stod på sig.
– Även om polisen inte utreder djurplågeriet denna kattunge utsatts för så kanske det händer igen och då är det bra om det redan finns en anmälan så att polisen kan se ett mönster.

Till slut togs en anmälan emot samtidigt som polisen sa att ”det kommer inte att bli något” av detta. Senare fick Andrea ett sms med ett ärendenummer och en bekräftelse på anmälan. När hon frågade vad hon skulle göra med kattungen sa polisen: ”ring länsstyrelsen”, vars ansvar det är att sköta ärenden om övergivna katter, efterforska ägaren, och dit man bör vända sig om man hittar en katt som verkar vara övergiven.

Andrea ringde direkt till Länsstyrelsen i Västernorrland.
– Personen som svarade var mycket mer insatt och empatisk än polisen.
Länsstyrelsen hade inte tid att ta emot katten. När Andrea sa att hon skulle köra till Örnsköldsvik under eftermiddagen där hennes andra son bor och att där finns ett katthem, tyckte personen att det var bra om hon kunde lämna över kattungen där. Kunde inte den ideella föreningen Djurskyddet Örnsköldsvik ta hand om katten skulle hon ringa tillbaka till länsstyrelsen.

Djurskyddet Ö-vik svarade att de självklart skulle hjälpa den stackars kattungen. Andrea ringde därför inte tillbaka till länsstyrelsen. Under den nio mil långa bilresan började kattungen bli loj och slö, där den låg insvept i en handduk i Andreas knä.

Flera gånger lyfte hon upp den för att se att den levde. Väl framme kollade Djurskyddet Örnsköldsvik igenom kattungen, hittade inga skador mer än en klo som kanske var skadad. De ringde veterinär och bokade tid.
– De var så engagerade. Mitt i allt elände kändes det bra att kunna lämna ungen där, säger Andrea, som har tänkt på kattungen varje dag sedan detta hände i augusti.

– Jag vågade inte fråga hur det gått, men min syster mejlade Djurskyddet Örnsköldsvik för några veckor sedan och jag blev så glad att kattungen fått ett hem! säger Andrea när vi pratar med henne i november.

Hon är frågande till polisens bemötande.
– Jag förstår att det är ett svårt fall, och att polisen kanske inte prioriterar brott mot kattungar. Men det är ju djurplågeri. Har inte polisen en policy för hur de ska ta emot djurplågerianmälningar? Ska man tjata för att få göra en anmälan? undrar Andrea Kanon.

Svaret är nej. Man ska inte behöva tjata.
– En allmänhet har alltid rätt att få lämna uppgifter som kan röra brott och Polismyndigheten har alltid en skyldighet att upprätta en polisanmälan i de fall det finns anledning att anta att brott har förövats, säger Pernilla Markström, chef för Djurskyddsgruppen hos polisen i Stockholm.

– Däremot har ärendet i det här exemplet liten framgång att kunna utredas vidare. Utan vittnen eller annan bevisning blir ett sådant ärende med en övergiven katt nedlagt direkt hos Polismyndigheten. Att upphittaren informerades om att chansen att kunna driva ärendet till åtal var minimal var inte fel enligt min bedömning, säger Pernilla Markström, som inte heller ser något märkligt i att upphittaren hänvisades vidare till länsstyrelsen.

– Katter omfattas av djurskyddslagen och får inte överges. Men det innebär inte per automatik att Polismyndigheten har en skyldighet att omhänderta katten i fråga. I ett sådant här läge skulle jag säga att det är Länsstyrelsen som ska underrättas och avgöra vad som ska göras vidare.

Vilken syn på katter ger polisen när den bemöter en anmälare som i det här fallet?
– Det är svårt att svara på och jag kan inte tala för hela Polismyndigheten. Men jag tror att det närmast rör sig om okunskap och hur informationen kommunicerats ut, det handlar inte om en okänslighet för andra varelsers situation.

Om polisen inte vill ta emot anmälningar om djurplågeri blir det svårt att få någon fälld i ett sådant ärende?
– Det finns stöddokument för hantering av djurärenden som operatörerna på Polisens kontaktcenter har tillgång till. Det är såklart olyckligt om ett mänskligt tillkortakommande får tråkiga konsekvenser. Polismyndigheten är Sveriges största statliga myndighet med över 40 000 medarbetare. Det är därför ofrånkomligt att det ibland blir fel, säger Pernilla Markström.

Djurskyddet Örnsköldsvik är kritisk till båda myndigheternas agerande.
– Upphittaren och vaktmästaren gör en gemensam hjälteinsats och vi vill såklart hjälpa den stackars övergivna kattungen. För vad ska hända med kattungen om två myndigheter har hänvisat vidare? Under jourbesöket hos veterinären, som föreningen bekostade, uppskattades att den åtta veckor gamla kattungen hade varit i soptunnan ett dygn.

– En kattunge i den åldern klarar max tre dygn utan mat och vatten. Om inte upphittaren och vi agerat hade troligen kattungen gått en plågsam död till mötes slängd i en soptunna! Polisens och länsstyrelsens bedömning att detta inte var ett akut pågående djurplågeri och djurskyddsärende, utan la ansvaret i en ideell förenings knä. Vi har inga finansiella bidrag, drivs av ideella insatser, utan några som helst befogenheter. Vi jobbar ideellt varje ledig minut för att höja kattens status och för att få varje katts röst hörd. Arbetet känns fruktansvärt tungt och frustrerande, när ansvariga myndigheter inte anser att det är ett brott mot djurskyddslagen att slänga en stackars kattunge i en soptunna för att svälta till döds, berättar föreningen.

Helén Löfblad, länsveterinär i Västernorrland trodde att den här frågan var utredd.
– Jag vet vem som pratade med djurhållaren och att den personen sa att om djurhållaren ändå skulle til Örnsköldsvik var det ett bra alternativ, och att om det inte fungerade skulle hon genast höra av sig igen. Vi har inte alltid tillräckligt med personal som kan komma direkt till en plats. Vi har inte obegränsat med resurser. Var det då inte bra att katten då kom till Örnsköldsvik och fick hjälp? Jag tycker att det handlar om en situation som löstes pragmatiskt på ett bra sätt för katten.

Anser ni att det här var ett djurskyddsärende som borde ha handlagts av er?
– Absolut. Vi hade kunnat handlägga det utan att åka dit. Jag hade önskat att Djurskyddet Örnsköldsvik hade hört av sig omgående om de tyckte att det blev fel. Vi hade också kunnat hämta katten. Men vi
hade förmodligen inte personal som kunde hämta katten med en gång. Det viktigaste var kattens bästa just då, och nu blev Djurskyddet i Örnsköldsvik en bra lösning på något akut, säger Helén Löfblad.

Djurskyddet Örnsköldsvik betonar att den har en bra relation med länsstyrelsen, ”men i det här fallet förstår vi inte hur de menar att vi ska förstå, att när de nekat inringaren hjälp och hänvisat till oss, att vi som förening kan ändra myndighetens beslut i efterhand. Men det tar vi med oss i framtiden” skriver föreningen.

Text Hasse Gänger & Katarina Hörlin
Foto Privat & Djurskyddet Örnsköldsvik